KRÖNIKA: Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det progressiva med denna förklaring är att den inte bara omfattar demokratiska rättigheter utan även sociala, som exempelvis rätten till arbete, bostad, hälsa och – inte minst – utbildning. I artikel 26 står det: ”Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. Det här var vid en tid när över hälften av jordens befolkning inte kunde läsa och skriva, så det var en ambitiös intentionsförklaring i riktning mot en mer rättvis och human värld.
Mycket vatten har dock runnit under broarna sedan efterkrigstidens 1948 och i förra veckan fastnade mina ögon på en tidningsartikel där det stod att ”nästan alla världens barn går idag i skolan”. Dessutom visade ett diagram att analfabetismen i världen sedan 1970 långt mer än halverats – från 38 procent till dagens 14 procent. Den snabba utvecklingen ger vid handen att vi inom de närmaste decennierna har en värld i blickfånget där så gott som alla kan läsa och skriva, en för mänskligheten verklig milstolpe. Nyheten gjorde att mitt inre fylldes av glädjerus och jag kom på mig själv, trots att jag inte har någon religiös ådra, att nynna på den gamla psalmen Härlig är jorden. Och det är verkligen härligt att analfabetismens plågoris snart är utrotat, att alla människor därmed får en reell chans att delta i det offentliga samtalet och demokratins uppbygge. Därtill, enligt hjärnforskaren Martin Ingvar, utvecklar läsandet de delar av hjärnan som påverkar minnet, uppmärksamheten, förmågan att tänka abstrakt, förståelse av information, beslutsfattande och kritiskt tänkande.
Det är inte heller enbart i frågan om läskunnighet som vår värld under senare decennier blivit en mycket bättre plats att leva på. Ta bara exempelvis att barnadödligheten sedan 1990 mer än halverats eller att 2,3 miljarder fler människor under samma period fått tillgång till rent vatten. Ja, härlig är jorden och denna utveckling har kunnat komma till stånd trots det kapitalistiska systemet – för det är verkligen trots, och inte på grund av kapitalismen, som dessa förändringar till det bättre blivit möjliga. Det är trots att resurserna, där en procent äger 44 procent av vår planets samlade tillgångar, aldrig varit mer ojämnt fördelade än idag. Det är också i en värld där det ses som en självklarhet att vi hela tiden ska ha mer av ekonomisk tillväxt, som att vi måste färdas i en bil som hela tiden går fortare. En värld där de rika delarnas ekologiska fotavtryck är stort som att vi skulle ha tillgång till hela tre eller fyra planeter, en värld där det för klimatets skull är fem i tolv för att stoppa förbränningen av fossila bränslen.
Vi lever idag i en tid när det kapitalistiska produktionssättet är fullständigt dominerande, en tid när segerrusiga liberaler med jämna mellanrum kan få för sig att proklamera ”historiens slut”. Men historien är självklart inte slut – och, enligt Marx, börjar människans verkliga historia först med socialismen. Sällan har behovet av ett socialistisk produktionssätt heller varit mer påkallat än idag, ett system som på ett så mycket jämlikare sätt kan fördela jordens resurser, ett system som kan sätta stopp för den hänsynslösa rovdriften av vår natur och där inte den privata äganderätten uppfattas som något mer eller mindre av Gud givet. För oss socialister gäller det därför att inte förtröttas i vårt konkreta pläderande för denna socialism, att borga för att vår vision inte går förlorad – för i så fall dör, med poeten Göran Sonnevis ord, själva döden död.
