Målningen Washington som statsman vid den konstitutionella konventionen av Junius Brutus Stearns från 1856 visar framtida president George Washington vid den konstitutionella konventionen som ägde rum 1787 i Philadelphia, Pennsylvania.
Ansatta av demokratins spöke gjorde konstitutionens skapare en historisk felbedömning. USA:s befolkning lever fortfarande med konsekvenserna av dem. En skulle tro att ett land som är så förtjust i att kalla sig själv ett experiment, åtminstone skulle vara vaken för ett möjligt ett sönderfall. Men med synbar överraskning blev miljontals amerikaner i år för första gången medvetna om sin sönderfallande stat. Det skriver samtidshistorikern och Jacobinredaktören Seth Akerman.
FOKUS
Bilden klarnade vartefter pandemin utvecklades, som ett foto som fokuseras: USA är ett rikt land som inte klarar av att leverera posten. Det kan inte hålla välordnade val eller hindra sjukdomsutbrott, och inte heller kan det hantera skogsbränder eller bygga tunnelbanor. I våras kollapsade dussintals statliga arbetslöshetssystem när deras uråldriga datorer, som programmerats i den digitala motsvarigheten till Sanskrit, gav upp inför en förändring av bidragsformuläret och lämnade miljontals arbetslösa utan inkomst. Det var en sammanfattning av den amerikanska staten: New Jersey guvernör, en miljonär, vädjade på TV om frivilliga som kunde fixa statens datorer, samtidigt som tusentals av hans medborgare tysta stod inför privata katastrofer.
Den amerikanska staten är knappast inaktiv. Den kriminaliserar fler beteenden än någon demokrati på jorden. Den sätter sina medborgare i fängelse i en takt som sätter dess jämlikar i skuggan. På ett sätt som är typiskt för en sönderfallande stat där våldet är allmänt förekommande och allmänheten är tungt beväpnad, dödar dess polisstyrkor utan att straffas – men de är inte mindre inkompetenta eller oprofessionella för det.
I somras påstods det att det fanns ett ”gatugäng” inom Los Angeles’ poliskår: ”The Executioners, en förening för underordnade … som ståtar med tatueringar av en dödskalle med nazistiska symboler och en AK-47 – firar underordnades skjutningar och installationer av nya medlemmar med ’tatueringsfester’”, rapporterade LA Times i juli.
USA:s sönderfallande stat var dödlig långt före Covid-19. För 20 år sedan kombinerades Clintons handelspolitik med en förfallen social infrastruktur och skapade en av historiens brutalaste avindustrialiseringar i fredstid. Den våldsamma ökning av psykisk sjukdom, invaliditet, kroniska smärtor och missbruk som följde ledde till en kris med dödlighet för arbetare utan motstycke i dagens värld. Ingen nutida parallell, ty som ekonomerna Anne Case och Angus Deaton har konstaterat finns det en uppenbar historisk föregångare till USA:s ”förtvivlans dödsfall”: massdödligheten i det sena Sovjetryssland och det postsovjetiska samhället.
En enstaka kris kan vara en slump. Men att så många överlappande katastrofer drabbar så många olika delar av USA:s liv samtidigt kan bara ses som ett sammanhängande fenomen, ett tillstånd som vi helt enkelt kallar den amerikanska krisen.
När det kommer till kritan härrör varje aspekt av denna kris från samma historiska motsättning: utan en härskande adel eller etablerad kyrka, utan en hegeliansk byråkrati eller militär kast, är folkets överhöghet den enda källa till legitim makt som amerikaner erkänner – men ett gemensamt utövande av folklig överhöghet är precis vad landets institutioner är utformade att utesluta.
USA:s särskilda väg har sitt ursprung i en omintetgjord revolution. Under åren efter det revolutionära kriget [självständighetskriget från England – öa] krävde, och fick, majoriteter från underklasserna, som fortfarande var fyllda av upprorets ideologiska radikalism, åtgärder från sina delstatliga lagstiftare som var ämnade att flytta bördan av krigsskulderna från fattiga lantbrukare till kreditgivarna. Mer än någon annan sida av 1780-talets turbulenta politik var det skräcken för sådan hädelse som inspirerade James Madison och hans kollegor bland grundlagsfäderna att sammankalla sitt otillåtna konvent i Philadelphia (sammanträdena sanktionerades inte i någon av den befintliga konstitutionens stadgar), där de beslutade att folkliga majoriteter måste förhindras att någonsin igen framtvinga en politik av statlig egendomsomfördelning.
Men på en kontinent med ett överflöd av mark, vars invånare åtnjöt världens mest omfattande rättigheter, och där de hade gjort det redan innan revolutionen, var det inte frågan om att begränsa rösträtten. Grundlagsfäderna tvingades uppfinna nya metoder för att fjättra folkets överhöghet, knep som kunde fungera även i närvaro av en bred valmanskår. Madisons fiffiga lösning på denna gåta fick sin inspiration från Montesquieu, och var att utnyttja demokratins styrka mot sig själv: att dela upp staten i småbitar och beväpna var och en av dem med veto över de andra – splittra de statliga myndigheterna vertikalt mellan delstaterna och den nationella regeringen och horisontellt mellan statens olika grenar på varje nivå – så att ingen valmanskår, oavsett hur bred eller smal den var, skulle kunna utöva någon verklig kontroll. Som ett buskage som växer i den ram som omger det, tog hela den amerikanska politiska kulturen form efter Madisons gjutform. Ingenting i konstitutionen ger Högsta domstolen veto över en i vederbörlig ordning antagen lagstiftning, och inte heller finns det någonting i Madisons text om att det krävs kvalificerad majoritet för att vanliga lagar ska kunna antas av senaten (ett särdrag som inget annat representativt organ i världen har). Ändå införlivades juridisk överhöghet och senatens förhalande [så kallat ”filibustering]” på ett smidigt sätt i de nationella institutionernas struktur.
Speciellt betydelsefull blev Madisons prägel på partisystemet. När landsomfattande partiorganisationer uppstod på 1840-talet, tog de formen av lösligt organiserade beskyddar- och valapparater som betjänade politiker med oerhört lokal politisk horisont. De saknade uttryckligen centrala styrande organ med makt att genomdriva en enhetlig nationell politik åt sina valda medlemmar. (Vänsterpartier som verkligen hade sådana egenskaper uppstod senare, men de uteslöts från politiken med hjälp av diskriminerande röstlagar som är okända i vanliga demokratier.)
Således omintetgjordes redan tidigt de programmatiska masspartierna – det viktigaste verktyg som väljare i moderna demokratier har för att försöka genomföra vittomspännande politiska förändringar.
För upplysningens demokrater på andra sidan Atlanten, som hade gjort den revolutionära saken till sin, var 1787 års konstitution en stor besvikelse. Författare och kämpar som den engelska radikalen Richard Price och den franska förkämpen för slavhandelns avskaffande Jacques Pierre Brissot såg den för vad den var: ett kontrarevolutionärt system som planterade det engelska aristokratiska styrets särdrag – en lagstiftande församling med två kamrar, statsöverhuvudets veto – i den postrevolutionära republikens demokratiska jord. Den var en försämring jämfört med den hyllade konstitutionen från Pennsylvania 1776, vars radikala stadgar – en lagstiftande församling med en kammare och utan veto, offentliga sammanträden, allmän rösträtt – fördömdes av John Adams och Alexander Hamilton men prisades av författarna till Diderots uppslagsverk.
Men radikalerna, som vanligtvis så envist hävdade att republiken skulle vara vaksam, underlät att slå larm. Som historikern Jonathan Israel har konstaterat, fick deras längtan efter en levande demokratisk modell dem att i sin propaganda till europeiska åhörare ”överdriva revolutionens demokratiska vitsord”. Under det efterföljande seklet anammade demokrater i Europa – speciellt i England – ett ursäktande resonemang om sin amerikanska utopi som liknade 1900-talets kommunisters hållning till Sovjetunionen.
Det föll på konservativa skeptikers lott att påpeka vad som stod i Madisons finstilta text. Under parlamentsdebatterna innan Storbritanniens reformlag 1867, som utvidgade rösträtten till arbetarhushåll, besvarade den konservative Edward Bulwer-Lytton radikalernas lovsånger till Amerikas omfattande rösträtt, som inte hade några egendomsförbehåll, genom att påpeka hur lite det egentligen betydde:
”Amerikas förnuftiga skydd mot sin folkliga rösträtt är den ringa makt hon lämnar till representanthuset. Jag antar att man inte bara kan ge 7 punds rösträtt utan till och med allmän rösträtt i vårt land, med utrikespolitiken skyddad, med bildandet och upplösandet av regeringarna tryggat, och med allt utom verklig frihet skyddat, om man gav underhuset så lite inflytande, makt, tyngd och befogenhet som [USA:s underhus].”
En liknande bedömning gjorde Henry Maine, 1800-talets framstående juridiska forskare, som avskydde det senviktorianska Storbritanniens demokratiska trend och framhöll den amerikanska konstitutionen som ett sunt alternativ. ”Medan den brittiska konstitutionen oförnuftigt har omvandlat sig till en folklig regering som på alla sidor omges av svårigheter”, skrev han 1885, ”har den amerikanska federala konstitutionen för nästan ett århundrade sedan visat att flera medel upptäcktes med hjälp av vilka en del av dessa svårigheter till stor del kan mildras och en del helt och hållet övervinnas.”
Det som tilltalade Maine med det amerikanska regeringssystemet var att det satte ”nästan oöverstigliga hinder i vägen för förändringar av lagen”, och minskade antalet lagar till en mängd som jämfört med England var ”nästan trivial”. Krönt med Artikel fem – ”hela det federala systemets hörnsten” – som gör förändringar praktiskt taget omöjliga, säkerställde den amerikanska konstitutionen ett gott regerande genom att ”skickligt tillämpa en broms på de folkliga impulserna”.
Men grundlagsfäderna gjorde en missbedömning. De antog, att när slöddret väl hade avsatts, så skulle ledningen över politiken automatiskt tillfalla en ”naturligt aristokrati”: sävliga gentlemän som de själva, med klassisk utbildning och ett upplyst engagemang i samhällsservice – eller under en senare period, den nordöstra elit som härstammade från familjerna Morgan och Rockefeller.
Men existensen av en naturlig aristokrati är aldrig garanterad, och idag har USA ingenting som liknar en sammanhållen elit.
Istället regerar det amerikanska folket, men som en tandlös monark tillåts det inte att härska. Det har sedan inbördeskriget röstat i omkring åttio federala val, men har bara lyckats åstadkomma en överföring av den enhetliga kontrollen av regeringen från ett parti till ett annat vid ett enda tillfälle (1952). Program som utlovas under valkampanjerna avfärdas i domstolarna eller blockeras av senaten, och partiledarna räknar med väljarkårens oförmåga att veta exakt vem som är ansvarig för vad.
Medvetna om att utnyttjandet av rösträtten bara har ett mycket svagt samband med genomförandet av ett program, reagerar väljarna med att utöva denna rätt mer sparsamt än i någon annan etablerad demokrati på jorden.
Det finns ett tomrum i statens mitt, på det område där den folkliga överhögheten borde finnas – ett medvetet skapat tomrum som suger in alla möjliga sorters brister, inkompetens och korruption. Det amerikanska regeringssystemet är osammanhängande och odemokratiskt och har förvandlats till en fälla – ett recept för statligt sönderfall som har skrapats fram från ett uråldrigt pergament.
Seth Akerman
Översättning: Göran Källqvist
Tidigare publicerad
på jacobinmag.com