Montage. Foto: Jessica Segerberg, Jonatan Johansson
KOMMENTAR
”Det finns något bortom bergen”, sjöng Tiggarn från Luossa i Dan Anderssons dikt. I Dagens Arena den 21 november tar Jonas Sjöstedt fasta på versraderna och föreslår de socialdemokratiska Reformisterna en sammanslagning med Vänsterpartiet till ett ”socialistiskt reformistiskt massparti” med djup förankring i fackföreningsrörelsen.
Han gör det inte som partiledare eller politisk tiggare utan som ny fristående krönikör. Då kanske saker kan sägas som länge legat varmt om hjärtat. Och kallt. Minns någon Sjöstedts upprördhet när Löfven hängde av Vänsterpartiet efter valet 2018 och med Januariavtalet lovade att hålla partiet borta från allt inflytande? Den upplevelsen tycks för Sjöstedt ha cementerats till bitter insikt. I riksdagssamarbetet 2014–18 fick Vänsterpartiet, skriver han, igenom åttio jämlikhetsreformer i smått och stort. Ointresserade S-ministrar tog snabbt cred för dem och solade sig i reformglansen. När det gällde överenskommelsen om slut på vinster i välfärden accepterade S till sist förslaget ”med iskyla i Sagersta palatset”.
”Jag är ledsen att behöva skriva det så här rent ut”, förklarar Sjöstedt, men den krassa verkligheten är: ”de ville inte”. Ja, socialdemokratin tror inte längre på ”landet bortom bergen”, det förlovade land av social välfärd och jämlikhet som den ”egentliga socialdemokratin” en gång stod för. S-vägen leder nu åt ”mittens rike” och eviga kompromisser med liberaler och centern. Det är den enda reellt existerande socialdemokratin. ”Någon annan finns inte.”
För många marxistiska socialister kan detta tyckas vara ett ganska sent uppvaknande – det var väldigt länge sedan socialdemokratin hade någon karta till landet bortom kapitalismen. Efterkrigstidens välfärdsbygge drevs på av mäktiga folkrörelser som kunde grunda sig på ekonomisk högkonjunktur och världskrigets regleringar av den kapitalism som störtat världen i brand. Den S-märkta byråkrati som dominerade folkrörelser och institutioner kunde styra i samförstånd med storkapitalet, eller de ”femton familjerna” som C H Hermansson blottlade.
S-toppens skiftande inriktningar handlade inte främst om ”vilja” utan om intresse och möjligheter. Byråkratier – även arbetarrörelsens – styrs inte i första hand av ideologi utan av förvaltningsbehov. Och anpassar sig efter förutsättningarna.
Nyckeln till den politiska utvecklingen ligger därför ute i samhället, i de sociala rörelserna och ”klasskampen” i bred mening. En vänster värd namnet måste därför bidra till att arbetande människor aktiverar och organiserar sig för nödvändig samhällsförändring. Med förskjutna sociala styrkeförhållanden kan också politikens villkor förändras. Till vissa gränser. Kapitalets.
Det är vid de gränserna som frågor kring reform och revolution ställts på sin spets. När Jonas Sjöstedt häromåret förklarade att avgrunden mellan reform och revolution sedan 1917 var överspelad, var vi många som höll med. Redan Rosa Luxemburg hade före första världskriget understrukit att socialister måste kämpa för både och. Revolutionärer utan reformkamp förblir sekter, reformister utan beredskap till revolutionär brytning med kapitalets makt, tvingas överge reformarbetet. Amputering av den revolutionära aspekten bygger på fromma förhoppningar. Vilka enorma resurser det globala kapitalet och dess världsordningar besitter påminns vi om dagligen – från klimatkris till utplundring och förtryck. Vid brytpunkter krävs strategier för att utmana övermakten genom befolkningarnas egen mobiliserade demokratiska styrka. Det är kärnan i det revolutionära, inte kulor och krut.
Att Vänsterpartiet med Sjöstedts ord, ser sig som ”det reformistiska partiet i svensk politik” vilket gjort sig av med kommunismen och revolutionen, är ingenting nytt. Här ska inte utredas det olyckliga i att spola ut vartenda revolutionsbarn – även de frihetliga och arbetardemokratiska – med det stalinistiska badvattnet. Och kanske Sjöstedts tal om att socialdemokratin och kommunismen bara valde olika vägar till socialismen, känns en aning svårsmält för de Reformister som ogärna räknar massterror och gulagmiljoner till de vägvalen.
Om Sjöstedt verkligen hoppas att sången om en ny reformistisk gemenskap ska locka Reformisterna bör dock vara osagt. Kanske syftar förslaget mer till att vinna över enskilda till ett V som lovar påta sig socialdemokratins gamla roll. Här finns dock ett aber, eller hundra.
Det gamla vanliga förstås: originalet eller kopian? Kanske någon mer ärrad Reformist ännu minns S-ledaren Gustav Möllers ord från de tider då kommunisterna brukade följa John efter Socialdemokraterna. ”Kommunisterna är likt de fåglar som flyttar in i andra fåglars bon.” Och så förstås hela S-paketet av resurser, positioner, status och möjligheter inom ”Rörelsens” ännu mäktiga organisationsvärld. För att inte tala om oron över ett än värre sönderfall för en redan så sargad arbetarrörelse osv.
Ett brett socialistiskt massparti med djup förankring i såväl facket som i nya och gamla folkrörelser är en vision vi nog är många som delar. ”Reformistiskt”? Nja, det beror på. Är det förkämpe för reformer, så självklart. Men handlar det om socialdemokratisk repris? Då är det oklokt. ”Vår strategi kan inte bara vara att gnaga på socialdemokratins kadaver”, uttryckte sig kongressombudet Jonas Karlsson ärerörigt på Vänsterpartiets kongress. Kadaver eller ej, men utvecklingen av ett socialistiskt massparti i Sverige kan inte gå över nostalgisk vänsterkannibalism utan kräver organisering av nya grupper och politiskt hemlösa. Det gäller både inom de generationer som akut ställs inför dagens klimat- och överlevnadsfrågor och de som minns fornstora välfärdsdagar. Då duger inte det förflutnas ”steg för steg, reform för reform” eller drömmar om det förlorade landet.
Nuet präglas av återkommande kriser, galopperande klimat- och försörjningshot, politiska kast och hårdnande polarisering inför en osäker framtid. Det kräver hela arbetar- och folkrörelsernas arsenaler av erfarenheter och lärdomar på gott och ont, reformistiska och revolutionära, socialdemokratiska, kommunistiska och rätt många till. Inför de utmaningar som tornar upp sig behövs alla medkämpar och socialistiska krafter oavsett vad de kallar sig eller i vilket parti, grupp och fack de ingår. Om vi förstår det, så finner vi formerna. Ett socialistiskt massparti som mötesplats, smältdegel och operationsbas för människors behov mot kapitalets makt kan växa fram ur den nödvändigheten. Om Sjöstedts invit till Reformisterna kan bidra med en pusselbit, så gärna det. Men inte för det skimrande minnet av en svunnen socialdemokrati eller, som Sjöstedt tillägger, en ”längtan tillbaka till en väg genom dimmorna” – utan för att möta villkoren i vår egen tid.
Håkan Blomqvist