
Åsa Linderborg. Foto: Anna Ledin Wirén
Det uppstod ett tomrum när Åsa Linderborg slutade som Aftonbladets kulturchef för ett år sedan. Men nu ligger ett nytt bidrag från hennes penna på bokhandelsdiskarna, den självbiografiska boken Året med 13 månader. Anders Karlsson har läst den och är glad att hon är tillbaka.
Det känns som att en presentation av Åsa Linderborg, Aftonbladets stridbara kulturchef 2009-2019, är något överflödig. Undertecknad fick upp ögonen för hennes texter i efterdyningarna av det andra Irakkriget 2003, när den amerikanska ockupationen tagit över landet. Lika lätt som det var för den svenska vänstern att resa motståndsflagg mot själva kriget, lika svårt var det för stora delar av den att visa någon solidaritet med de krafter som med vapen i hand bekämpade det rådande ockupationsstyret. De hänger sig åt så mycket terror eller det är så mycket av muslimska fanatiker, var de i sammanhanget mest frekventa invändningarna, om inte hela saken möttes med tystnad.
Men Åsa Linderborg – tillsammans med Erik Wijk – skrev en mängd artiklar på Aftonbladets kultursida med ett rungande principiellt försvar av det väpnade motståndet, artiklar som sedermera 2006 utgavs i bokform med titeln Det är rätt att göra motstånd: kriget och terrorn från Bush till Bodström. Kort där efter kom hennes första uppskattade roman, den självbiografiska Mig äger ingen (2007) om hennes barndom med en alkoholiserad men omtänksam pappa. Hennes nya bok Året med 13 månader är också självbiografisk och utspelar sig från september 2017 till början av oktober 2018, där vi får följa vad som händer genom hennes dagboksanteckningar.
Det är en dramatisk tid för Åsa Linderborg som genomgår både privata och offentliga kriser. Det går att utläsa flera tydliga teman som löper likt röda trådar genom berättelsen. Inom det privata handlade det om att hon efter ett åtta års långt förhållande – två dagar före sin 50-års dag – blev lämnad av sin partner som hade träffat en annan kvinna. Ett stort utrymme tas här också av hennes umgänge med nära och kära, släkt och vänner, som efter relationssammanbrottet blev något av livbojar i en stormig sjö.
Samtidigt som Linderborg går igenom sin separationskris och tänker tillbaka på andra relationer hon har haft, bryter Metoo-rörelsen ut i den offentliga debatten. Åsa Linderborg stödjer ”revolutionen” och förstår vilket potential rörelsen har att göra upp med de patriarkala förtryckarstrukturer som genomsyrar hela samhället. Men hon blir förskräckt när det allt mer börjar handla om att peka ut enstaka män som förövare, som därmed får sina liv förstörda utan att kunna försvara sig. I boken får det bland annat formen av denna sammanfattning: ”Jag skrev en text om metoo, om hur löpsedlarna med enskilda namn tar syre från det vi borde prata om, det vill säga strukturerna. Jag lade till en passage om hur parollen ‘Alla har rätt till sin historia’ omstöper både pressetiken och det allmänna rättsmedvetandet”.
Åsa Linderborg är också självkritisk till att även hon själv drogs med i de rådande strömvirvlarna, mot bakgrund av de hårda formuleringar hon använde mot Stockholms kulturhus dåvarande verkställande direktör, Benny Fredriksson, en makthavare som Aftonbladet granskade utifrån vissa av hans medarbetares uppgifter om ett maktfullkomligt styre. Bokens själva klimax är sedan när Fredriksson, bara dagarna efter att Linderborgs egna förhållande gått i kras, begår självmord. Enbart dygnet efter det fick hon 500 mejl som anklagade henne för att ha tagit livet av Fredriksson, ett faktum som säger något om hur spänd, uppjagad och polariserad stämningen var.
Tillsammans med Göran Greider skriver Åsa Linderborg under denna tid också Populistiska manifestet: för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra, som publiceras senvintern 2018 vilket åtföljdes av mycket resande land och rike kring vid presentationen av boken. Detta manifest bör ses som ett inlägg vars mål var att nå den delen av svensk arbetarklass som blivit helt uppgiven – eller till och med börjat att dras mot Sverigedemokraterna. Det var en inlaga som också – med ett batteri av reformförslag och fördelningspolitik till folkflertalets fromma – siktade på att skapa motstånd bland socialdemokratins gräsrötter gentemot partiets anpassning i relation till den nyliberala hegemonin.
Som vanligt har Åsa Linderborg ordet i sin makt med välfunna metaforer, och som läsare flyter man fram över sidorna, att hon är så ärlig i sin framtoning – såväl med det privata som det offentliga – ger också boken en ytterligare karat. I bokens slutskede ser dock Linderborg efter sitt turbulenta år med tillförsikt framtiden an, när hon sitter med sin son Maxim som precis har blivit vuxen, skaffat jobb och flyttat hemifrån: ”Maxim har varit här, vi har ätit pannbiff med kantarellsås. Det är bra med honom. Med mig med. Året som gått har definierat mig i grunden. Jag ser det som en gåva”.
Vi är också många som med glädje ser att hon lyckades komma helskinnad med livsaptiten och fighterandan i behåll ut ur sitt tuffa år. Åsa Linderborg – med sin avancerade formuleringskonst, hårda vänsterkrokar och framtidsberikande socialistiska synsätt – behövs i det offentliga samtalet!
Anders Karlsson
BOKEN
Året med 13 månader
av Åsa Linderborg
Bokförlaget Polaris, 2020