Är ideologi någonsin så naken som när det gäller just kärnkraftsfrågan? En gång om året återkommer borgarna med inlagor om hur vi måste satsa på kärnkraft. Den lanseras som ”fossilfri” i ett försök att skjuta fokus från förnyelsebarhet till den kortsiktiga jakten på minskade utsläpp. Men vilka utsläpp och miljöeffekter genererar uranbrytning och den om möjligt ännu smutsigare anrikningen? Vilka regimer måste Sverige ha goda relationer till för att alls kunna förse kraftverken med bränsle? Allt detta ”glöms bort” när kärnkraft skall framställas som fossilfri. Det är samma logik som används när man räknar ett lands utsläpp efter vad som produceras där och inte vad som konsumeras – det vill säga en falsk logik.
Men om det är något som kännetecknar det borgerliga kärnkraftsvurmandet så är det just falsk logik. Det är ingen skillnad när Liberalernas och Moderaternas partiledare gemensamt utnyttjar den sedvanliga nyhetstorkan för att 2020 dra igång kärnkraftsdebatten ännu en gång (DN 27/7). Samma partier som ständigt vill skrämma upp oss med hotet från ryska långdistansmissiler vill att vi skall ha en ”trygg” försörjning med små kärnkraftverk på exempelvis Gotland, samma ö som i Nato-debatten ständigt står under akut hot från Öst.
I kärnkraftsdebatten är det borgare som efterfrågar statlig subventionering, centralstyre och investeringar helt utan hänsyn till kostnaderna. Man väljer att ignorera att vi fortfarande inte har någon slutförvaringslösning och låtsas som om teknik som ligger många årtionden in i framtiden är aktuell att använda sig av redan idag. Till och med det faktum att inte ens energibolagen själva efterfrågar kärnkraft vill man lyssna på. Att den är dyr, inte hållbar, inte förnyelsebar och inte trygg, sådant är bara störande brus i de annars så marknadstroendes öron.
Mer än något annat visar den kärnkraftsdebatten på en politisk ordning som fått slut på syre. Det hjälper inte vilka rationella argument och konkreta mätbara omständigheter vi har. Lösningarna är desamma som för fyrtio år sedan. MUF-are bär T-shirt med sloganen ”Mera kärnkraft”. Känner de borgerliga verkligen så starkt för en energiframställningsmetod? Nej snarare är det förstås ett sätt att provocera, att göra en känslosak av fråga som borde vara styrd helt och hållet av vetenskapligt grundade sakargument. Kärnkraft är en identitetsfråga för högern. Ett långfinger till alla präktiga miljömuppar, ungefär som att köra en vräkig jeep fast man bor mitt i stan. Att det rent identitetsmässigt tyder på en enorm kulturell och andlig torftighet är en sak, att det är ett allvarligt menad politik i kulturkampen är allvarligare.
Svensk borgerlighet satsar på en energiform som inte ens branschen tror på. Det är lätt att skratta åt, men vi får inte glömma att även ett ideologiskt slutkört politiskt program kan förverkligas med makt och pengar. Genom att göra populism av energipolitik kan borgare skjuta all nödvändig omställning på framtiden och omöjliggöra en saklig politisk debatt. Det får till och med delar av vänstern att tappa fokus och behandla kärnkraft som något slags energipragmatiskt alternativ, trots att en storskalig satsning på kärnkraft skulle blockera satsningar på de energiformer som måste byggas ut.
Med kärnkraften är det som med hela den liberala hegemonin som just nu går i graven: Det gamla dör, men det nya kan inte födas.