Anticapitalista lämnar Podemos

Spanska Anticapitalistas har valt att under ordnade former lämna det politiska samarbetsprojektet Unidas Podemos, eftersom antikapitalisterna inte kunde acceptera att Podemos satte sig i knät på socialdemokratiska PSOE i en koalitionsregering. Klokt gjort, tror Alex Fuentes som menar att splittring inte alltid är av ondo.

KOMMENTAR

Anticapitalistas, Fjärde Internationalens organisation i Spanien, lämnar Podemos, det spanska vänsterparti som antikapitalisterna själva var med och skapade och som möblerat om i landets politik för att nu ingå i Pedro Sánchez’ socialdemokratiska regering. Orsak? Anticapitalistas har motsatt sig att Podemos skulle sitta i knät på socialdemokratiska PSOE, i en koalitionsregering. De föreslog istället en modell som i Portugal där Bloco Esquerda enbart stöder den socialdemokratiska regeringens progressiva åtgärder men i övrigt agerar som vänsteropposition. Sedan Podemos kom i regeringsställning har kritikernas farhågor besannats och motsättningarna blivit alltmer påtagliga. Pablo Iglesisas förklarade inför överenskommelsen med PSOE i november 2019:
”Vi kommer att regera i en minoritetskoalition tillsammans med PSOE, där vi kommer att möta många begränsningar och motsägelser och där vi kommer att göra många eftergifter.”
Som vicepresident i den sittande regeringen fortsatte han: ”Att bedriva politik är att navigera genom styrkeförhållanden och det innebär att navigera genom motsägelserna.”
Den så kallade navigeringen inleddes med ett uttalande från Irene Montero i Podemos‘ högsta ledning och även jämställdhetsminister:
”Varje gång vi har varit tvungna att kritisera har vi gjort det, men alla förstår att Podemos är ett verktyg som skapades för att regera, och vi är nu med i något som är historiskt, nämligen en koalitionsregering.”
Pablo Iglesias har varit mycket tydlig: ”Det kommer att finnas beslut som vi kanske kan ifrågasätta oss emellan, internt, men som vi sedan kommer att försvara gemensamt (…) vi är alla Spaniens regering”

Men ju mer ledningen ”navigerat” desto tydligare har bilden blivit. Tidigare hade Podemos krävt att den förra högerregeringens arbetarfientliga ”arbetsreform” skulle upphävas, plötsligt hette det att ”rent tekniskt” var detta inte genomförbart. Tidigare fick Spaniens monarki hård kritik från Podemos men i samband med parlamentets öppnande applåderades kungen. ”Nu handlar det om institutionell respekt”, löd motiveringen. Navigeringen har blivit direkt pinsam. I parlamentet krävde en vänsterpolitiker från Baskien att en hittills dold historia kring en ökänd torterare (”Billy el Niño”) som tjänstgjorde under Francos fascistiska diktatur och som nyligen dött, skulle offentliggöras. I sin iver att inte stöta sig med socialdemokraterna i PSOE röstade Unidas Podemos (samarbetet mellan Podemos och Izquierda Unida i parlamentet) – tillsammans med högern och fascistpartiet Vox – för att ingenting skulle offentliggöras. ”Ett misstag som vi skäms över”, förklarade man i efterhand.
Att ”navigera genom motsägelserna” har lett till ett nytt språkbruk. Förr talade Podemos om ”mäktiga fiender”, idag om ”ekonomiska, finansiella mediekrafter”. Något liknande hände i förhållande till Venezuelas självutnämnde president Juan Guaidó då denne besökte Spanien. Tidigare kallades Guaidó ”kuppmakare” efter att odemokratiskt försökt ta makten i Venezuela. För Unidas Podemos anses han nu vara en ”viktig oppositionsaktör”.
Anpassning har blivit en röd tråd. I samband med generalstrejken i den autonoma regionen Baskien i slutet av januari vägrade Unidas Podemos ge sitt stöd till 180 000 strejkande som protesterade mot allmosor och krävde värdiga löner och pensioner. Medan extremhögern stärks i Europa bedriver PSOE:s koalitionsregering en mycket restriktiv invandringspolitik och kriminaliserar dem som flyr krig och svält. Att kampen mot växande nyfascism börjar med att försvara de mänskliga rättigheterna är som bortblåst.

Redan i februari ville Anticapitalistas säga hit men inte längre. De ansåg det var lönlöst att fortsätta vara del av en konstellation som i allt väsentligt fjärmat sig från organisationens initiala grundprinciper, som kravet på att ställa bankväsendet under demokratisk kontroll liksom att ifrågasätta Spaniens medlemskap i NATO. Podemos avsåg inte längre att bryta med det rådande systemet utan valde att sitta i en regering vars målsättning är att förvalta och bevara nyliberalismen.
Skiljaktigheter mellan Podemos‘ ledning och Anticapitalistas har funnits länge. När allting inleddes 2014 behövde Iglesias Anticapitalistas‘ nationella strukturer, den var avgörande för att överhuvudtaget kunna bygga Podemos som en ny politisk kraft. I demokratiska primärval fick Anticapitalistas ett starkt gräsrotsstöd, inte minst i Andalusien där Podemos leddes av Anticapitalistas och Teresa Rodríguez alltid varit den obestridliga centralgestalten.
I grunden handlar skiljaktigheterna om synen på den interna demokratin och på självständighetsrörelsen, i till exempel Katalonien. Här skiljer sig Podemos‘ officiella linje och Anticapitalistas linje avsevärt. Men framförallt handlar det om att bevara en ”snällare kapitalism” eller att verka för omdaning av hela systemet.

I ett gemensamt framträdande förklarade både Teresa Rodriguez och Pablo Iglesias hur de skulle gå vidare. Teresa Rogriguez förklarade:
”För mer än sex år sedan började vi på en väg som har förändrat det politiska landskapet i detta land. Vi måste lära oss av dessa år, utan att dölja våra skiljaktigheter och undvika sådant som bara gynnar våra motståndare. I politik som i livet kan separationerna vara våldsamma och patriarkala eller respektfulla, empatiska och tillgivna … Jag önskar Pablo och hans grupp all framgång.”
Iglesias tackade vid samma tillfälle Anticapitalistas för ett transparent politiskt förhållningssätt:”Jag är säker på att vi kommer att fortsätta att träffas.”
Det finns en allmän bild av att splittringar inom vänstern alltid är av ondo eftersom allt barkar åt skogen. Den här gången tycks emellertid vara annorlunda.

Den 28 mars höll Anticapitalistas ett rådslag för att diskutera den framtida relationen till Podemos. 79 procent av medlemmarna deltog i omröstningen och 89 procent röstade för att lämna, 3 procent var emot medan 7,5 procent var nedlagda röster. Anticapitalistas betraktar koalitionsregeringen som en socialdemokratisk ledd ”progressiv-nyliberal” regering, men som undviker att gå emot makteliten. ”Vi konstaterar att det finns en enorm skillnad i målsättning mellan det Podemos vi bidrog till att bilda för sex år sedan och nuvarande Podemos; från att konfrontera den politiska klassen och den ekonomiska eliten har man gått över till att bli en del av den första utan att röra privilegierna för de senare”.
Anticapitalistas har förståelse för att en majoritet av väljarkåren känner en lättnad över att det finns en koalitionsregering, då många fruktade hotet från högern och extremhögern. Men regeringens mål, även inom ramarna för det nuvarande systemet, motsvarar inte, menar Anticapitalistas, de skriande behov som finns sett utifrån de arbetandes intressen. Eftersom Podemos‘ ledning valde att offra ett långsiktigt politiskt projekt för att i stället samregera med PSOE, utifrån andras premisser tog den också ansvar för att bedriva åtstramningspolitik. Många ser idag regeringen som ett mindre ont men, tror Anticapitalistas, situationen kommer att bli allt värre på grund av regeringens uppgivenhet.

Anticapitalistas ser nu som sin främsta uppgift att ligga till vänster om regeringen för att fylla ett politiskt utrymme och stödja den utomparlamentariska kampen. Vänstern får inte styras av rädsla, utan måste verka för att socialisera stora företag och deras vinster. Så fort situationen tillåter det kommer Anticapitalistas att ordna en rikskonferens för att ta itu med det nya politiska läget och dess utmaningar.
Den ”nya normaliteten” kommer, förklarar Antricalitalistas, att vara annorlunda. Det handlar om att ”främja en bred och stark rörelse på klasskampsgrund, en ekosocialistisk och feministisk sådan, mot de åtstramningar och de nedskärningar som väntar oss”.

Alex Fuentes