Frilansjournalisten Layal Freije. I bakgrunden Damaskus, Foto: Ben Freeman
36-åriga Nawal har levt i Syrien i alla de tio år som inbördeskriget har pågått. Hon har levt under Islamiska statens diktatur, känt marken skaka av bombningar och har sett sitt hem lagt i ruiner. Nu går kriget mot sitt slut och bombningarna blir färre och färre. Istället har en ny våg av svårigheter drabbat landet, och fått Nawal att ge upp allt hopp om att livet i Syrien någonsin kommer bli bra igen.
FOKUS
Hela dagen har de väntat på att mörkret ska lägga sig över Syrien. När de äntligen sätter sig i smugglarbilen släcker föraren framlyktor, baklyktor och bromsljus och ger skarpa instruktioner om att ingen ska använda mobil, tändare eller tändstickor. Om de vill överleva måste de hålla sig osynliga på vägen genom Syrien.
30-åriga Nawal har bestämt sig för att hennes två pojkar, en på tre år och en på tre månader, inte ska dö. Hon hör jaktflygplan passera över bilen. Om piloterna som cirklar runt Deir ez-Zor – östra Syriens största stad – får syn på något som rör sig utanför staden kan de enkelt följa rörelsens riktning och stoppa dem med en bomb.
”De kunde lika gärna ha trott att vi tillhörde Islamiska staten” berättar Nawal om den där dagen i början av 2015, när hon var på flykt undan terrororganisationen. ”Jag var livrädd. Föreställ dig att du befinner dig i ett öde område med flygplan över dig. Du kan höra bomberna falla, men du vet inte om den bomben eller missilen, som just blivit avlossad, kommer landa där du är, eller på ett helt annat ställe”.
Ett halvår före flykten hade terrororganisationen Islamiska staten, som vid den tiden spred sig snabbt i Syrien, belägrat Nawals hemstad Deir ez-Zor. IS tvingade på invånarna sin extrema tolkning av islamisk sharialag. Som kvinna förlorade Nawal alla sina friheter; hennes man blev hennes enda värn och hennes uppfattningar betydde plötsligt ingenting. Livet var så outhärdligt att hon ville fly, till vilket pris som helst.
Nu satt hon omgiven av mörkret, i en främmande bil på flykt undan IS. Hon bar kolsvart burka och med sig hade hon en ryggsäck med allt som hon kunnat få med sig till resan: pengar, lite bröd, ost, vatten och blöjor till den tremånaders sonen. Mannen blev kvar i Deir ez-Zor.
”Män kunde inte lämna staden. Om de hade blivit upptäckta så hade både han och chauffören blivit halshuggna. Det var lättare att smuggla ut kvinnor”, minns Nawal, som själv fått tillåtelse att lämna staden när hon sagt att hon skulle på begravning.
De körde genom karga landskap om natten och gömde sig hos olika smugglare om dagen. När de äntligen närmade sig regeringskontrollerat område stannade chauffören plötsligt bilen. Han vågade inte närma sig militärens vägspärr. Ingen visste vad regeringens soldater skulle kunna få för sig att göra mot en man ifrån IS-territorium – även om han var smugglare. Nawal fick ta sina barn ur bilen och gå.
”Min äldsta son grät. Jag sa till honom att det säkert skulle bli bra. Att vi flydde från ett krigsdrabbat område och att vi nu skulle komma i säkerhet.”
När detta skrivs är det tio år sedan den arabiska revolutionen, som spred sig i Mellanöstern under våren 2011, nådde Syrien. Den syriska befolkningen var utled efter fyrtio års diktatur under familjen Assad och den hade fått nog av att varje regimkritisk röst torterades till tystnad. Efter många tysta år gjorde man äntligen uppror. Protestkörer fyllde gatorna med krav på Assads avgång. Väggarna fylldes av kritiska budskap mot presidenten och hans porträtt brändes i demonstrationer. I Väst räknade man med att Bashar Al-Assad, som utbildat sig till ögonläkare i England och som endast blivit president för att hans storebror dött, skulle lyssna på folkets protester och avgå. Det gjorde han inte.
Idag närmar sig kriget sitt slut – med några kvardröjande strider i nordvästra Syrien. Presidenten har kväst upproret genom att låta kriget utveckla sig till en av de största humanitära katastrofer i modern tid. Mellan 400 000 och 600 000 syrier har förlorat livet. Nästan 12 miljoner av en befolkning på 21 miljoner har blivit fördrivna från sina hem och lever antingen som internflyktingar eller som flyktingar i utlandet.
Även om bomberna inte längre faller dagligen över Syriens storstäder, kvarstår många svårigheter i landet. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP steg priset på mat med 236 procent från december 2019 till december 2020. Priserna på bränsle är så höga att syrierna lever med ständigt återkommande strömavbrott. Basala produkter som tvål, toalettpapper och bindor blir ständigt allt svårare att få tag på. Åttio procent av den syriska befolkningen lever enligt FN:s humanitära koordinationskontor (OCHA) i fattigdom och WFP framhåller att sextio procent av syrierna ”saknar regelbunden tillgång till näringstillräcklig mat”.
Den syriska regimen är väl medveten om landets ekonomiska tillstånd. Enligt Assad bär inte regeringen någon skuld för att befolkningen svälter, utan ansvariga är ”de västerländska staterna och Turkiet som fortsätter sin plundring av landets resurser”. Påståenden som backas upp av regimens allierade Ryssland, som spelat en viktig roll i att säkra Assads återerövring av Syrien.
Nawal ger vare sig den syriska regimen, Ryssland, Turkiet eller Väst skulden för den fattigdom hon idag är omgiven av. Hon är bara trött. Trött på att se svälten i människors ansikten. Deras gula, bleka läppar, deras frustration. Desperationen.
”Om du frågar mig: Vill du hellre ha kriget tillbaka, om det innebar att folk skulle få mat? Då skulle jag svara: låt folket känna sig mätta igen.”
Det gick inte lång tid från det att Islamiska staten tagit makten i Deir ez-Zor, innan livet i staden började förändra sig för Nawal. Det började med att kvinnor beordrades att gå i abaya, en lös fotsid klänning, varje gång de rörde sig utanför hemmet. Kort tid utvidgades tvånget till att gälla niqab, som också täcker kvinnans ansikte. Men det stannade inte där, minns Nawal, utan snart kom ”ett krav på att vi skulle bära ännu ett lager tyg över abayan, för att ytterligare skyla våra former, om nu inte abayan räcker till.”
Nawal hade svårt att vänja sig vid de nya reglerna. Hon brukade vara en fri kvinna, säger hon. Hon bar smink, var tatuerad på kroppen och ögonbrynen och gick sällan utan nagellack. När Islamiska staten hade tagit makten i staden, försökte hon i det fördolda hålla fast vid sina feminina sidor, men hon fick snabbt sluta eftersom det kunde kosta henne livet om det uppdagades.
Några månader efter att terrororganisationen hade intagit byn var Nawal och handlade i ett köpcentrum med sin äldsta son. Hon höll honom i handen men den svarta handske som hon bar, eftersom IS beslutat att kvinnor inte får visa någon hud överhuvudtaget, gled hela tiden av. ”Jag har smala händer och kunde inte hitta handskar som passade, så jag stoppade handskarna i min handväska. Handen täcktes ändå till större delen av min abaya”, berättar hon.
En IS-vakt, som patrullerade området, fick syn på Nawals halvnakna hand. Han gick fram till henne och började slänga ur sig skällsord, så att alla omkring skulle höra det. ”Han såg att jag hade nagellack och började håna mig, säga att jag var ett luder och en hora. Att jag var mot islam”.
Mannen var inte från Syrien, kunde Nawal höra, men från Marocko. Hade han varit en del i en patrull så skulle han ha tagit med henne till stationen för att bestraffa henne, ropade han hotfullt. Nawal kände andra kvinnor som blivit utsatta för liknande. Om man blev förd till stationen väntade tortyr ifrån kvinnliga IS-anhängare.
”De hade någon slags verktyg i munnen som de bet kvinnorna med. Smärtan skulle lära dem att aldrig glömma ha på sig handskar igen.”
Nawal slog ned blicken och svalde sin stolthet. Hon kände en kvinna som blivit torterad, och förstod vilken smärta det kunde innebära. Mot mannen stod hon maktlös och det nyttade inte till något att försöka försvara sig. Den dagen slapp Nawal undan straff, men episoden satte sig i henne.
Under samma period hade hon under ett besök hos gynekologen sett hur en förslavad yazid-kvinna, som blivit våldtagen av sin ägare, fördes till kliniken för att genomföra en abort.
”Hon berättade att hennes far, hennes man, hennes bröder och hennes två barn hade blivit halshuggna. Hon grät och sa att hon ville dö”, minns Nawal.
De två episoderna fick bägaren att rinna över. Hon kunde inte leva i en stad där kvinnor skulle hållas gömda, där de betraktades som syndiga sexobjekt man kunde göra vad man ville med. Hon ville bort ifrån Deir ez-Zor och så långt ifrån den Islamiska staten som det bara gick att komma.
”Jag sa till min man, hit men inte längre. Du måste stanna här för ditt arbetes skull, men jag kommer hitta ett sätt att komma undan”, säger hon.
”Jag hade hört om smuggelvägar och ja, det var farligt och ja, det kostade mycket pengar, men jag ville ut.”
Efter månader på flykt från den ena krigsdrabbade byn till den andra, nådde Nawal och hennes två söner slutligen Damaskus, där de nu bott i nästan fem år. ”Här har med tiden blivit ganska tryggt,” säger hon. ”Man hör inte längre dagligen ljud från stridsflyg, eller känner vibrationerna från explosioner i närheten. Men tiden efter ett krig är inte någon lättnad, den är full av nya svåra prövningar. Vissa av dem kan man försöka lösa, andra kan man inte annat än att sätta sig ned och gråta över.”
Med små försiktiga steg går Nawal runt i spillrorna av det som en gång varit hennes hem. Det känns som om hon var i trans. Som om det hon såg framför sig inte hade drabbat henne utan en annan, främmande människa som hon aldrig mött. Nawal stirrar på marken under sig och sökte desperat efter någonting hon kan känna igen. En bit av taket som haft ett särskilt mönster eller en sten med den färg som hon en gång målat sin sons rum med.
Ingenting fanns kvar.
”Jag visste att jag stod framför mitt gamla hem och jag visste, att här skulle dörren vara. Men det fanns varken dörr eller väggar. Jag kunde inte känna igen någonting, det var bara en enda röra”, berättar Nawal om den dag 2018 som för alltid inpräntat sig i hennes minne.
Kort innan, knappt fyra år efter att Islamiska staten intagit Deir ez-Zor, hade terrorgruppen förlorat staden. Nawal hade tagit sig tillbaka till sin hemstad för att få ordning på en del papper och kunde inte motstå frestelsen att besöka kvarteret där hon levt större delen av sitt liv.
Framför kvarteret hade det upprättats en avspärrning med militärkontroll. Ville man förbi vakten och in i stadsdelen skulle man lämna ifrån sig sitt pass. Där fanns fortfarande sprängladdningar gömda i spillrorna som kunde explodera vid minsta felsteg.
”Dit in gick man på eget ansvar. Kom du inte ut igen så visste vakterna att du varit där och att du nu var död”.
Nawal är ganska säker på att huset blivit plundrat innan en bomb jämnat det med marken. Det fanns inga rester av någon av de fem platt-tvapparater som funnits i huset, eller av kylskåpet, tvättmaskinen, diskmaskinen, mikrovågsugnen.
”Jag hittade rester av lite kläder, några plädar och en matta eller två, missfärgade av brand. Det var allt jag kunde hitta.”
Hon satte sig ned i det kaos som en gång varit hennes hem, och grät. Hennes minnen låg i ruiner och skulle aldrig kunna återuppbyggas.
”Det är svårt att se det hem, som man arbetat så hårt för att bygga upp, och som man har fina minnen ifrån, i ett sånt tillstånd. Det var en obeskrivlig känsla att stå där. Det var verkligen inte lätt”, säger hon. Efter fem timmar lämnade Nawal kvarteret, fick sitt pass tillbaka och gav, som så många andra, upp drömmen om att någonsin kunna flytta hem igen.
Nawals upplevelser är lång ifrån unika. Sex miljoner syrier lever idag som internflyktingar i sitt hemland, och många av dem har ingenting att återvända till. Deras hus, skolor och sjukhus ligger i ruiner. Efter tio års krig mellan regeringen, Islamiska staten och diverse upproriska grupper har många syrier svårt att se hur landet någonsin ska kunna byggas upp på nytt.
Kön till bagaren i Damaskus är lång och kaotisk. Om Nawal vänder om och går till ett av stadens andra bagerier kan hon vara säker på att kön där vare sig är kortare eller mindre stressande att stå i. Så har det efterhand blivit i hela Nawals nya hemstad och många andra syriska städer. Det har blivit regel snarare än undantag att om man ska ha någon chans att få med sig en påse tunnbröd hem till familjen så ska man vara ute i väldigt god tid.
”Häromdagen körde jag min mor till ett bageri klockan fem på morgonen. Hon ringde till mig när hon kommit hem igen klockan 11.30 och berättade att hon inte lyckats få köpa något bröd och att två kvinnor hade börjat slåss”.
Bagerierna förmår inte tillhandahålla den mängd som befolkningen efterfrågar, eftersom det inte finns mjöl nog. Den stora efterfrågan på mjöl driver upp priserna och befolkningen kämpade redan innan för att klara de basala behoven. Enligt FN miste nästan hälften av alla syriska familjer en eller flera inkomstvägar under förra året, till följd av coronapandemin, samtidigt som över 70 procent säger att de skuldsatt sig, eller sålt värdesaker, för att överleva.
Slagsmålen berör inte längre Nawal, säger hon. De har blivit ett normalt inslag i den långa brödköerna. Folk köar i timmar och vänder ofta hem tomhänta. Även om det inte finns bröd nog för att mätta alla i staden ställer sig ändå människor varje dag i kön, i hopp om att turen ska vända. Och när besvikelsen kommer över dem blir de desperata och frustrerade och börjar slåss med andra i kön.
När priserna på mat stiger är det långt ifrån alla familjer som kan äta sig mätta. Enligt FN äter föräldrarna mindre för att säkra att deras barn får nog mat. Nawal har bara två barn och det gör hennes situation lättare än grannarnas. Det är hon tacksam för, men hon har också börjat känna skam över att ha råd att köpa råvaror som kött och kyckling till sina barn. Hon känner flera familjer som inte kan unna sig samma lyx och fruktar att de ska känna doften av matlagning i hennes hem, ifall de kommer på besök. Så hon har helt slutat bjuda in väninnor på kaffe.
”Vad ska jag svara när min granne säger att hon inte köpt en kyckling på flera månader? Hon har fem barn, jag kan inte berätta för henne”, säger Nawal.
”Före kriget brukade mina väninnor och grannar köpa nya skor och nya handväskor. Deras barn fick nya kläder. Nu har de haft samma kläder i åratal och de lappar kläderna när de går sönder.”
Nawal har levt i krig i ett helt årtionde och hela tiden trott att det skulle bli bättre. Hon hade levde hellre under bombregn sida vid sida med sina landsmän än att fly ut från Syrien och känna sig som en främling.
”Jag har stått ut med allt. När jag befann mig under IS-styre, flydde jag. När jag bodde på en plats som blev bombad, flyttade jag. Jag har stått ut med allt detta, även om jag från första början hade kunnat fly från Syrien, men jag ville stanna”.
”All min kraft är förbrukad och jag kan inte längre förse mina barn med vad de behöver”.
Snart kommer hon att packa sina saker igen. Den här gången flyttar hon inte till en annan syrisk stad utan till ett främmande land. Inledningsvis tar hon sig till Turkiet, som redan tagit emot nästan fyra miljoner syriska flyktingar sedan krigets början. Om livet är osäkert där kommer Nawal ta sig vidare till Europa, säger hon. Hon hade önskat att det inte var nödvändigt att lämna Syrien, att landet kunde återuppbyggas, att ekonomin skulle återhämta sig, att det fanns mat nog, så att alla kunde äta sig mätta.
Efter ett helt årtionde av krig har Nawal slutligen accepterat att hon aldrig kommer att kunna leva ett tryggt liv i Syrien igen.
Layal Freije,
Istanbul, Turkiet
Översättning: Johannes Jensen
FOTNOT Nawal heter egentligen något annat men vill att vi inte skriver
ut hennes riktiga namn eftersom hon är rädd för repressalier.
Artikelförfattaren Layal Freije är
en dansk journalist som bor i Istanbul,
där hon skriver om Mellanöstern och
Turkiet för dansk, svensk och norsk media.
Utöver Turkiet har hon bland annat
rapporterat från Jordanien, Israel och Västbanken.