KULTUR: Filmen hjälper oss att förstå flyktingskapet. Det menar Arash Hakimnia som tipsar om sevärda filmer som behandlar exilens villkor och livet för människor på flykt.
Bilder på människor på flykt genom Europas ogästvänliga gränser har den senaste tiden nått våra vardagsrum. Människorna det handlar om har på ett helt nytt sätt fått synas och komma till tals genom tv-rutorna. Människor har också mötts i engagemanget för människor som flyr.
Kulturen är annars ett av våra starkaste verktyg för att förstå och förmänskliga skeenden i vår värld. Exilens villkor har länge varit ett vanligt förekommande tema i filmvärlden. En av de tidiga kortfilmer Charlie Chaplin slog igenom med, Emigranten, 1917 visar den klassiska Chaplin-karaktären ”luffaren” som en migrant på en färjeresa över Atlanten mot Amerika.
I Casablanca från 1942 står exilen i centrum. Den utspelar sig under andra världskriget. Humphrey Bogarts karaktär Rick Blaine är en cynisk caféägare i staden Casablanca i Franska Marocko som styrs av den med Tyskland allierade Vichyregimen. Casablanca är en stad dit många människor flytt för att undkomma nazisterna, men också en stad som få lyckas komma bort från. Alla som kommer till Casablanca hoppas att få lämna staden snart. En dag får han besök av Victor, en ledare i motståndsrörelsen, och hans fru Elsa (Ingrid Bergman) som Rick har haft ett förhållande med. Även de vill lämna Casablanca, och ber Rick om hjälp.
Sedan 2000-talet har en rad kvalitetsfilmer behandlat livet för människor på flykt och exilens villkor. I Michael Winterbottoms In this world (2002) får vi följa unge Jamal som skickas av sin familj bort från den eländiga tillvaron för afghanska flyktingar i ett flyktingläger i Pakistan för att försöka ta sig till Storbritannien och ett bättre liv.
Den farliga resan över Europas höga murar går genom skrymslen under lastbilsflak och under ständig rädsla för polisen. Resan visar det omänskliga i gränserna men också hur stark människans drivkrafter att fly från krig och till ett bättre liv är. Många filmer om människor på flykt berör också de mänskliga val vi andra – med papper och medborgarskap – ställs inför. Tittar vi undan eller vågar vi vara medmänniskor?
I Welcome (2007) har 17-årige Bilal, en kurdisk pojke från krigets Irak, fastnat i franska Calais på sin resa mot Storbritannien där hans flickvän väntar. Där träffar han simskoleläraren Simon som efter mycket om och men tar honom under sina vingar. Simon lär Bilal att simma – en färdighet Bilal tänker sig använda för att på egen hand korsa Engelska kanalen. Simon får dock erfara att det i Frankrike är förenat med risker för egen del att hjälpa en ung man som bara är på flykt från ett brutalt krig och vill skapa sig en framtid.
I amerikanska The Visitor (2009) kommer Connecticut-professorn Walter till New York för konferens och hittar oväntade gäster i sin övernattningslägenhet. Den syriske musikern Tarek och gatuförsäljaren Zainab från Senegal har flyttat in i den tomma lägenheten och Walter bestämmer sig för att låta gästerna vara kvar. Tarek lär Walter hur man spelar afrikanska trummor och de möts i det gemensamma jazz-intresset. Änkemannen Walter har länge varit ensam och det oväntade sällskapet får honom att leva upp.
När det trevliga umgänget bryts av ett polisingripande försöker Walter hjälpa sin nyvunna vän och finner en mening i den tröstlösa kampen. Det amerikanska asylsystemet blixtbelyses och bilden av New York som kulturell smältdegel får en allvarlig törn.
Den farliga resan mellan de amerikanska kontinenterna till USA skildras i filmen Sin Nombre (2009). Sayra befinner sig som så många andra med sin honduranska familj på taket av ett godståg på väg genom Mexiko mot den hägrande framtiden i USA. Den livsfarliga resan kantas av både polisförföljelse och våldsamma gäng. Situationen är särskilt utsatt för kvinnliga passagerare som Sayra. En osannolik vänskap uppstår mellan Sayra och den före detta gängmedlemmen ”El Casper” som är på flykt undan sitt gäng. Den mångfacetterade filmen är del i en våg av latinamerikanska filmer av hög kvalitet och en av få som visar situationen för latinamerikaner på väg mot USA för en europeisk publik.
Den nordiska filmscenen har också bidragit till den moderna filmen om flyktingskap och exil. Filmer som Lukas Modyssons Lilja 4-ever och Lars von Triers Dancer in the dark har varit med och satt Norden på filmkartan det senaste decenniet.
Men sällan har bister humor kombinerats med sådan hjärtvärmande medmänsklig solidaritet som i Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre (2011). Skoputsaren Marcel Marx lever ett enkelt liv i en fransk småstad med frun Arietty spelad av den briljanta Kati Outinen. En dag hittar han en pojke, Idrissa, som gömmer sig i hamnen. Instinktivt skyddar Marcel den unge pojken med en lögn till den på ytan kallhjärtade polisen Monet. Snart sluter hela den lilla staden upp för att gömma och hjälpa Idrissa. När självaste Little Bob rockar loss för en stödinsamling till Idrissas resa har de kallaste av hjärtan tinats upp. Till och med hos polismannen Monet.
Filmen är något så osannolikt som en feelgood-story om Fort Europa. Den visar hur medmänsklig solidaritet kan riva de högsta av murar. Och kanske är det det vi behöver allra mest när döda småbarn flyter upp på Europas kuster och ungerska tv-reportrar lägger krokben för flyende barnfamiljer. Jag vet inte om det finns ett soundtrack för alla som kämpar mot gränser. Men det finns definitivt en filmografi.
Arash Hakimnia
