Det har nu gått 15 år sedan Göteborgskravallerna 2001, då polis och demonstranter drabbade samman under EU-toppmötet i Göteborg 14-16 juni. Per Leander minns hur det var att som 18-åring hamna mitt i oroligheterna.
Vi hade sagt till våra föräldrar att vi skulle åka till Hultsfredsfestivalen, fast vi var på väg till EU-toppmötet i Göteborg för att demonstrera. Det var sommaren 2001 och vi hade precis tagit studenten. Jag från Tensta gymnasium och Eric från Åsö. Vi hade ju fyllt 18 så vi fick visserligen göra vad vi ville, men vi tänkte ändå att vi inte ville oroa föräldrarna i onödan ifall det skulle hända något allvarligt i Göteborg. Därför sa vi att vi skulle på rockfestivalen i Hultsfred istället, den inföll nämligen samtidigt.
Inte för att vi räknade med att något speciellt skulle hända i Göteborg, men ett par dagar innan toppmötet skulle börja hade polisen omhändertagit en grupp fredliga demonstranter som slagit upp tält vid Svenska Mässan, och vid en EU-kritisk demonstration i Malmö någon månad tidigare hade polisen tagit tvåhundra demonstranter, så man visste ju aldrig.
Bussen från Stockholm åkte hela natten och vi var framme i Göteborg tidigt på morgonen torsdagen den 14 juni. Vi ville ha frukost men alla butiker var fortfarande stängda. Vi gick upp längs Avenyn till Hvitfeldtska gymnasiet där vi hade blivit tilldelade boplats av Göteborgs kommun, tillsammans med hundratals andra ungdomar, tillhörande olika politiska grupper och organisationer. Själva var vi bara allmänt vänster men inte aktiva i någon rörelse. När vi kom till Hvitfeldtska låg folk fortfarande och sov, så vi rullade ut våra sovsäckar bland de andra i ett klassrum och somnade vi med, utmattade som vi var efter resan.
Plötsligt väcktes vi av att folk sprang runt i rummet och skrek: ”Polisen är här! Polisen kommer!” Men vi hade ju inte gjort något så vi tänkte bara, jaha, och låg kvar i sovsäckarna. Varför skulle vi vara rädda för polisen om vi inte hade gjort något fel?
Efter en stund gick vi i alla fall upp och det visade sig att polisen hade slagit en ring runt hela Hvitfeldtska. Ingen fick gå in eller ut från skolan. Va, tänkte vi, det kan ju inte stämma, vi har ju inte gjort något!
Vi kände att vi ville bort från skolan ifall polisen nu ansåg att det var något skumt som föregick där. Hur som helst behövde vi äta frukost och tänkte gå ut på stan. Men när vi rörde oss bort från skolgården mot polismuren började poliserna att skrika mot oss. Inga ord, inget mänskligt tal, utan bara ett bröl. Det var bara vi två, jag och Eric som gick mot dem vid utgången i lugn takt, omaskerade, obeväpnade. Men poliserna – vuxna män med hjälmar, sköldar, batonger och pistoler – skällde som galna hundar mot oss. Det gick absolut inte att försöka prata med dem, men vi förstod att vi inte skulle kunna komma därifrån utan backade tillbaka upp på skolgården. Sen satt vi där på en gräsmatta, tillsammans med många andra, och timmarna gick. Polisen började bygga en mur med containrar runt skolgården. ”De ska storma”, var det någon som sa. ”Vi lägger oss ner på magen så att de inte slår oss”, sa någon annan. Och där låg vi ett tag på mage och väntade. Men de stormade inte. Inte då i alla fall.
Plötsligt fick vi veta att det fanns en möjlighet att bli utsläppta. Någon på utsidan hade förhandlat med polisen – idag vet jag att det var Anders Svensson från Socialistiska Partiet. Man kunde få komma ut från skolan ifall man gick med på att visiteras av polisen. Det gjorde vi, och vi var en handfull ungdomar som hann bli utsläppta, innan polisen fick order från högre ort att stoppa utsläppningen och att inga fler skulle få lämna Hvitfeldtska. De flesta, runt 500, var fortfarande kvar inne i skolan; de flesta hade inte hört om möjligheten att bli utsläppta; de flesta skulle bli gripna när polisen stormade Hvitfeldtska senare på kvällen. De flesta var helt oskyldiga och om de begick någon form av våldsbrott så var det i självförsvar när polisen attackerade dem.
Men Eric och jag kom ut i friheten och gick med i den enorma fredliga demonstrationen mot den nye amerikanske presidenten George W Bush som också var på besök i staden den dagen. Han var en otäck figur redan då, men att han skulle bli det unga 2000-talets värsta krigsförbrytare och massmördare när han startade Irakkriget två år senare, det visste vi ännu inte.
Efter att Hvitfeldtska tagits över av polisen hade vi ingenstans att bo. Men när vi frågade runt bland aktivister var det någon skicklig organisatör som lyckades fixa nytt boende åt oss på en skola i Kortedala i utkanten av stan. Vi kom dit sent på natten, snubblade över en massa sovande ungvänstrare i vars rum vi också hade blivit tilldelade sovplats, rullade ut våra sovsäckar och somnade. De väckte oss på fredagsmorgonen och sa att det var dags för den stora huvuddemonstrationen mot EU, men Eric och jag var fortfarande alldeles utmattade efter gårdagen och orkade inte ta oss upp.
När vi så några timmar senare vaknade till liv och tog spårvagnen in till stan fick reda på att demonstrationen hade urartat i kravaller. Eller rättare sagt, det var bara en mycket liten grupp på runt hundra av de tiotusentals demonstranterna, som brutit sig ur demonstrationen och gått bärsärkagång på Avenyn. Eric och jag såg ingenting av själva kravallerna, men vi såg resultatet längs med Avenyn: krossade fönsterrutor, brinnande bajamajor, utspridda gatstenar och graffiti på husväggarna. Men också polisens tunga containrar som ställts ut här och där för att stänga av staden och dela upp den i zoner. Det kändes overkligt.
På kvällen gick vi på gratiskonsert i ett stort tält i en park vid kanalen och fick i oss lite öl. Det var bland andra Mikael Wiehe som spelade, och efter några låtar vände han sig till publiken och sa: ”Vänner! Jag är så glad att ni är här med mig just nu, och inte ute på stan där polisen precis har börjat skjuta skarpt!”
Hans ord gick också som skott genom folkmassan.
Efter konserten drog vi ut på stan. Det var mörkt trots att det var sommarnatt. Man pratade med alla man stötte på, utbytte information med varandra, det lilla man visste. Det var en tid före smarta mobiltelefoner och sociala medier, så människor spred information vidare från mun till mun, och ibland blev det fel. Det ryktades nämligen om att polisen hade skjutit ihjäl ett flertal människor, så vi blev allt räddare och räddare för polisen. Senare fick vi veta att det trots allt ”bara” var tre personer som hade blivit skjutna, och att ingen var död, även om en ung man var mycket allvarligt sårad.
Senare på natten blev jag och Eric överfallna av ett gäng nazister som vi stötte ihop med av en slump när vi satt i Vasaparken och åt pommes frites som vi köpt i en kiosk. Det var egentligen inte så allvarligt, de slog oss lite lättare bara, kallade oss ”kommunister” och sa att vi hade förstört deras stad. En av dem visade stolt upp sin SS-tatuering.
Vi var bara två och de var typ tio som omringade oss, så vi kunde inte göra så mycket mer än att ta emot deras knuffar och slag, och hoppas på att det snart skulle vara över. Men det fanns ju poliser överallt ute på stan, inklusive en grupp som stod en bit längre bort i parken och hängde, men ingen polis kom för att hjälpa oss den gången. Vi överlevde i alla fall och tog oss så småningom tillbaka till skolan i Kortedala.
Det blev lördag den 16 juni, den sista dagen för EU-toppmötet och demonstrationerna. Vi stack till Järntorget där det skulle hållas en spontan demonstration mot våldet, både mot polisvåldet och kravallerna. Hela torget fylldes med folk. Sen kom poliser, både till fots och till häst. Jag och Eric hade hittills själva inte upplevt något av vare sig kravallerna eller polisvåldet, men nu märktes det att det var någonting på gång. Polisen gjorde en chockattack rakt in i folkmassan på torget, med skällande hundar som högg med sina käftar efter folk som sprang och skrek. Eric och jag hade otrolig tur, för nu hade polisen omringat en del av demonstranterna på torget, men vi hade av en slump hamnat utanför ringen.
Så inleddes en fyra timmar lång belägring av Järntorget, där polisen höll ett hundratal oskyldiga demonstranter gisslan, tillsammans med en handfull minst lika oskyldiga personer som inte ens var där för att demonstrera utan bara råkade gå förbi när polisen slog ring. Ingen var maskerad, ingen hade använt våld. Tvärtom skanderade vi ”icke-våld” där vi stod på varsin sida av polisringen: de fria utanför, de fångade inuti. Vi fria stod kvar för att visa vårt stöd för de fångade. Polisen gjorde en ny chock mot oss utanför ringen, men denna gång inte för att fånga in folk utan för att försöka skrämma bort oss. Till sist gick jag och Eric därifrån.
Vi följde med några andra ungdomar vi träffat till Schillerska gymnasiet där de bodde, och hängde där ett tag med folk och tittade på TV-nyheterna som gav en helt annan bild av händelserna än hur vi på plats upplevde det. Poliserna framställdes som hjältar som kämpade mot besinningslösa huliganer. Inte en enda bild från de fredliga massdemonstrationerna visades i TV, bara bilder på en handfull svartklädda som kastade sten. Det var nog första gången jag insåg att man inte kunde lita på vad som sades i media.
Till sist drog jag och Eric från Schillerska och åkte tillbaka till vår egen skola ute i Kortedala. Det var återigen en otrolig tur för oss att vi stack därifrån just då. Strax efter stormades nämligen Schillerska av Nationella insatsstyrkan – specialpoliser med svarta hjälmar och automatvapen. De flesta på Schillerska, jag skulle våga säga alla, var helt oskyldiga, men greps och blev brutalt behandlade och förnedrade av polisen, ännu värre än vid stormningen av Hvitfeldtska två dagar tidigare. Folk fick ligga raklånga på den leriga skolgården flera timmar i regn medan snutarna riktade automatvapen mot deras huvuden.
Under dessa tre dagar i Göteborg såg jag inte en enda gatsten kastas. Visst, det kastades gatstenar och det krossades fönster, men de flesta av oss som var där deltog inte i kravallerna. Trots det drabbades de flesta av oss av polisens överdrivna repression. Och frågan är om inte polisens oprovocerat aggressiva agerande vid Hvitfeldtska den första morgonen var det som triggade kravallerna. Polisen behandlade alla demonstranter så fruktansvärt illa redan från första början, att man därefter gick runt och var både rädd och förbannad hela tiden.
Jag är glad att jag inte deltog i kravellerna, för det fanns ingenting att vinna på den skadegörelse som utfördes. Men samtidigt kan jag inte lova att jag inte skulle ha dragits med av adrenalinkicken som den 18-åring jag var, ifall jag varit på plats när kravallerna utbröt.
Efteråt delades det ut blommor till samtliga poliser i Göteborg av myndigheterna i en ceremoni som kablades ut i TV, medan statsminister Göran Persson skanderade att vi demonstranter var ”terrorister”.
Jag reste ifrån Göteborg med en känsla av att jag hade kommit undan. Att jag hade klarat mig som inte åkte fast. Runt 500 demonstranter hade nämligen gripits, och ett 80-tal skulle senare åtalas. Men samtidigt, jag och Eric hade ju inte gjort någonting, polisen hade ingen anledning att ta oss. Men de skulle ha tagit oss ändå om vi haft mera otur, för de flesta andra som de tog var också helt oskyldiga.
Per Leander