Författaren och tidigare miljöpartisten Birger Schlaug.
Efter sin tid som portalfigur och språkrör i Miljöpartiet har Birger Schlaug ytterligare förstärkt sin roll som en av det systemkritiska Sveriges viktigaste tänkare. I sin nyutkomna bok – Vad ska vi ha samhället till? – säger han sig göra en slutplädering för de åsikter han burit och fortfarande bär.
I det inledande kapitlet i Vad ska vi ha samhället till? berättar Birger Schlaug om när han under en föreläsning i en skolaula någonstans i Sverige träffade en känslig samhällsmedveten tjej med huvudet på skaft. De kom att inleda en brevväxling, men efter ett tag kom hon att duka under – utifrån vad hon upplevde som en framtid draperad i hopplöshet – och ta sitt liv: ”Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag saknar henne trots att mer än 25 år förflutit. Jag är ledsen över att det genuint goda och medkännande inte orkade leva. Jag är ledsen över att det förklarades som något sjukt. För det är nog så att det är något annat som är sjukt. Något som är så bisarrt som att systemet kräver att vi är mer intresserade av den döda ekonomin än den levande, mer av arbetslinje än av livslinje, mer av globalisering än av självtillit, mer av mer än av bättre. Det är kring detta den här boken handlar”.
Hur går då Schlaug i land med sitt företag? Ja, som vanligt är det en förmån, ja nästan lite av en fest, att läsa honom, när han – utifrån en rik och imponerande allmänbildning – sätter fingret på vår civilisations ömma punkter. Men, trots det, är det något som saknas, något som gör att Vad ska vi ha samhället till? inte helt och fullt biter sig fast i min andliga och intellektuella lekamen. Den springande punkten är, som jag ser det, att Schlaug famnar över för mycket och använder sig av ett alltför retoriskt tonläge – och därtill har han en tendens att ibland upprepa sig och bli något pratig. Boken hade tjänat på att kortas ner från dryga 300 sidor till runt 200. Istället för att svepa över en uppsjö av frågeställningar borde Schlaug ha borrat på djupet – med ett fåtal av vår tids mest alarmerande problemkomplex som utgångspunkt.
Som ta frågan om ökad tillväxt där Schlaug visar fram att det är något av det nuvarande ekonomiska systemets överideologi. Han slår här huvudet på spiken när han förmedlar att Sveriges riksdag (2017-06-15) fattat det häpnadsväckande beslutet att klimatåtgärder inte får påverka tillväxten negativt. Dessutom visar han vilka absurt höga siffror som en ständig tillväxt får till konsekvens, att exempelvis en årlig ökningstakt på fyra procent i slutändan leder till en fördubbling redan efter 17-18 år och till en fyrdubbling efter blott 36 år. Men jag saknar ett resonemang över det skrämmande faktum att vi bara inom loppet av några decennier – sedan 1960 – utvunnit långt mer naturresurser ur jordskorpan än tidigare under mänsklighetens hela förutvarande historia. Det är dessutom endast i en fotnot som författaren hänvisar till den rådande debatten om att ställa om samhället till degrowth (minustillväxt).
Eller ta frågan om vi överhuvudtaget ska ha ett militärt försvar där Schlaug pläderar för att Sverige bör fatta tag i den globala ledartröjan och inleda en fullständig avrustning. Han resonerar kring vad som egentligen i dagsläget är samhällets verkliga sårbarheter, de stora militära kostnaderna och vad våldet gör med oss som människor. Men han underlåter att skriva en endaste rad om alternativet till ett militärt försvar, utifrån frågeställningar om vad en civilplikt – istället för värnplikt – och ett mot bakgrund av det uppbyggt civilmotstånd skulle innebära?
Vad ska vi ha samhället till? av Birger Schlaug (Verbal, 2020)
Slutligen vill Schlaug ersätta den nuvarande formen av global senkapitalism med något som han kallar för en socialekologisk blandekonomi. Mångordigt skriver han om nödvändigheten av att reglera kapitalismen och stärka andra ägarformer än det privata. Han är dock inte beredd att plädera för att yxan bör föras till den samhälleliga roten med målet att helt avskaffa den rådande kapitalismen. Och det är utifrån denna aspekt, trots att vi i många fall står på samma sida av barrikaden, som vi socialister särskiljer oss från Schlaugs uppfattning. Det är inte heller frågan om någon liten detalj i marginalen, som kan vänta att uppmärksammas tills dess att vi bemästrat alla de gigantiska dagsproblem som just nu tornar upp sig. Det handlar dels om att, när spänningarna drivs till sin spets, måste vi vara beredda att expropriera de nuvarande centrala ekonomiska makthavarnas totala egendom, om vi ytterst ska ha en chans att hålla nere den globala uppvärmningen – och därmed trygga en för mänskligheten ljus framtid.
Det handlar också om att vi, för att orka kämpa ända fram till själva målsnöret, måste näras av en dröm om det socialistiska samhället – ett samhälle med enbart icke exploaterande organisationsformer – i form av statligt-, kommunalt och kooperativt ägande eller ekonomisk verksamhet som endast inbegriper en person – där ingen ska kunna leva på någon annans arbete.
Anders Karlsson