Leandro Schclarek Mulinari. Foto: SU
▶Sverige har inte samma problem med polisiärt våld som USA
▶Men polisens rasprofilering leder till vardagliga trakasserier
▶Fler rasifierade poliser innebär inte nödvändigtvis en lösning
Under sommaren har det rasistiska polisvåldet i USA fått stor uppmärksamhet. Men hur ser situationen ut i Sverige? Internationalen har talat med Leandro Schclarek Mulinari, doktor i kriminologi, som har studerat rasprofilering inom polisen. Det vill säga att ordningsmakten medvetet eller omedvetet ger sig på rasifierade människor och etniska minoriteter i större utsträckning än vita. Han börjar med att påpeka att det finns en stor skillnaden mellan Sverige och USA, där det dödliga polisvåldet är ett stort problem. I Sverige handlar det inte om fysiskt våld i samma utsträckning, utan om mera vardagliga trakasserier.
– I min forskning har jag pekat på återkommande kontroller som människor utsätts för. Det blir nån sorts ”over-policing” som etniska minoriteter och rasifierade grupper får utstå. När man kör bil eller hänger på torget så blir man stoppad och kontrollerad av polisen. Det är inte något spektakulärt och dramatiskt, men många uppfattar det som en form av trakasserier, säger Leandro Schclarek Mulinari.
Han påpekar att det även finns klassaspekter bakom polisens agerande, då det till exempel finns studier från Brottsförebyggandet rådet som visar på att det är vanligare att ungdomar i rika områden använder droger.
– Men i det polisiära arbetet mot droger så fokuserar man på att stoppa och kontrollera människor i de fattigare stadsdelarna, där det också bor fler rasifierade. Så polisens uppfattning om vilka som är kriminella genomsyras av både klassperspektiv och rasperspektiv.
Även om polisövergreppen och trakasserier inte är något nytt, så finns det flera anledningar till att det har fått mer uppmärksamhet den senaste tiden. En förklaring är teknikens utveckling.
– Det har blivit möjligt för folk att filma de här övergreppen idag och göra så att de sprids i sociala medier. Det bryter polisens sanningsanspråk. Tidigare har alltid ord stått mot ord, och polisens ord väger tyngst. Men även om rättsstaten fortfarande i regel dömer till ordningsmaktens fördel och menar att inga fel har begåtts, så finns det videomaterial som människor kan ta del av och göra en egen bedömning. Det i sin tur kan leda till protester, så som vi har sett i USA, säger Leandro Schclarek Mulinari.
– En annan faktor är den repressiva utveckling som har skett. Som forskare talar vi om en militarisering där polisen eller väktare ökar sin närvaro i vissa områden just för att kontrollera människor i större utsträckning. Då leder det ju så klart till fler övergrepp och trakasserier. Välfärdsstatens tidigare representanter, som de socialarbetare som tog hand om ungdomar, har ersatt med aktörer som ingår i våldsmonopolet. Det är klart att det får konsekvenser.
Även väktare och ordningsvakter har blivit ett vanligare inslag i stadsbilden, och det är också de som står för en stor del av övergreppen.
– I Sverige har det inte gjort något jämförande studie på väktarvåld. Men det finns en studie från Finland där man har kommit fram till att det är ett större problem med privata säkerhetsvakter än med poliser. Jag kan inte uttala mig om hur det ser ut i Sverige, men utan tvekan är det så att flera av de mest uppmärksammade fallen är kopplade till den privata säkerhetsindustrin, säger Leandro Schclarek Mulinari och menar att det är något man behöver fundera över.
– Vad innebär den här privatiseringen av våldsmonopolet, att outsourca rätten att övervaka och bruka våld till privata aktörer. I det sammanhanget är en aspekt så klart utbildningen. Polisen har mycket längre utbildning, medan väktare och ordningsvakter bara går korta kurser. Det gör ju att det huvudsakligen är arbetarklass som blir väktare, och det är också fler rasifierade som blir väktare. Det finns aspekter här som är viktiga att adressera och tänka omkring.
Att fler poliser och väktare själva är rasifierade blir inte nödvändigtvis en lösning på rasistiska strukturer inom kåren, påpekar Leandro Schclarek Mulinari.
– Frågan om representation är ganska komplex. Det är inte så enkelt som att bara vi får fler rasifierade inom yrkeskåren så blir den mindre rasistisk. Det finns en poliskultur som är väldigt starkt maskulin och den rollen går ju även de här personerna in i. Det finns studier från USA som visar att rasifierade personer som blir poliser känner att de måste hävda sig gentemot sina kollegor och kanske till och med blir värre och brutalare, säger han.
– Samtidigt är det så klart viktigt att våra myndigheter är representativa för hela befolkningen. Har man fler rasifierade poliser så får man bort den värsta rasistiska jargongen inom kåren. Men om vi har en samhällsutveckling som säger att polisen ska vara hård mot buset, så kommer polisen att vara hård mot buset.
Gör polisen något själv för att bättra sig?
– Jag skulle säga att svenska polisen är en myndighet som är historiskt dålig på att ta kritik. Om man jämför till exempel med sjukvården, där vi har lagar som Lex Maria som är till för att man ska lära sig av sina misstag, så finns det inget liknande inom polisen. När polisen utsetts för kritik så väljer de i regel alltid att försvara sitt agerande istället för att erkänna om något blev fel. Polisen är en organisation som till skillnad från andra myndigheter är mindre benägen att ta till sig kritik och ändra mig, säger Leandro Schclarek Mulinari, och menar att trycket måste komma utifrån.
– Jag tror att förändring kommer underifrån, och det bygger på att folk mobiliserar och lyfter fram de här frågorna, som Black Lives Matter-rörelsen har gjort. Det tror jag är den enda långsiktiga lösningen. Vi måste peka på alternativ till den här repressiva samhällsutvecklingen som vi ser, med allt hårdare tag och hårdare straff, trots att forskningen visar att det inte är lösningen.
Per Leander
