EFTERTANKEN
Efter att jag i förra numret önskat er läsare en välsignad Ramadan, fick jag en läsarfråga om huruvida Internationalen övergivit Marx tes om att religionen är ett opium för folket. Eller tycker chefredaktören, gud förbjude, rentav att opium ibland kan vara bra?
Frågan är alltså sprungen ur det som Marx 1843/44 skrev i manuskriptet Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin: ”Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.”
Citatet ger prov på religionskritik men inte religionsförakt och uttrycker heller inte att religionen är något ont. Han utgår från vänsterhegelianernas synsätt – idén om religionen som uttryck för människans förfrämligande – snarare än upplysningstänkarnas förkastande av den som en konspiration från kyrka och präster.
Vi ska också komma ihåg att under 1800-talet var opium i princip det enda effektiva starkt smärtstillande medlet som fanns på den europeiska marknaden. Det var alltså ett läkemedel som apotekare hade ensamrätt att saluföra.
Marx menade alltså att religionen var en smärtlindring. Inte att religionen var en förslavande narkotisk drog. Opium hade i början av 1800-talet en förhållandevis hög medicinsk status och uttrycket tolkades antagligen inte så negativt på 1840-talet, som det skulle uppfattas bara några årtionden senare.
Redan vid sekelskiftet hade det skett en omvärdering i radikala kretsar både i synen på religion och på opium. När Lenin, i artikeln Socialism och religion 1905 utvecklar marxismens och de ryska socialdemokraternas ståndpunkt i religionsfrågan: skriver han i en parafras på Marx: ”Religionen är folkets opium. Religionen är ett slags andlig rusdryck, i vilken kapitalets slavar dränker sin mänskliga skepnad, sina krav på en något så när människovärdig tillvaro.”.
Lenins religionskritik är socialt grundad, och liksom Marx är han skeptisk mot den militanta ateismen för att den splittrar arbetarrörelsen. Men Lenin har i sin analys om religionen som något förkastligt som makthavarna tvingat på folket från ovan, fjärmat sig från Marx idé om religionen som protest. Lenins opiumförståelse är också färgad av sin tid – och därför till skillnad från Marx – rent negativ. Opiummetaforen har därmed fullbordat sin resa från positiv medicin och berusningsmedel till enbart negativt berusningsmedel.
Men vare sig Marx eller Lenins skrifter är några biblar eller koraner för oss socialister. (Inte guds ord till människan). Marx var 1843/44 inblandad i en konkret filosofisk diskussion med andra hegelianer. Därför skrev han manuskriptet Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Det är alltså ett dagspolitiskt inlägg, inte ”Marx inställning till religion” eller ”hur marxister ser på religion”.
Men hur ser då marxister på religion?
Jag tänker att det kan vara lite hur som helst. Det som förenar oss som socialister är inte om vi tror på gud eller inte (eller vad vi kallar den högre makt vars existens vi erkänner, eller inte), utan vad vi tillsammans kan åstadkomma på jorden här och nu.
Det går alldeles utmärkt att vara kristen, buddhistisk, muslimsk eller judisk socialist. Precis som man kan vara ateist eller agnostiker och socialist.
tänker
Marco Jamil Espvall
Chefredaktör Internationalen