Helsingfors. Jag har längtat hit länge. Till Finland överhuvudtaget. Så nära, så lika, och ändå så långt bort, så annorlunda. Hela historien. Språket. Tiden. Jag har längtat efter att få skapa mig egen bild av Finland. Nu är jag här. För ett par dagars grundkurs i Helsingforskunskap.
Piloten blir tvungen att cirkla några varv innan vi får landa på Helsingfors flygplats. Banan måste snöröjas. Blötsnön slår oss i ansiktet när vi kliver ut i den nollgradiga finska verkligheten.
Det tar ett tag innan jag förstår hur jag ska ta mig ut ur flygplatsen. Förstår mig inte på skyltningen. Den följer inte riktigt den vanliga flygplatslogiken.
Men jag kommer ut och busschaufförens engelska förstår jag. Han förklarar vänligt att om jag vill komma dit jag ska så bör jag gå av vid Centralstationen och ta metron två stopp.
”Vilken linje?” frågar jag.
”Det finns bara en”, säger han, ”du ska åt öster”.
Det låter ju rimligt.
Det Finland jag har lärt känna är det som skildras i Väinö Linnas romaner. Det är landsortens, karghetens, det röda upprorets Finland. Den blodiga, trasiga historiens Finland. De klara, höga skyarnas, de stora, täta skogarnas och de mörka, djupa sjöarnas.
Förutom det bara en liten tripp till en festival i Ylitorneå med ett Luleåband för många år sedan. Där stektes småfisk i stora muurikkapannor och myggen var otaliga. Jag köpte finsk lakrits och på omslaget var det fortfarande den skrattande pojken som de har tagit bort eftersom bilden upplevdes som rasistisk.
Centralstationens fasad är under renovering. Insidan är mycket vackrare än i Stockholms motsvarighet. Men också här sitter fula, digitala reklamskyltar i vägen för det vackra. Det är bara taket som får vara ostört med sina jugendlampor.
Återigen står jag förvirrad mitt bland alla rusande människor och kan inte begripa skyltsystemet. Informationen är för knapphändig. Jag blir nästan omkullsprungen av en ung man, som ser mycket irriterad ut, innan jag bestämmer mig för att bara följa strömmen och hamnar under jorden. Vid två spår.
Det är bara det att det inte står österut på någon av skyltarna. Det står inte heller vilka platser de olika linjerna stannar på. Om det hade gjort det hade jag ju kunnat hitta mitt stopp.
Jag frågar tre äldre damer som inte verkar ha alltför bråttom och de dividerar lite på finska sinsemellan och kommer fram till att det är två stopp med tåget som går till vänster om plattformen.
”Vart ska du?” Frågar en av damerna.
”Till det här hotellet”, säger jag och visar en adress i Hakaniemi.
”Aha”, säger hon. ”Jag vet vilken byggnad det är. Det är ju gamla postbanken.”
De andra är inte lika säkra och måste dividera en stund till innan alla är inne på samma linje. Tåget kommer och vi kliver ombord. De fortsätter att samtala på finska. Så vänder sig den självutnämnda taleskvinnan till mig igen och förklarar att det finns två utgångar i Hakaniemi. Om jag möts av en rund byggnad när jag kommer ut så har jag gått fel.
Jag tackar för all hjälp och säger att jag hade lite svårt att hitta rätt skyltar.
”Det finns nästan inga”, säger hon. ”Det är för att de tänker att det bara är helsingforsare som åker, och vi vet ju vart vi ska.”
Hon frågar var jag kommer ifrån och blir paff när jag säger Sverige. Hon kan lite svenska men föredrar att vi pratar engelska. Hon säger ändå några fraser och det låter som att hon har en väldigt god svenska.
”Här är ditt stopp!” ropar de två andra kvinnorna och när jag klivit ut och ska vinka åt dem pekar de febrilt åt vänster. De har kommit på vilken uppgång jag ska ta.
Kommer upp vid Hakaniemen tori, Hagnästorget. Det påminner om Järntorget i Göteborg. Runt omkring det tornar bruna och grå fyrkanter upp sig. Här finns bland annat Metallfacket och SAK, finska LO.
Från hotellfönstret ser jag ut över snötäckta tak.
Dagen därpå är det blixthalka. Luften är fuktigt råkall. Jag lär mig att säga moi och kiitos och att det i övrigt mest är engelska som gäller.
Himlen ligger gråtung över staden och alla försöker undvika att halka.
Hakaniemi och hela Kallio, Berghäll, har i snabb takt gentrifierats. Halalslaktare lägger ned och vejpbutiker flyttar in. Gamla fabriker har blivit hippa restauranger och barer.
En uteliggare försöker förhandla om priset på en varm jacka på UFF second hand.
Nere i centrala stan är köerna långa på Karl Fazercaféet vid Glogatan. Chokladkakorna ligger staplade på varandra. Jag passerar.
Pohjoisesplanadi. Norra Esplanaden. Eteläsatama. Södra hamnen. De enorma schabraken till färjor förstör utsikten. Silja Line, Viking Line. Samma som vid kajerna i Stockholm.
Vakterna utanför Presidentpalatset står lite framåtlutade i den ruggiga grådagern. Stora Ensos kontorslokaler täcks av en banderoll: Grattis Finland 100 år.
Hundra år sedan Finland blev ett självständigt land. Bara hundra år. Det känns märkligt.
Fram till 1917: Ryssland. Innan det: Sverige. Fram till den 17 september 1809. Den svenska överhögheten. Den svenska överklassen.
Uspenskijkatedralen ligger på sin bergknalle. Blickar ut över staden från Skatudden. Jag minns den från någon bok, men kan för mitt liv inte komma på vilken. Det ser väldigt stängt och tillbommat ut men jag traskar upp och känner på handtaget. Dörren går upp. Jag möts av en kyrkligt klädd herre som just ska till att låsa. ”Du får en minut”, säger han.
Jag går uppför den mörka, branta trappan och öppnar ännu en dörr. Tystnad. Katedralen är huvudkyrka för Helsingfors ortodoxa församling. Helgonbilder, tända ljus och ett utsmyckat kupoltak. Det är vackert, men en minut räcker gott för mig.
Utsikten tar priset.
När jag passerar Presidentpalatset har vakterna försvunnit. Presidenten kanske har gått hem för dagen.
Går förbi domkyrkan. den har också en banderoll: Reformismen 500 år.
Det är ju också ett slags jubileum, för den som tror.
Nära universitetet mitt i stan ser jag några svenska titlar i lådorna med böcker för en euro utanför ett antikvariat som ser hemskt trivsamt ut. Jag går in och frågar kvinnan bakom disken om hon möjligtvis har några böcker på svenska av en av mina absoluta favoritförfattare, finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius. Försökte få en intervju med Lilius inför min Finlandsresa, men hon var mitt i ett stort skrivprojekt och skulle inte ens delta i Helsingfors bokmässa, som råkar vara just den här helgen.
”Vi har inga böcker på svenska”, säger antikvariatkvinnan.
”Åhå”, säger jag. ”Jag chansade eftersom jag såg några titlar därute.”
”Det är bara sånt vi vill bli av med. Vi slutade med svenska böcker för kanske tre år sedan. Det är ingen som köper dem längre.”
Jag blir nyfiken. ”Varför det?”
”Det är inte så många som kan svenska idag. Vi har ju tvingats läsa svenska i skolan och det har gjort oss lite negativa tror jag. Dessutom har engelskan tagit över. Den är mer användbar. Svenskan är ett så litet språk. Många vill hellre lära sig franska eller spanska.”
Sätter mig på universitetscaféet och funderar över det svenska språket och Finlands historia. Över Sannfinländarna som har gjort de svensktalande till en av måltavlorna i sitt politiska spel.
Sedan slår jag upp boken jag har med mig för tillfället och hoppas att kroppen ska tina så pass att jag kan promenera tillbaka till Hakaniemi.
Det enda som stör läsningen är två franska akademiker som sitter och diskuterar livligt och med jämna mellanrum säger ordet socialism. Kan ju inte låta bli att undra vad de pratar om.
Sedan är det plötsligt kväll och vi äter på veganvänliga Onda i gamla fabrikskvarteren i Kallio. Avslutar dagen med att strosa bort mot Merihaka. Havshagen. Höghusområdet från 70-talet har ofta fått kritik för sitt öststatsutseende. Nu har det blivit alltmer populärt på grund av läget och håller på att renoveras.
På reklampelarna ser vi att det kommer en film om Mannerheim och en som baseras på Väinö Linnas roman Okänd soldat.
Den tredje dagen öser regnet ned över staden. Vi vaknar av att det slår mot rutan. Snön är borta. Dags att köpa spårvagnskort. Men först ett besök på Hakaniemi saluhall. På ovanvåningen är den gamla träinredningen kvar.
Lite senare sitter vi på café Ekberg, det äldsta i Helsingfors. Det är värdigt och vänligt. Precis som på överraskande många andra matställen finns det veganalternativ.
”Det är populärt”, säger servitören.
Dagen går. Vi gör sådant som passar när det regnar. Letar efter böcker. Kollar in muséer. Fikar. Tittar på folk. Köper lakrits. Går förbi parlamentet.
Våra finska vänner berättar att Helsingfors ibland fick vara ersättare för Moskva och Leningrad i Hollywoodfilmer under Kalla kriget. Den som tycker att den finska huvudstaden ser ut som Sovjet kanske har påverkats av de filmerna.
Sedan är det dags för en lång löptur i kvällsstad. Regnet vräker ned och vi blir genomblöta på nolltid.
Olympiastadion från 1952 är under renovering. Vi rundar den i mörkret. Springer genom snobbiga Töölö där uppklädda människor kliver in och ut ur taxibilar. Genom horderna av Halloweenutstyrda människor i centrala stan.
Under hela springturen ser vi väldigt få människor med utländsk bakgrund. Detsamma gäller för hela vistelsen. Finland har inte släppt in så många.
På Ravintola Oiva i Kallio är det fullt drag. Karaoke. Mest finsk tango. Det ser ut som ett typiskt finskt hak och de gamla ölgubbarna har mycket riktigt sina platser. Men menyn är både gammaldags och modern – det finns såväl korv och surkål som veganska rätter.
Medan vi proppar i oss billig och god mat fylls lokalen till bredden av allt från åldrade motorcykelknuttar och permanentade tanter, till hipstriga, fnissiga ungdomar. Ölen är hyfsat billig, belysningen mjuk och välkomnande, stämningen anspråkslös. Restaurangen öppnade 1941. På den svarta menytavlan står det med vit krita: Suomi 100.
En man dold bakom ett hörn gör en anskrämlig tolkning av Stand by me när vi lämnar lokalen och kliver tillbaka ut i regnet.
Metallfackets röda bokstäver visar vägen. På ett elskåp sitter en trasig affisch mot nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. En djävul passerar med paraplyet i näven. Det är natt.
Sedan är det plötsligt söndag och dags att åka tillbaka hem. Till Sverige. Lämnar en hundraåring insvept i ett nytt blötsnöoväder.
Text och foto: Emma Lundström