När denna tidning når er läsare är vi några dygn in på den heliga fastemånaden som i år inleddes tisdag 13 april. Under ramadan ska rättrogna vuxna och friska muslimer helt avstå från mat, dryck, sex och nikotin från gryning till solnedgång. När solen går ned bryts fastan och man äter tillsammans. Fastemånaden avslutas med en tre dagar lång fest, id al-fitr.
Ramadan har olika innebörd för olika muslimer; vissa ser den som balsam för själen, en chans att som individ komma närmare gud och få möjlighet att bli en lite bättre människa. Andra betonar det kollektiva och vill lyfta fram empatin och omtanken med fattiga och förryckta och har solidaritet och rättvisa som ledord under denna nionde månad i den muslimska kalendern. Ytterligare andra ser den nog mest som ritual och tradition med festmat på nätterna och speciella TV-serier.
Men oavsett vad Ramadan betyder för individen är det en månad som ofta spenderas med vänner, familj, grannar, nära och kära.
Men i år, likt ifjol, firas ramadan på ett annorlunda sätt. Pandemin har visat vikten av att vara ansvarsfull, ta hand om sitt välmående och känna medkänsla med människor som lever i utsatthet – oavsett om det är inom det egna landet eller ute i världen. Vi behöver helt enkelt varandra – mer än någonsin.
Jag och min fru Wafa är mer av kulturella muslimer, men vår (hennes) familj i palestinska Gaza hade dagarna innan Ramadan fullt upp med att handla torrvaror och börja fixa med foul, och hummus …
Här hemma i Sverige har vi pratat om att vi ska fasta lite symboliskt i år hela den lilla kärnfamiljen så att vår snart sexåriga dotter ska få uppleva att bryta fastan med tre dadlar – och sedan äta kvällsmåltiden iftār med oss. Hon var bara tre år när hon var i Gaza med sin mamma under just Ramadan, så då förstod hon inte riktigt konceptet än.
Själv har jag tyvärr aldrig fått tillstånd att resa in i Gaza trots otaliga ansökningar. Och för min fru var det första gången på 18 år som hon träffade sin familj då för tre år sedan, eftersom hon har Västbanks-ID numera och är svartlistad av den israeliska säkerhetspolisen Shin Bet. Wafa fick alltså tillstånd att åka till Gaza först efter att hennes syster Kifah dött i sviterna av den autoimmuna sjukdomen Sjögrens syndrom. I länder som Sverige (och i Israel) innebär sjukdomen framför allt att den drabbade blir mycket torr i ögonen och munnen, men i Gaza är det inte ovanligt att Sjögrens syndrom leder till följdsjukdomar som inflammerar inre organ. Det var en inflammerad lever som dödade Wafas syster sedan hon nekats akut läkarvård i Israel.
Tyvärr drog de israeliska myndigheterna ut på tiden innan Wafas inresetillstånd till Gaza var klart tills precis efter att begravningen ägt rum (vilket är rutin), men det var i alla fall en chans för min fru och dotter att få träffa familjen.
Själv har jag bara träffat en annan av systrarna som har en kroniskt sjuk dotter som faktiskt fick tillstånd att lämna Gaza för att opereras i Jerusalem. Dottern hade fått ett falskt återbesök fyra dagar efter operationen (vilket också är rutin – De israeliska läkarna är oftast anständiga på den punkten), så att de kunde stanna fyra dagar hos oss i Ramallah, där vi bodde då.
När jag och min fru gifte oss 2011 var det antagligen ett av de minsta bröllopen i Ramallah det året eftersom ingen ur hennes stora familj i Gaza fick tillstånd att komma.
Det är tur att denna krönika skrevs på helgen innan Ramadan började, eftersom jag (som vanligt) blev väldigt arg när jag tänkte på situationen för våra 60 närmaste släktingar i Gaza.
För under Ramadan är det extra viktigt att undvika att bli arg eller upprörd. Därför skall den som fastar inte provoceras av något utan säga ”jag fastar” (Innî sâ´im, innî sâ´im) två gånger för att påminna sig om faran i att uppföra sig dåligt under den heliga månaden.
Men nu har jag babblat tillräckligt om mina bekymmer, nu återstår bara att önska er läsare en välsignad ramadan:
Ramadan Mubarak!
Marco Jamil Espvall
Chefredaktör