Ledaren # 35 2020
▶ Republikaner i kris öppnar avgrunden
▶ Löfven låtsas att världen var en annan
▶ Populistiska utmaningen kräver mer
Den som vill se en politisk ordning i fritt fall bör titta på talen från Republikanernas nationella konvent från veckan som gick. Rader av lyfta ansikten och fyrkantiga hakor som tävlar mot varandra i att försöka piska upp panikstämningarna kring vad som kommer att hända när de ”radikala demokraterna” återtar makten. Familjens undergång, laglöshet, liberal hjärntvätt, tömda fängelser och slutet för USA som frihetens land. Mångmiljonärer som med fuktiga ögon berättar hur de med vapen i hand tvingas försvara sin egendom från plundrande horder och varnar för katastrofen som väntar när Joe Biden låter kommunister och anarkister ta över USA.
Med andra ord; det finns nästan inga gränser för vad republikaner är beredda att säga för att klamra sig fast vid makten. År 2020 innefattar det att öppet spela med på väljarnas galnaste konspirationsteorier och utbredda vit-makt-hysteri. Det är ett frontangrepp på hela samhällsordningen vi ser, från ett av USA:s två stora, gamla och med hela samhällsstrukturen sammanväxta, maktpartier. Ett spridande av en bottenlös misstro och skräck, mot den politiska makten, mot den granskande makten. Det kan bara komma från ett parti i djupaste kris. Republikanerna har slagits sönder som institution av att låta sig ledas av Trump. Hur de skall reorganisera sig efter honom kan vi bara spekulera i, men det betyder inte att spelet de spelar är ofarligt. Tvärtom. Det är strukturer i kris som skapar de värsta monstren.
Samtidigt som maktpartiet i USA begick sitt konvent turas de svenska partiledarna om att hålla sina partiledartal – och det som om de inte föregick i samma universum. Stefan Löfven som använder Coronakrisen för att hålla ett landsfaderligt tal om hur Sverige möter Coronakrisen som ”en nation”, om hur han som statsminister inte bara ser värdet i en stark stat utan i ett starkt samhälle som helhet – och hur han skall verka för ett samhälle som är starkare efter COVID-19 än innan. Ord som solidaritet och gemenskap genomsyrar ett tal som handlar så oerhört lite om konkret politik, eftersom politiken som förs av Löfvens regering inte har någonting med solidaritet och gemenskap att göra. Ett tal som handlar om gemensamma bördor kan förstås inte nämna planerade försämringar av anställningstryggheten och om fortsatta nedskärningar i den permanent krisande vårdsektorn.
I spansktalande länder finns ett uttryck som få på våra breddgrader känner till; Hacerse el sueco. Rakt översatt, ”att spela svensk”, eller i sin praktiska betydelse; att låtsas som ingenting. Löfven spelar ovetande inför nedmonteringen av samhället han är satt att styra och hoppas väl att alltihop skall flyga under radarn. Det handlar också om att låtsas som ingenting inför det politiska sammanbrott vi ser i landet som Sveriges ledande politiker rättar sina utrikespolitiska kompasser efter. När Trump kom till makten 2016 såg många det som spiken i kistan för USA:s världsdominans – men det räckte inte för att rubba ordningen på kort sikt. Svenska politiker slår alltjämt upp paraplyet när det regnar i Washington DC, man har bara slutat prata om det. Finns det då något annat uttryck som bättre speglar vad statsministern gör, när han ställer sig vid podiet i Bommersvik, än att han spelar svensk?
Det har varit strategin från det svenska politiska etablissemanget under de fyra år som högerpopulismen haft makten i världens alltjämt mäktigaste land – och under alla de år som den högerradikalism, som bär fram män som Trump, sipprat in som ett gift i den allmänna politiska medvetenheten. Den svenska högern gör sitt bästa för att spela på samma strängar som Republikanerna, men utan att låta lika uppskruvade. Också deras retorik har litet eller inget att göra med vad de gör när de får makt, men ett vagt budskap om rädsla och otrygghet kan inte mötas med ett ännu vagare budskap om solidaritet. Högerpopulismen är ett symptom på en krisande ordning, dess utmaning ligger i att den fäster i en genuin folklig frustration och vrede. Det måste mötas med konkreta politiska svar – vilka inte nödvändigtvis är de svar som alla för stunden ropar efter. Men svaren vi så desperat behöver hörs inte ifrån Bommersvik sensommaren 2020.