BREV: En stor del, kanske hälften av den vetenskapliga litteraturen inom medicin går inte att lita på. Den är helt enkelt osann. Detta något uppseendeväckande påstående gjordes i våras av Richard Horton , chefredaktör för The Lancet, en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter.
”Hemsökt av studier med små urval, minimala effekter, ohållbara analyser samt uppenbara intressekonflikter, i kombination med en fixering vid modeinriktningar av tvivelaktig värde – har vetenskapen slagit in på okunskapens väg (taken a turn towards darkness)”.
Universitet och enskilda forskare kapplöper desperat om prestige och anslag. Med hjälp av vilseledande statistik friseras och anpassas resultat till överdrivna förväntningar i hopp om publicering i någon ansedd tidskrift – som i sin tur även vill slå världen med häpnad. Nationella utvärderingars krav på individuell excellens uppmuntrar avarterna.
Horton diskuterar en rad åtgärder men identifierar samtidigt som en del av problemet att ingen vill/vågar ta första steget för att rensa upp i pseudovetenskapligheten. Inspiration får snarare sökas utanför det medicinska fältet. Efter en rad uppseendeväckande misstag tog partikelfysikerna på allvar tag i sin situation. Det innebar kontroll och upprepad kontroll av resultat före publicering, att kritik uppmuntrades och resultat nagelfors i oberoende arbetsgrupper, allt i syfte att uppnå och även belöna tillförlitlighet.
Så fjärran detta från dagens biomedicinska forskning som under inflytande av läkemedelsindustrins vinstbehov ställer ytterligt låga krav för att larma om en ”evidens” som i många fall bottnar i rent önsketänkande och saknar hållbart vetenskapligt underlag. Okritiska media är lätta offer för reklambudskapen.
Ett upprörande bevis för Hortons kritik kom 17 september i år när BMJ (British Medical Journal) publicerade en analys av den så kallade Studie 329 som ursprungligen genomfördes 1994 – 1998 och var av helt central betydelse för läkemedelsindustrins utveckling. Studien jämförde preparaten paroxetin och imipramin med sockerpiller och resultaten presenterades av bolaget GlaxoSmithKline som underlag för att godkänna paroxetin även för tonåringar med depression och ångesttillstånd.
Undersökningen presenterades 2001 i en artikel som det senare visade sig att bolaget beställt av en PR-firma. Slutsats: ”Paroxetin demonstrerade signifikant större förbättring jämfört med placebo … Paroxetin tolereras generellt väl och är effektivt vid svårare depression bland tonåringar.”
Marknadsförd bland annat under namnen Seroxat och Paxil drog paroxetin mellan 1997 och 2006 in närmare 12 miljarder dollar till bolaget som dock redan 1989 hade konstaterat en åttafaldigt ökad självmordsrisk. Först 2006 informerades om denna ökade risk. Bolaget bötfälldes 2012 av justitiedepartementet med 3 miljarder dollar för falsk marknadsföring och undanhållande av data.
Den nu publicerade noggranna genomgången av alla data från studie 329 visar att varken paroxetin eller imipramin skiljer sig från sockerpiller vid behandling av depression. I paroxetingruppen var självmordsbeteende vanligare och i imipramingruppen hjärtproblem.
För vidare läsning i ämnet rekommenderas nobelpristagaren Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt (månpocket för en femtilapp) eller se John Ionnidis berömda artikel Why Most Published Research Findings Are False.
Lars Lundström
