Det är nu 75 år sedan den ryske marxisten Lev Trotskij mördades i Mexiko av en av Stalins agenter. Med anledning av det publicerar vi denna skildring av mordet hämtad från Per Leanders bok Solen skiner alltid på segerdagen, utgiven av bokförlaget Röda rummet.
Den 20 augusti 1940 mördades Lev Trotskij av Stalin i sin bostad i Mexiko City. I över tio år hade den gamle bolsjeviken levt i exil sedan han utvisades från Sovjetunionen 1929: jagad från land till land av borgerliga regeringar, fascister och stalinister.
Som en av den ryska revolutionens främsta ledare, och grundare av den röda armé som försvarade den första arbetarstaten mot imperialisternas och kontrarevolutionens vita arméer, kan Trotskijs sista tio år i exil kanske framstå som de minst betydelsefulla i hans liv. Men det var då han skrev sina viktigaste politiska texter, med analyserna av den stalinistiska regim som tagit makten i Sovjetunionen och hur arbetarstaten degenererades, och om fascismens framväxt i Europa och det stundande andra världskriget. Det var också de sista åren av sitt liv som Trotskij organiserade den Fjärde Internationalen, som skulle ta över efter att den socialdemokratiska Andra Internationalen och den stalinistiska Tredje Internationalen spelat ut sina roller.
Trotskij skriver själv i sin dagbok 1935 att detta var den viktigaste perioden i hans liv: ”Viktigare än 1917, viktigare än inbördeskriget eller någon annan period. Låt mig formulera det så här: Hade jag inte varit närvarande i Petersburg 1917 så skulle oktoberrevolutionen ändå ha segrat under Lenins ledning. Samma sak går att säga om inbördeskriget. Således kan jag inte se min egen insats som historiskt avgörande under perioden 1917 – 1921. Men idag är mitt arbete avgörande i ordets sanna betydelse. Det finns nu ingen annan än jag som kan beväpna en ny generation med dessa revolutionära erfarenheter. Jag behöver minst fem år till av ostört arbete för att försäkra att mitt politiska arv inte går förlorat.” Trotskij hade då exakt fem år kvar att leva.
Trotskij och hans familj hade först utvisats till Turkiet, varefter han flyttade till Frankrike och sedan tvingades vidare till Norge, där den socialdemokratiska regeringen till en början välkomnade honom. Men Sovjetunionen protesterade och 1936 meddelades att Trotskij inte fick bo kvar i Norge. Helst av allt ville Trotskij ta sig till USA, där hans viktigaste politiska sympatisörer fanns med James P. Cannon i spetsen. Men till USA fick Trotskij inget visum. Däremot visade det sig att Mexiko, som hade en progressiv regering under ledning av president Lazaro Cardenas, ville erbjuda Trotskij asyl.
På plats i den mexikanska huvudstaden i januari 1937 fick Trotskij till en början bo hos konstnärsparet Diego Rivera och Frida Kahlo i deras La Casa Azul (det blå huset) på Avenida Londres i stadsdelen Coyoacan. Rivera beskrev sig själv som kommunist och var mycket stolt över att ha den berömde ryske revolutionsledaren boende hos sig så att de kunde diskutera politik. Men i själva verket var konstnärens världsuppfattning och politiska idéer allt annat än marxistiska, ansåg Trotskij, som normalt aldrig tvekade att säga sin mening och även kritisera sina vänner när han tyckte de hade fel, men som den här gången hade så mycket respekt för sin värd att han inte ville bråka i onödan. Till sist skulle Trotskij dock inte längre stå ut med Diego Rivera, och blev tvungen att börja leta efter en egen bostad, inte minst för att få arbetsro. Ytterligare ett skäl var att Trotskij hade haft en affär med Diegos fru Frida Kahlo, vilket skulle kunna få förödande konsekvenser om Diego fick reda på det. Det var illa nog att hans egen hustru Natalija blev lidande av Fridas och Trotskijs romans.
Våren 1939 flyttade Trotskij, Natalija och deras barnbarn Seva från det blåa huset, åtföljda av en grupp amerikanska kamrater. Trotskij var oerhört beroende av dessa amerikanska trotskister, dels för finansiellt stöd och dels av säkerhetsskäl. Amerikanarna var inte bara Trotskijs politiska assistenter utan tjänstgjorde också som hans livvakter.
De amerikanska trotskisternas ledare James P. Cannon var en av USA:s främsta revolutionärer. Han hade börjat sin politiska bana i fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World och i Eugene Debs Socialist Party of America. Inom socialistiska partiet tillhörde han den vänsterflygel som efter ryska revolutionen 1917 bildade det amerikanska kommunistpartiet. Cannon var delegat i Kommunistiska Internationalen och hade i Moskva tagit ställning för Trotskij mot Stalin, varför han uteslöts ur sitt eget kommunistparti 1928. Därefter bildade han det trotskistiska Socialist Workers Party, och var drivande vid grundandet av Fjärde Internationalen 1938. Cannons folk hade ständig kontakt med Trotskij i Mexiko, och utöver att förse honom med pengar, livvakter och sekreterare, reste SWP-ledarna fram och tillbaka mellan New York och Mexiko City för att rådgöra med the old man i politiska frågor. Den gamle mannen var inte bara Trotskijs egna kamraters smeknamn på honom, utan också det kodnamn som Stalin använde om sin ärkefiende.
Joseph Hansen, en ung amerikansk trotskist som blivit sänd till Mexiko för att tjänstgöra som Trotskijs livvakt, beskriver sin nervositet vid deras första möte: ”För mig var Trotskij en av historiens giganter, så stor att det kändes som om han hörde till en annan epok. Men han var inte så lång som jag hade förväntat mig. Han var glad, vilket syntes tydligt i hans ansikte, när han hälsade och kramade om oss. Han frågade hur resan varit och hur det stod till med kamraterna i New York. Det blev genast en avslappnad stämning.”
Trotskijs nya hus låg också i Coyoacan på Avenida Viena. De amerikanska kamraterna hade förstärkt bostaden med höga murar och låtit bygga ett vakttorn. Trots det skulle det visa sig att Trotskij inte var säker. Natten till den 24 maj 1940 vaknade Trotskij och Natalija av vad de trodde var fyrverkerier, att någon mexikansk fiesta pågick på gatan utanför. Men smällarna kom inte utifrån huset utan inifrån. De kastade sig på golvet samtidigt som någon slog upp dörren och sköt med kulspruta rakt in i den säng de alldeles nyss legat i, och deras lilla sonson Seva i rummet intill ropade: ”Farfar!”
”Barnets skrik i mörkret är mitt värsta minne från denna händelse”, skulle Trotskij senare påpeka. Inkräktarna, en grupp lokala stalinister utklädda i polisuniformer, försvann lika fort som de hade kommit, och som ett mirakel hade ingen av Trotskijs familj, assistenter eller livvakter blivit allvarligt skadade. Utom en: den tjugofemårige amerikanen Robert Harte, som hade haft nattvakten vid porten, var försvunnen. Några dagar senare hittades hans döda kropp utanför stan. Trotskij lät sätta upp en minnestavla med texten: ”Till minne av Robert Sheldon Harte 1915 – 1940. Mördad av Stalin”. Trotskij vägrade tro på de misstankar som fanns att Harte själv hade varit i maskopi med attentatsmännen och sålunda släppt in dem på gården utan att de andra vakterna märkte något. Idag efter att de ryska arkiven har öppnats vet vi med säkerhet att Harte var en sovjetisk agent som lyckats infiltrera Trotskijs hem. Bland dessa stalinistiska attentatsmän som försökt döda Trotskij fanns för övrigt två blivande världskändisar: den berömda muralmålaren David Alfaro Siqueiros och den chilenska författaren Pablo Neruda som skulle få 1971 års nobelpris i litteratur.
Men attacken hade misslyckats och stalinisterna skulle inte försöka sig på en invasion av samma slag igen, vilket vakterna nu var beredda på. Det gällde att komma riktigt nära Trotskij utan att behöva skjuta sig fram. Den man som skulle döda Trotskij hette Ramon Mercader. Född i Barcelona 1914 hade Mercader under spanska inbördeskriget anslutit sig till det stalinistiska kommunistpartiet och matats med deras lögner om att Trotskij var allierad med Franco och trotskismen var en form av fascism. Ramons mor Maria Caridad Mercader var högt uppsatt i det spanska kommunistpartiet och hade kontakter med agenter från Moskva, vilket ledde till att hennes son blev värvad av den sovjetiska säkerhetstjänsten GPU. Efter fascisternas seger flydde Mercader till Frankrike och vidare till USA under namnet Frank Jacson. Här fick han i uppdrag av GPU att infiltrera de amerikanska trotskisterna i Socialist Workers Party. Nu inleddes en historia som hämtad ur en spionroman. Mercader, eller ”Jacson”, förförde Sylvia Ageloff som var sekreterare åt SWP-ledaren James P. Cannon. Sylvia och Jacson blev snart ett par utan att hon eller någon annan anade vem Jacson verkligen var.
Att komma så nära Cannon var utan tvekan en stor framgång för GPU, och Mercaders ryska chefer var mycket nöjda med sin agent. Men snart skulle de få anledning att bli ännu nöjdare, för Sylvia, som kunde flytande ryska eftersom hennes mor var därifrån, skulle i början av år 1940 bli förflyttad till Mexiko för att tjänstgöra som sekreterare åt ingen mindre än Trotskij själv, och ”Frank Jacson” följde med.
Jacsons uppgift var till en början bara att spionera på Trotskij, och framför allt på Sylvia, som han på grund av deras förhållande kunde få ut desto mer information av. Paret bodde också för sig själva på ett hotell inne i stan och det var bara undantagsvis som Jacson besökte huset på Avenida Viena och träffade Trotskij personligen. Men den 31 juli fick Jacson oväntat ordern från sina sovjetiska chefer att han nu skulle döda Trotskij.
Jacson var uppenbarligen inte någon exemplarisk yrkesmördare, för de tjugo dagar som återstod innan han till sist lyckades genomföra dådet led han av enorm nervositet som manifesterades genom magsjuka och feber. Sylvia märkte omedelbart skillnaden i hans beteende, men visste inte vad det berodde på. ”Jac har fruktansvärd diarré och han är helt utmattad”, skrev Sylvia i ett brev till sin syster. Hon ville att de skulle flytta tillbaka till New York så att Jacson kunde få ordentlig läkarvård, men Jacson hade ett uppdrag att utföra och nu tog han sig samman.
För att få möjlighet att vara ensam med Trotskij hade Jacson bett denne att läsa utkastet till en artikel han höll på att skriva. De bestämde träff på eftermiddagen den 20 augusti och Jacson, som nu hade lärt känna också Trotskijs livvakter, blev insläppt genom porten utan visitering. Han bar en regnrock över armen.
Trotskij stod borta vid sina kaninburar och matade djuren när Jacson gick fram till honom. Natalija kom ut ur huset för att hälsa på Jacson och fråga om han ville ha en kopp te, vilket han tackade nej till. Han var orakad med flera dagar gammalt skäggstubb och Natalja tyckte att han såg sjuk ut. Hon frågade varför han släpade på en regnrock när det var så vackert väder och han svarade att han hade hört att det skulle bli regn. Natalija fick intrycket att hennes man försökte dröja sig kvar vid kaninburarna, men till sist sa Trotskij: ”Okej, ska vi gå in i arbetsrummet och ta en titt på din artikel”.
Trotskij satte sig vid sitt skrivbord och började läsa Jacsons artikel, samtidigt som författaren stod bakom hans rygg. Försiktigt tog Jacson fram den ishacka som han hade gömd i sin regnrock.
Vakten Joe Hanson berättar att han plötsligt hörde ett skrik, ”utdraget och smärtsamt”, som fick honom att rysa. Tillsammans med de andra vakterna skyndade han till Trotskijs rum där han mötte Trotskij i dörren, som med blod rinnande från huvudet utbrast: ”Se vad de har gjort!”
”Vad har hänt, vad har hänt”, skrek Natalija som kom springandes till sin man. ”Jacson” svarade Trotskij och föll i hennes armar: ”Natasja, jag älskar dig”.
Hanson och en annan vakt Robins skyndade in i arbetsrummet där det syntes tydligt att en strid hade ägt rum. Stolar var omkullvälta och papper och böcker hade flugit omkring. Det var blod på golvet och skrivbordet. Jacson stod i ett hörn med en pistol i handen, men utan att försöka använda den. Hanson och Robins flög över Jacson och började spöa upp honom. Robins slog Jacson i huvudet med sin revolver så att han föll i golvet skrikandes: ”De har min mamma!”
”Ni får inte döda honom”, stammade Trotskij fram: ”Han måste tala!”
Hanson fortsatte trots detta att slå Jacson i ansiktet tills hans egen hand gjorde så ont att han var tvungen att sluta. ”Döda mig, döda mig!” mumlade Jacson där han låg på golvet.
Vid den här tiden trodde kamraterna att Trotskij bara fått en lättare skada i huvudet, och Hansen böjde sig intill Trotskij och förklarade att allt skulle bli bra. ”Nej”, svarade Trotskij: ”Jag känner det här”, och pekade mot sitt hjärta: ”Den här gången har de lyckats”.
Hanson och Natalija åkte med Trotskij i ambulansen till sjukhuset eskorterade av tjutande polisbilar där också Jacson fanns omhändertagen. Trotskij var vid medvetande och han pratade: ”Han var en lönnmördare. Jacson arbetar antingen för GPU eller fascisterna. Troligen GPU”.
Framme på sjukhuset började sjuksystrarna ta av Trotskijs kläder, men han protesterade och bad att Natalija skulle göra det: ”Jag vill inte att de ska klä av mig… Jag vill att du ska göra det”, var de sista ord Natalija hörde från sin man. Men de hann kyssa varandra några gånger innan Trotskij förlorade medvetandet. Dagen därpå, den 21 augusti, blev han dödförklarad.
På kvällen den 16 september 1940, då mexikanerna firade sin självständighetsdag med fest och fyrverkerier, bad Natalija att Joseph Hansen skulle ta ut henne med bilen. Hon hade inte lämnat huset på de tre veckor som gått sedan hennes man blivit mördad. Nu satt hon i baksätet och grät medan Hansen körde runt på måfå. Joe Hansen kunde bara använda vänsterhanden att köra bilen med. Högerhanden var fortfarande i bandage efter att han brutit den i samband med att han brottade ner mördaren.
Våren 1940 hade Trotskij skrivit sitt testamente: ”Under fyrtiotre år av mitt medvetna liv har jag varit en revolutionär, under fyrtiotvå år har jag kämpat under marxismens banér. Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag naturligtvis söka undvika det och det misstaget, men mitt livs huvudsakliga bana skulle jag inte vilja ändra. Jag skall dö som en proletär revolutionär, som marxist, som dialektisk materialist, och följaktligen som en oförsonlig ateist. Min tro på mänsklighetens kommunistiska framtid är inte mindre glödande. Tvärtom är den fastare nu än den var i mina ungdomsår.
Natasja har just kommit in från gårdssidan och öppnat fönstren så att luften fritt kan komma in i mitt rum. Jag kan se den vackra gröna gräsmattan nedanför muren och den klara blåa himlen ovanför muren, och solljus överallt. Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom till fullo.”
Per Leander
