Åsa Bergenheim
Ungefär 400 personer blev avrättade i Sverige under häxjakterna som nådde sin kulmen under 1600-talet. Majoriteten var kvinnor som anklagades för att vara i förbund med djävulen, som de sades träffa nattetid på den mytomspunna och svårlokaliserade platsen Blåkulla för att festa och ha sex med. Kvinnor ansågs vara svaga så väl fysiskt som psykiskt, och var därför extra mottagliga för djävulens inflytande och kunde förföras till att bli hans ondskefulla tjänarinnor.
Åsa Bergenheim, professor i idéhistoria, skildrar i boken Den liderliga häxan de svenska häxprocesserna utifrån 1600-talets rannsakningsprotokoll. Fokus ligger på att förklara den dåtida juridiken, hur åklagare och domare tänkte när de ställde människor inför rätta och dömde dem till döden för något som vi idag förstår var rena fantasier. Men det handlar också om de som spelade med i häxprocesserna och kom med anklagelserna.
Beskyllningen om att någon var en häxa kom ju i regel inte från statsmakten, utan från kvinnans egna barn eller grannar, vilket i sin tur tvingade myndigheterna att agera. Det är intressant att jämföra med stalinismens senare häxjakter, då grannar och familjemedlemmar också spelade en stor roll som angivare mot folk som annars inte skulle ha dömts som ”folkfiender”. Staten lanserar idén om att det existerar ett samhällshot utifrån rådande trosuppfattning, men en stor del av befolkningen är redo att spela med tills det spårar ur.
Häxjakterna i Sverige sammanfaller med stormaktstidens krig nere i Europa. För att finansiera krigen beskattades bönderna extra hårt, samtidigt som skörden blev sämre till följd av missväxt och att många män var borta i krigen.
Häxjakterna i Sverige på 1600-talet visar tydligt på kvinnans utsatthet i kristider.
Per Leander
BOKEN
Den liderliga häxan
av Åsa Bergenheim
Carlssons förlag 2020