Helan går kunde ha varit Sveriges nationalsång

I sin nya bok Orden som formade Sverige tar författaren Elisabeth Åsbrink med läsaren på en resa genom svensk historia med nedslag i bevingade ord och talesätt, från Brasklapp till Folkhemmet och #Metoo. Hon förklarar hur orden format våra värderingar och hur vi klär dessa värderingar i ord. Mats Leander har läst den.

Elisabeth Åsbrinks föräldrar växte upp i London respektive Budapest. Hon var ungersk medborgare till i ettårsåldern då hon blev svensk samtidigt som hennes far beviljades medborgar­skap. Men hon kände sig inte som svensk. Först i tjugoårsåldern förstod hon att det var svensk hon var. I Egypten. En grupp studenter frågade om svenskar gifte sig av kärlek eller för pengar.
– Av kärlek, svarade hon snabbt. Men så måste hon förklara varför och hörde sig berätta om arvsrätt, allmän rösträtt, barnomsorg, lika lön för lika arbete. De egyptiska studenterna lyssnade intresserat och ställde frågor. Då insåg hon hur svensk hon var.
I boken Orden som formade Sverige undersöker hon vad svenskhet är för något utifrån historiska citat och bevingade ord som presenteras i kronologisk ordning, ett axplock genom århundradena: ”Land ska med lag byggas” (1296), ”Den svenska avundsjukan” (1306), ”Danskdjävlar” (1449), ”Härtill nödd och tvungen” (1520), ”Den blomstertid” (1694), ”Det går an” (1839), ”Trygga räkan” (1850), ”Lapp skall lapp vara” (1913), ”Folkhem” (1928), ”Ja visst gör det ont” (1935), ”Jag är döden” (1957), ”Öppna era hjärtan” (2014), och ”#Metoo” (2017). Det är en samling essäer som hon skrivit för att hon hade lust att göra det och som läsare kan man fundera över vad som format oss, om man håller med eller inte.

Ibland är ärendet allvarligt. I ”IKEA” (1948) funderar hon över Ingvar Kamprad som sjutton år gammal gick med i det hårdföra svenska nazistpartiet SSS, Svensk socialistisk samling. Och det samtidigt som han var bästa vän med den judiske flyktingpojken Otto Ullmann. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Elisabeth Åsbrinks tidigare bok Och i Wienerwald står träden kvar. Där skildrar hon Otto Ullmanns öde – hur han förgäves kämpar för att de svenska myndigheterna ska ge hans föräldrar inresetillstånd. Och hur Kamprad livet igenom höll fast vid sitt ungdomsengagemang och förblev lojal mot den ökända svenska fascisten Per Engdahl. Boken fick Augustpriset 2011.
I ”Vi visste inte” (2014) går hon till rätta med Jan Guillou, som i en intervju hävdat att den svenska borgerligheten under kriget svävade i okunnighet om nazisternas pågående folkmord.
Först när utrotningslägren befriades och bilderna kom visste man, hävdar han. Men Elisabeth Åsbrink visar att svenska tidningar skrev om det som pågick, bokbålen 1933, Kristallnatten 1938 då människor misshandlades och dödades på gatorna, eller hur Radiotjänst, DN och socialdemokratiska Aftontidningen utförligt rapporterade när de norska judarna år 1942 fraktades iväg till de tyska koncentrationslägren. 1943 skrev Alva Myrdal i Aftontidningen att två millioner judar redan hade dödats. De som inte var faktaresistenta som en Trump visste.
Annat är desto roligare som ”Helan går” (1845). Ingen vet hur gammal visan är, men det året använde Franz Berwald den i en operett betitlad Modehandlerskan. Det togs illa upp. Kungliga Operan fick lägga ner den efter en föreställning. Fyrtio år senare undrar Strindberg I Bernadottes land om inte Helan går lämpade sig som nationalsång. Ytterligare femtio år senare tror Franz Lehár att den faktiskt är det. Han grips av den högtidliga stämningen när frackklädda herrar, rikets honoratiores vid en middag på Operakällaren reser sig upp och allvarligt avsjunger låten. Han tar med sig den hem och den hamnar bland annat i en wienervals.

Dråpligast är det vid ishockey-VM i Moskva 1957. Efter att ha lirat oavgjort mot de ryska björnarna blir Sverige fullständigt oväntat världsmästare. Den sovjetiska orkestern har inga lämpliga noter. Hymnen måste framföras utan ackompanjemang. Lasse Björn stämmer rådigt upp Helan går. Den kan ju alla. Och där står den legendariske marskalk Zjukov, hjälten från Stalingrad, Berlins betvingare i stram givakt.
Man lägger ifrån sig boken och funderar på om vi kanske skulle känna oss mera svenska om Helan går vore vår nationalsång och midsommarafton nationaldag …

Mats Leander