”En epokgörande tid har inletts i Chile”

▶ Massprotesterna mot president Piñera fortsätter

▶ Polisens metoder är som hämtade från 1973

▶ Fredsavtalet har lett till problem för vänstern

KOMMENTAR

 

Under den senaste månaden har en politisk jordbävning skakat Chile. Miljontals människor har genom mobiliseringar förändrat det politiska landskapet. En överväldigande proteströrelse har vaknat till liv och tuktat den politiska klassen och den hänsynslösa nyliberalismen som politikerna förvaltat under 30 år. Mesa de Unidad Social (MUS) är en ny folkrörelse som uppstått ur den pågående krisen och omfattar i sin tur 200 sociala rörelser och har samordnat de omvälvande protesterna i Chile. De förtryckta, med ungdomar som spjutspets, har skrivit historia.
Högerregeringen har använt sig av hela registret i ett försök att få bukt med de folkliga protesterna, allt från undantagslagar och ständig militär och polisiär repression till avbön, krokodiltårar, bortförklaringar samt ekonomiska och politiska eftergifter. Dessa försök har misslyckats för trots allt prat om fred och demokrati liksom förkunnade eftergifter har statens lobotomerade mördarband till poliskår ägnat sig åt en brutalitet av sällan skådat slag. Resultatet talar för sig självt: 6 000 arresterade, 2 675 skadade, drygt 200 ungdomar skjutna i ögonen och som fått men för resten av livet.

Den hårt ansatte president Sebastian Piñera har på ett patetiskt sätt vägrat avgå och hänvisat till att en majoritet gett honom sitt förtroende. Men kalla fakta är reella. I det senaste presidentvalet 2018 avstod hela 51 procent från att rösta eftersom man misstror etablissemangets politiker och hela valsystemet, vänstern fick stöd från 22 procent av väljarna medan Piñera endast fick 27 procent.
Den bestialiska repressionen mot de massiva folkprotesterna har inte bara misslyckats; hatet mot polisen vet idag inga gränser och det är helt förståeligt. Polisens maktmissbruk är som hämtade från dagarna direkt efter militärkuppen 1973. Mitt under trycket av en växande massmobilisering och repression antog oppositionspartierna – från Kristdemokraterna till delar av vänsterrörelsen Frente Amplio – en gemensam text där man förkastade högerregeringens propå om att kongressen skulle reformera diktaturens konstitution. Strax därpå basunerades det ut att trupprörelser runt om i landet hade som syfte att genomföra en ny militärkupp.

Under dessa omständigheter samlades den 15 november representanter för nästan samtliga politiska partier i parlamentet för att nå Acuerdo por la paz (fredsavtal) det vill säga en politisk lösning som kunde sätta punkt för folkupproret efter att regeringen förklarat att den befann sig ”i krig”. Chilenarna fick nu veta att denna överenskommelse var ”en fredlig och demokratisk utgång ur krisen, som söker ett nytt socialkontrakt i Chile”.
Över en natt kom man således överens om att utlysa en folkomröstning (april 2020) i vilken man ska svara ja eller nej till en ”Konstituerande konvention”. Vid samma tillfälle ska man enligt denna plan rösta om själva formen för en sådan konvention där alternativen är två: delegaterna till den konstituerande konventionen ska antingen bestå enbart av parlamentsledamöter eller av 50 procent parlamentariker och 50 procent av andra instanser. Delegaterna ska sedan, enligt denna konstruktion, lägga fram ett förslag till grundlag i oktober 2020 för att bekräftas i en ny folkomröstning.

Makteliten och den politiska klassen i Chile lovordar detta ”fredsavtal” medan huvudaktörerna, det vill säga fackföreningar, studenter och sociala rörelser, är helt emot kokhandel och det av flera skäl. Ingenting sägs i överenskommelsen om att de ansvariga för alla brott som begåtts mot de mänskliga rättigheterna under den senaste månaden måste ställas till svars. Detta samtidigt som polisens högsta chef har offentligt i media sagt att han ger fullständigt blanka fan i om poliskåren begått brott; han tänker minsann inte avskeda en enda polis. Straffimmunitet som under diktaturens tid.
Det går inte att ens att skönja en lösning på de mest akuta och katastrofala ekonomiska och sociala problem som i årtionden drabbat en majoritet av befolkningen. Inga som helst garantier på att den kommande församlingen måste bereda plats åt representanter från sociala rörelser, ursprungsbefolkningen och studenter under 18 år trots att det är de som tvingat fram denna historiska kursändring.

Dessutom slår pakten fast att det krävs en majoritet på två tredjedelar för att få igenom de frågor som ska genomsyra denna konvention vilket gynnar de politiska partier som är ansvariga för den akuta krisen. Det räcker alltså att högern får 34 delegater för att kunna lägga fram sitt veto mot övriga 65 delegater vilket är exakt det som stipuleras av diktaturens nuvarande grundlag. Här kan man verkligen tala om att ändra något för att inte förändra någonting. Denna överenskommelse är inte den suveräna konstituerande församlingen som sociala rörelser krävt.
Överenskommelsen har redan lett till problem för den radikala vänstern som skrev under denna historiska pakt. Ett sådant exempel är Frente Amplio (som består av olika vänsterorganisationer) som idag har väldigt svårt att förklara för sina anhängare varför två företrädare i praktiken valde att rädda regeringens skinn och på samma gång inte rådgöra med de sociala rörelsernas representanter.
Jorge Sharp, en av Frente Amplios främsta gestalter och folklig borgmästare i staden Valparaiso liksom ett 70-tal partikamrater har lämnat sitt parti eftersom man anser det principiellt felaktigt att inte lyssna på dem som riskerat sina liv i protesterna som möjliggjorde att förpassa diktaturens konstitution till historiens papperskorg. Sharp är definitivt inte ensam om att kräva att en suverän konstituerande församling måste förankras underifrån. För första gången i Chiles historia skulle landet kunna få en grundlag på basis av en demokratisk debatt. Alla tidigare konstitutioner (1925, 1980 och 1983) tillkom som en direkt följd av inbördeskrig eller militärkupp. Den radikala vänsterns trovärdighet sätts nu på spel.
Det politiska spektrat håller hastigt på att ta ny form i ett skarpt läge och utgör samtidigt ett högt spel för vänstern. Genom denna institutionellt överenskomna omställning försöker borgerligheten och den politiska klassen vinna tid för att vilseleda och omintetgöra det folkliga upproret. Bara några timmar efter att politikerna hade skrivit under den historiska ”Acuerdo por la paz” gick återigen polisen till attack, denna gång mot ett läkarteam som hjälpte en skadad demonstrant. Den skadade dog då polisen använde gummikulor, tårgas och en vattenkanon mot läkarteamet.

Den mördade är nu ytterligare en martyr i kampen för rätten att leva i fred med värdighet. Även folkrörelseplattformen MUS har tagit avstånd från politikernas kohandel och manar återigen till storstrejk och massiva fortsatta protester. Men oavsett vilken kurs den politiska utvecklingen tar under de kommande dagarna eller veckorna kan man konstatera att det blir en begravning för Pinochetdiktaturens konstitution tack vare miljontals människors outtröttliga utomparlamentariska kamp. En epokgörande tid har inletts i Chile.

Alex Fuentes