Jag ska ta nattåget från Stockholm central till Östersund. Tåget ska avgå klockan 23.20 och vara framme 06.20. Från Östersund ska jag sedan fara vidare med buss till Vilhelmina. Bussen ska avgå klockan 07.00. Biljetten som jag har bokat på SJ:s hemsida gäller hela resan.
18.20 får jag ett meddelande: ”Tåg 3920 beräknas avgå cirka 30 minuter sent från Hässleholm. Orsaken är ett kontaktledningsfel som medför enkelspårsdrift mellan Hässleholm – Alvesta. Tiden är preliminär och kan komma att ändras.”
Snart kommer nästa sms. Och nästa.
Vid tiotiden på kvällen kommer till slut följande meddelande: ”Tåg 3920 har avgått från Hässleholm med en försening på 227 minuter.”
Eftersom tiden är preliminär och kan komma att ändras, och eftersom Centralhallen stänger strax efter midnatt, är det bara att åka in och sätta sig på en bänk tillsammans med andra försenade resenärer och de vinddrivna existenser som befolkar en station om natten.
Tåget ska gå 03.05. Tiden kan komma att ändras.
Jag läser.
Klockan 02.25 ropar de i högtalarna att tåget kommer att avgå 02.35 från perrongen längst ner, längst bort. Vi rusar dit. Ett nedsläckt snälltåg knarrar in vid 02.45. Det är mörkt och kallt i vagnen. Ingen konduktör kommer. Inga utrop görs. Snurrig av trötthet ser jag gryningen smyga sig på landet medan vi långsamt tar oss norrut och stannar för varje mötande tåg. Dimslöjorna står stilla över sjöarna. Det är hjärtnypande vackert.
När klockan har passerat sex och konduktören inte har hörts av, letar jag upp honom i cafévagnen där han sitter och snackar med killen som sköter serveringen.
”Jaha, du ska till Vilhelmina. Ja, det finns tyvärr inget vi kan göra. Eftersom det bara är du som ska dit, och eftersom det går en senare anslutning, så är det bara för dig att vänta”, säger han och tillägger glatt att en person som ska till Tenndalen däremot får taxi, eftersom det inte går någon anslutning dit förrän dagen därpå.
Jag går tillbaka till min plats och ilsknar till. SJ tycker uppenbarligen att det är helt okej att jag förlorar en hel dag av att vara på den platsen dit jag ska. Helt okej att jag har betalat över 700 spänn för att sitta på ett nedsläckt tåg och frysa.
Först halv nio ropas information ut i högtalarna. 09.00 rullar vi in på stationen i Östersund.
I den krispiga morgonluften promenerar jag genom ett småödsligt samhälle och hittar ett öppet café. Det visar sig vara en White guide-listad raw food-oas och jag får i mig en god, men dyr, frukost. Jag läser ut min bok. Timmarna går. Jag skulle ha hunnit både fika på favoritkonditoriet och bada i en kall och klar källsjö vid det här laget.
Den senare bussen till Vilhelmina ska avgå 14.35. När jag kommer till hållplatsen står två ungdomar där, en kille och en tjej. Killen verkar orolig över vilken buss han ska ta och tjejen uppmanar honom att fråga mig. Han tar mod till sig och tillsammans kommer vi fram till att vi ska med samma buss.
Tjejen går och killen berättar att han har åkt från Fagersta i Västmanland tidigt på morgonen. Han ska flytta till Strömsund och har tre tunga väskor med sig. Han gnider sig i nacken då och då. Den har tagit stryk av allt bärande mellan buss- och tågbyten.
Han berättar att hans mamma kom hit till Sverige från Somalia 2009. Själv kom han 2012. Svenskan har han fått i skolan, säger han. I Strömsund ska han fortsätta att utbilda sig till undersköterska. Han har jobbat på ett äldreboende i Fagersta under sommaren. Flera av de boende, liksom flera i personalen, frågade honom om han var mörkhyad eller svart. Han pekar på mitt svarta väskhandtag och säger: ”Det här är svart. Jag är mörk. Du är brun.”
”Det är mycket sånt”, säger han. Spetsiga kommentarer. Vardagsrasism.
Men han hoppas på Strömsund. Han säger att många tycker att det är för kallt där, men han tänker trivas. Han tror att det kommer att finnas jobb. Hans kompis har fått ett som undersköterska i Hammerdal.
När vi senare åker genom Hammerdal ser det ut som att större delen av samhällsservicen är nedlagd. Men äldreboenden finns det nästan alltid kvar i glesbygden, även när allt annat har stängt.
Två kvinnor kommer fram till hållplatsen. De ska med samma buss som vi. Den ena frågar om vi kan vakta deras väskor medan de går och handlar på kiosken. Visst, säger vi. Men den andra kvinnan vill plötsligt inte handla något utan står kvar. Hon ser ut som att hon inte litar på oss. Det ger en konstig känsla i maggropen.
När bussen kommer märker jag hur en av de andra passagerarna tittar snett på den somaliske killen när han lägger in sina väskor i bagageutrymmet, som om han skulle försöka sno något samtidigt.
När han sedan kliver av strax utanför Strömsund har busschauffören onödigt bråttom och håller på att stänga bagageluckan i huvudet på honom. Han får rafsa ut sina väskor bäst han hinner.
Några timmar senare visar det sig att han i hasten råkat få med sig fel grå resväska, snarlik en av hans egna. Hans väska är kvar på bussen. Den han har fått med sig tillhör en äldre kvinna som ska till Bureå. Han har lämnat in den på busstationen i Strömsund.
Busschauffören ondgör sig över besväret som bussbolaget kommer att ha med att forsla rätt väska till rätt plats. Jag tänker i mitt stilla sinne att han hade kunnat ta det lite lugnare i Strömsund. Dessutom är det inträffade faktiskt värst för min somaliske vän. Den äldre kvinnan kommer ju hem till sitt, det går ingen nöd på henne. Men han har hela sitt hem i de där väskorna.
Jag har varit vaken sedan halv sju på morgonen föregående dag. Klockan närmar sig sex på kvällen. Resten av resan svävar jag in och ut ur en slags halvdvala. Jag vaknar med ett ryck när en högljudd man bredvid mig får mobilsamtal och gormar att han sitter i en buss i Jämtland. Samtalet som följer är underligt. När personen i andra änden frågar vad han ska hälsa att mannen har för sig i Jämtland, säger han småleende: ”Du kan ju säga att jag är på jakt.”
Det låter på honom som att det är något helt annat, mer ljusskyggt, han har för sig.
Mina ögon far igen.
Nästa gång jag vaknar står vi i Dorotea. Lastningen är genomförd och chauffören samtalar med en äldre kvinna som också verkar jobba för bussbolaget.
”Ja, det där köttet blir ju välhängt”, säger kvinnan.
”Jo. Men det är ju 600 kilo kött och det stod ju Sveg på det, så det borde inte ha farit åt Arvidsjaur till”, säger chauffören.
Sedan vaknar jag inte riktigt ordentligt förrän bussen rullar nedför backen till Vilhelmina station och jag är framme. Äntligen.
Text och foto:
Emma Lundström
