Kjell Johansson är sedan lång tid tillbaka en av våra mest betydande arbetarförfattare. Det är framför allt genom romantrilogin De utsatta (1997–2006) som han fått stort offentligt genom-slag och nått ut till en bredare publik. Hans senaste roman, Familjen, landade först på bokhandelsdiskarna 2017 och har nu även givits ut i pocketformat. Anders Karlsson har läst den.
Kjell Johansson föddes 1941 i ett arbetarhem i stockholmsförorten Midsommarkransen. Grabben hade läshuvud och kom att utbilda sig till lärare med tyngdpunkt på svenskämnet. Han debuterade som författare 1972 med en roman som bar för den rådande tidsandan passande titeln Det finns en krog på vägen till varje revolution. Decennierna därefter levererade han ett pärlband av utgåvor där Gogols ansikte (1989) nog var den som väckte mest uppmärksamhet.
Det stora genombrottet kom med romanen Huset vid Flon (1997) där vi får stifta bekantskap med en på många sätt skavd och udda arbetarfamilj i tre generationer – med dess skilda individuella levnadssagor under tidsspannet från första världskriget och fram mot 1990-talets nyliberala systemskifte. Trilogin om denna familj fullbordades med romanerna Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006), en berättelse och familjekrönika som således kom att tituleras under epitetet De utsatta. Därtill kom det även en fjärde bok från Johanssons penna – Det var inte jag (2011) – som också tar sitt avstamp i samma miljö och på sätt och vis avrundar följetongen.
I sin senaste roman, Familjen, använder sig författaren av flera grepp som starkt påminner om hans hantverk i trilogin om De utsatta. I fokus befinner sig här fem människoöden från andra världskriget och fram till våra dagar. Det är arbetarhust-run Ellen som förtjänar sitt levebröd på en korvfabrik. Hon är lite av prototypen för den arbetarkvinna som under decennier och seklers gång tvingats att jobba dubbelt i såväl arbetsliv och hem – med en alkoliserad make som allt mer tonar fram som en börda och med tiden nästan helt försvinner ur framställningen.
Här har vi också Ellens söner – Folke och Sigvard – två begåvade ynglingar som med hjälp av Ellens stora uppoffringar får möjlighet att läsa vidare, ta studenten och till och med pröva sina vingar inom universitetsvärlden. Framtiden blir dock inte vad sönerna hoppats då deras akademiska banor tämligen snart får ett slut. Folke, som med tiden går i sin fars fotspår och blir alltmer alkoliserad, hankar sig därefter fram som högst tillfällig diversearbetare med drömmar om att en dag slå i genom som den store filmregissören – drömmar som i hög grad stannar vid drömmar. Sigvard i sin tur har högtflygande planer om att bli en historiker som gestaltar det tjugonde århundradet utifrån individuella arbetaröden. Hans planer får dock ett abrupt slut när han hamnar i konflikt med sin handledare på institution. Sigvard kommer sedermera att försörja sig med nattarbete som hotellportier. Det är som att Folke och Sigvard varken får riktigt fäste i den intellektuella mellanskiktsvärlden eller i arbetarditon utan snarare blir hängande mellan klasserna.
Nära länkade till trion ovan, som en i realiteten familj, är Vera och Sasja. Vera är den chica kommunisten som bär ett framträdande rött läppstift och klär sig i snäva kjolar och högklackade skor. Vera lär känna Ellen på korvfabriken. De är också båda med i en hemlig antifascistisk grupp under andra världskriget, som bland annat hjälper tyska flyktingar, något som renderar Vera ett fyraårigt fängelsestraff på Långholmen. Hon är en i det närmaste religiös anhängare av det sovjetiska systemet. All kritik avvisas som borgerligt förtal, när Stalin dör rinner tårarna utefter Veras kinder för ”han var ju som en far”.
Dotter till Vera – och bästis till Folke och Sigvard – är Sasja. Hon har oerhört lätt för sig i skolan och tar studenten med idel stora A:n i betyget, vilket för henne in på läkarlinjen och sedermera också till ett arbete som psykoanalytiker. Sasja har ärvt sin mors radikalism men utan hennes religiösa fanatism. Vera och Sasja grälar allt oftare om Stalin och utvecklingen i Sovjet.
Kjell Johanssons stora styrka som författare är hans virtuosa berättarteknik där han blandar det strängt realistiska med huvudpersonernas inre kovulsioner och framtidsdrömmar. Han drar in läsaren i handlingen så att det känns som att man riktigt flyger fram över sidorna. I frågan om den hantverksskickligheten kan jag bara erinra mig en annan svensk författare som är hans like och det är Vilhelm Moberg.
De två randanmärkningar som jag har gentemot författarens upplägg i Familjen är dels att han med en än tydligare penna borde ha tecknat Ellens person, hennes uppoffringar och idoghet. Dessutom tycker jag också att han med en större pregnans borde ha tecknat omvärldsmiljön i form av vänstervågen på 1960- och 70-talet och hur det präglade och påverkade bokens huvudpersoner. Självklart finns detta element i ganska så hög grad med i bilden, men här tycker jag inte att författaren riktigt lyckas med att fördjupa framställningen.
Sammantaget kan jag dock inte annat än att uppmana alla er som ännu inte stiftat bekantskap med Kjell Johanssons författarskap att läsa honom, såväl Familjen som annat ur hans digra produktion. Ni kommer inte att bli besvikna!
Anders Karlsson