Den lettiska frihetskampen skärptes alltmer och hoten mot miljökonferensen var reella. På kvällarna vevades vindbryggorna upp. Genom sina vallgravar isolerades slottet från omgivningen.
Varje morgon inleddes med att områdets strikt uniformerade polischef krävde att alla internationella representanter omedelbart skulle lämna detta ryska militära område i Lettland. Det gjorde vi inte.
Den lettiska miljörörelsen hade utmanat Sovjet genom att förlägga konferensen hit. Vi kände oss alltmer som rörelsens gisslan, men beundrade deras mod och beslutsamhet.
Minns att jag som gotlänning förvånades av alla storkbon runt slottet och tänkte att detta var ”efterblivenhetens privilegium” eftersom man inte, som på min hemö, utdikat alla våtmarker. Gamla vinstockar sades bero på gynnsamma medelhavsvindar längs floddalarna. Det var en sorts sagostämning med uniformerade poliser på motorcyklar med sidovagn. Som i Tintin.
Vi var två manliga representanter för miljörörelsen från Klintetraktens aktiva miljögrupp på Gotland. Under protest utsedda av den kvinnodominerade gruppen. För att vid förhör försöka göra intryck på polisen presenterade jag mig som delegationsledare och hoppades att man inte skulle räkna antal gotlänningar.
Sovjet hade förhindrat all självständig oppositionell organisering. Den sovjetiska hemliga polisen kunde dock inte finna något hållbart argument mot upprustning av förfallna kyrkogårdar. Alltså kunde en växande miljörörelse organiseras kring detta arbete under devisen att varje folk har ansvar att ta hand om sina döda. Nu hade man tagit över det gamla slottet i Edole för en struntsumma.
Vi inbjudna internationella konferensdeltagare möttes och skyddades redan i Tallin av representanter för miljörörelsen som tog hand om våra pass för att förhindra att de togs i beslag av polisen. När vi färdades med buss från Tallin förundrades vi över att hamna mitt i en entusiastisk demonstration vid gränsen mellan Estland och Lettland. Vi förstod först inte att den samlats för att fira vår ankomst.
Bastun i slottskällaren var ännu inte riktigt uppvärmd men utnyttjades. Ölet som förberetts för konferensen var inte färdigjäst men dracks upp under de första kvällarna för att inte falla i polisens händer. Under några dagar var vi miljörörelsens frivilliga fångar.
En morgon hotade polischefen oss inte längre. Vindbryggorna sänktes och vi slapp ut. Äntligen kunde vi ta ett efterlängtat bad i en närliggande sjö.
Och ögonblicksbilden? Jag ser nu polischefen ute i grunt vatten, civilklädd med uppkavlade byxben, i avspänd överläggning med miljörörelsens karismatiske ledare.
Vad var det vi bevittnade?
Midsommarfirande vidtog men när vi skildes från våra lettiska vänner var vi mycket oroade över deras framtida öde.
Lars Lundström
Den sjungande revolutionen
Den 23 augusti 1989, på 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten då Hitler och Stalin sinsemellan delade upp Europa, arrangerades i de tre baltiska länderna en 60 mil lång mänsklig kedja. Från Tallinn i norr, genom Riga till Vilnius i söder uttrycktes folkens krav på oberoende från Sovjetunionen. Miljögrupperna på Gotland bildade kedja på östra kusten i solidaritet och till försvar för en döende Östersjö.
Vid valen till Lettlands högsta sovjet den 18 mars 1990 segrade anhängarna till självständighet och den 4 maj antog Lettlands högsta sovjet den lettiska självständighetsdeklarationen.
I januari 1991 försökte prosovjetiska krafter återta makten och störta den nya församlingen. Lettiska demonstranter lyckades hindra de sovjetiska trupperna från att återta strategiska positioner. Efter den misslyckade statskuppen i Moskva förklarade Lettlands högsta sovjet den 21 augusti Lettland som självständigt och återtog författningen från före 1940.