Foto: Pixabay
En gång för längesen krockade jag med en mening i en bok skriven av någon av de amerikanska sjuttiotalsfeministerna, jag minns inte längre vilken. Men meningen minns jag: Nature does not militate against toothlessness in old leopards. Naturen bekämpar inte tandlöshet hos gamla leoparder. Då tyckte jag att den var hjärtlös. Jag tycker inte så längre. Det skriver Bodil Carlsson.
KULTUR
Att försöka se vilken svårt sjuk människa som både kan överleva IVA:s uthållighetstest och har något att återvända till sedan – det är inte att välja bort någon annan. Det är att inse att liv tar slut förr eller senare. För några av oss är den stunden här och nu. För andra finns det stunder kvar att slåss för.
På våra äldreboenden finns många, som lever ytterligare en vecka därför att de dagligen får hjälp med näring och vätska, dagligen får hjälp att hålla sig rena, dagligen får hjälp med tryckavlastning och vändningar, dagligen har några välbekanta ansikten som säger deras namn och smeker deras händer. Med den hjälpen klarar de en vecka till, igen och igen, så länge ingen lättspridd smitta dyker upp. När den gör det, buren av samma händer och samma närhet som förlänger levandet, försvinner de bort ifrån oss. Sällan dör de i vånda: de har inte längre kvar förmågan att kämpa emot. De dalar som löven om hösten ner i det som vi alla kommer ifrån. Det är ingen död att motsätta sig. Det är det bästa någon av oss kan hoppas på, att få sluta sina stunder så efter ett långt liv.
Det vi ska motsätta oss är att vården av gamla och sjuka organiseras så, att smittspridningsrisken maximeras. Massor av timvikarier utan smittskydd och utan smittskyddsutbildning springande mellan olika avdelningar och olika vårdtagare och olika tunnelbanestationer och fullpackade bussar – det ska vi motsätta oss. Underbemannade avdelningar, där ingen har tid att vända en stel kropp eller hålla en hand eller lirka ner extra vätska en het sommardag – det ska vi sannerligen motsätta oss. Självvald politisk okunnighet inför nästa pandemi – det ska vi motsätta oss. Högerpolitiker, lyckliga som barn i en sandlåda byggd av pengar, lekandes storföretagsledare utan ansvar för resultatet – det ska vi motsätta oss!
Livet är inget skämt, sa Nazim Hikmet. Vi som jobbar inom vården sörjer över våra förlorade patienter. Vi minns dem. Tro inget annat! Men skillnad finns mellan att sörja efter år som fick levas färdigt och att sörja över år, som aldrig blev av. Livet väger tyngre än den oundvikliga döden, men det är inte vi som sätter gränsen mellan den död som hade kunnat undvikas och den död, som kommer till oss alla.
Den gränsen sätts – nu, idag – i samhällen där de fattigas liv, de obehövligas liv, de övertaligas liv saknar värde, för att tillgången är större än efterfrågan. Idag, när jag skrivet detta, läser jag att den kinesiska medelklassen nyligen ville skicka sina invandrade motorcykelbud tillbaka till landsbygden – det började bli ”mättnad” på lågbetalda servicearbetare i städerna, så står det – tills pandemin slog till. Då blev det plötsligt åter tacknämligt att få maten levererad hem till den bostad varifrån man sköter sitt jobb via laptoppen. Motorcykelbuden var välkomna ett tag till.
Jag ser i den uppdaterade statistiken att i Sverige med tio miljoner invånare är dödssiffran för Covid19 nu strax under 2 000 personer; av New York Citys åtta miljoner invånare är den tio gånger högre, nästan 20 000. Jag läser att pandemin slår hårdast i de distrikt där befolkningens majoritet är av afroamerikansk och latinamerikansk bakgrund. Det är också där busschaufförerna, tunnelbanepersonalen, städarna, sophämtarna och den lågutbildade sjukvårdspersonalen bor, alla de som nu döps om till essential workers. Utan skydd och utan löneökning har de blivit lika essential i maktens retorik som de hela tiden har varit i verkligheten: de som måste fortsätta arbeta. De, vars jobb inte kan göras via laptop.
Som vårdpersonal i otillräcklig skyddsutrustning på akuten. Som hemtjänstpersonal utan någon skyddsutrustning alls. Som den som vet att man själv kan bli nästa IVA- fall.
Som den doktor som prövade den allra första fungerande medicinen mot blodpropp på sig själv, ensam på sig själv, med sin blodgrupp anslagen ifall han skulle börja blöda ihjäl om hans medicin var så kraftfull som han hoppades men hans chansning på dosen felaktig.
Hans namn minns jag. Innan han utvecklade medicinen mot blodproppar hittade han det allra första fungerande medlet mot tuberkulos. När han många år senare kom till mitt sjukhem samlade jag ihop personalen och berättade vem han var. Om vi hade haft en blomma för varje liv han räddat, hade vi inte kunnat ta oss fram i korridorerna.
Han dog nittioett år gammal, kraftfull in i det sista. Ingenting särskilt hände. Det var bara så, att hans immunförsvar försvann. Leoparden inuti honom kunde inte längre bita ifrån mot en infektion, men trädet som den människan planterade bär fortfarande frukt.
Det är inte våra livs längd som är det viktigaste. Olivträden är det viktiga. Dör vi unga, dör vi undernärda i mässlingen, dör vi under en förlossning, eller för att vi inte kan betala för en blindtarmsoperation, eller om vi lever som halvslavar, kan vi aldrig plantera våra träd. Nazim Hikmet skriver:
Livet är inte något skämt,
du ska ta det på allvar,
och så till den grad på allvar
att om du till exempel står med ryggen mot en mur
med bakbundna händer
eller i ett laboratorium i vit rock och starka glasögon
ska du kunna dö för att människor ska få leva,
människor vars ansikte du inte ens har sett,
och du ska dö i vetskapen om
att ingenting är vackrare, ingenting är sannare än livetDu ska ta det på allvar
och så till den grad på allvar
att du till exempel vid sjuttio års ålder planterar olivträd
inte för att de ska finnas där för dina barn
utan därför att du inte tror på döden
hur mycket du än fruktar den
och därför att livet väger tyngre.
Den här dagen är snart slut. Men än hinner jag gräva ner halvfärdig, hemtillverkad kompostjord åt daggmaskarna på plätten runt denna industriproducerade parhuslänga med sitt industriproducerade tunna matjordslager, där inte mycket växer frivilligt och där det mesta som rör sig mellan krukorna med massproducerade påsklijevarianter är de industriproducerade får som kallas robotgräsklippare, allt medan casinoreklamen fladdrar i de enorma skärmarna i vardagsrummen. Som någon klottrade på en husvägg i Hongkong apropå världen efter pandemin: ”There can be no return to normal, because what we had was never normal in the first place.”
Jag gör det för att få se gräset flamma grönt i solen en gång till. För att få en jordmån för honungsblom åt de försvinnande humlorna och för att de gamla rosorna ska få leva ett år till, även om inte jag gör det. Inte för att jag inte är rädd för att dö, för det är jag: även jag är numera en tandlös leopard. Men om det är något jag hoppas på mera än en sommar till, är det att få se vårdpersonal och vårdtagare och sophämtare och bönder och motorcykelbud och textilarbetare fylla de fysiska och digitala gatorna världen över med ett och samma rop: Livet väger tyngre!
Det är det olivträd jag skulle vilja vara med om att plantera.
Bodil Carlsson
Citatet är från Nazim Hikmets dikt ”Att Leva”, ur samlingen ”Dikter om nu och alltid” i översättning av Arne Häggqvist.
Förlag: Gidlunds 1970