PÅ PLATS
Omkring fyra tusen personer demonstrerade på lördagen i Kungsträdgården i Stockholm mot övervåld och rasprofilering från polis och ordningsvakter.
Demonstrationen arrangerades av AFRIS (Afrika i Sverige) – ett socialt nätverk för afrosvenskar, och podden Raseriet som lyfter ämnen kopplade till populärkultur, relationer och rasism.
Bakgrunden är den senaste tidens händelser av övervåld mot icke-vita människor.
Det började med de till synes helt omotiverade brutala ingripandena som gjordes mot besökare som var på väg till tunnelbanan i Rinkeby efter tävlingen Ortens bästa poet. Sedan följde händelsen i Kista Galleria när fyra pojkar misshandlades av ordningsvakter. I januari ingrep så ordningsvakter mot en gravid kvinna på Hötorgets tunnelbanestation i centrala Stockholm.
Vi publicerar här Leandro Schclarek Mulinaris tal på demonstrationen:
Hej kära vänner.
Först och främst: tack till oss alla som dykt upp idag. För det andra: tack till er som styrt upp denna manifestation. Mitt namn är Leandro Schclarek Mulinari, jag är doktorand i kriminologi på Stockholms universitet och har bland annat skrivit en uppmärksammad rapport om rasprofilering som renderat mig äran att stå här.
Idag demonstrerar vi mot polisens och ordningsvakters övervåld. Detta fenomen – som inte minst riktat sig mot kroppar som rasifieras som icke-vita – har en lång och smärtsam historia, som de senaste veckorna upprepat sig både som tragedi och som fars.
1966 publicerar författaren James Baldwin Rapport från ockuperat territorium, en vacker och smärtsam essä som beskriver polisens brutalitet mot den svarta
Leandro Schclarek Mulinari. Foto: Alexander Mahmoud
befolkningen i Harlem, New York. I inledningen återger författaren hur en äldre person reagerar på att polisen misshandlar ett barn: ”Varför slår ni honom?” Situationen eskalerar. I sviterna av det övervåld som följer förlorar mannen synen på ena ögat. Baldwin beskriver hur den ”ofattbart bittra bägaren” av hat mot ordningsmakten till slut rinner över, vilket resulterar i kravaller i stadsdelen.
Jag läste texten samtidigt som jag tittar på filmklippen från Kista galleria, där fyra afrosvenska barn för några veckor sedan utsattes för ett övergrepp av vakter från Securitas. Ingripandet leder bland annat till att en av de tolvåriga – och 32 kilo lätta – offren får hjärnskakning.
Jag lägger märke till att några förbipasserande reagerar kraftigt, men blir hotfullt ivägkörda. De lyckas inte avvärja situationen, men våldsmonopolets legitimitet är ifrågasatt. Och vad som är uppenbart är att vi behöver utveckla kollektiva strategier för att skydda oss mot polis och ordningsmaktens övervåld.
Händelsen i Kista galleria är tyvärr toppen av ett isberg. För människor som rasifieras som ickevita, särskilt från fattiga stadsdelar, är trakasserier och våld en del av vardagen. En finsk studie om rasprofilering från 2018 visar att unga med somalisk bakgrund löper tio gånger högre risk att kontrolleras av privata ordningsvakter än jämnåriga ur den finska majoritetsbefolkningen. Att liknande siffror inte finns i Sverige säger mer om intresset för frågan, än om problembilden.
Siffrorna synliggör de mikroagressioner som tillhör allt för mångas vardags och som ibland urartat till rena övergrepp. De senaste veckorna har vi blivit uppmärksammade på hur våldet drabbar födelsedagsfirande barn, poesiälskande ungdomar, en gravid kvinna i Stockholms tunnelbana, en son som besöker sin döende mamma på ett sjukhus i Malmö.
Exemplen är många och det som utmärker dessa fall är att de fått spridning i sociala medier och sedan plockats upp av de traditionella nyhetskanalerna. I USA används begreppet Cop Watch för det sätt som människor tar till kameran för att genom film och foto skydda sig och sin omgivning från övervåld. Det är mycket glädjande att denna praktik nu kommit till Sverige.
Utmärkande för vakternas våld är dess privata karaktär. Det som skett i Sverige är en outsourcing av det legitima våldsmonopolet till vinstdrivande företag. Detta väcker frågor: Vad händer när allt fler samhällssysslor genomförs av säkerhetsindustrin? Vem definieras som ett hot när trygghet blir en vara? Vem tjänar pengar på våldet mot svarta och bruna kroppar?
Efter händelsen i Kista gör Securitas ett officiellt uttalade: här finns inte någon som helst tillstymmelse till självreflektion. Något brott har deras personal inte begått. Istället betonas att en motanmälan upprättats. Det är ett element som förenar samtliga fall av övervåld från ordningsmakten som uppmärksammats de senaste veckorna.
Dessa farslikande motanmälningar är ett av historiens äldsta trick. Det drabbar också mannen i James Baldwins essä och påminner därmed om den historiska kontinuiteten som är den fond gentemot vilken våld mot svarta och bruna kroppar måste förstås.
I en träffsäker passage skriver Baldwin: ”Dessa lovvärda uppmaningar att ’respektera lagen’, som alltid hörs från framstående medborgare varje gång ghettot exploderar, är obscena. Lagen ska vara min tjänare, inte min herre. Ännu mindre min torterare eller min mördare. Att respektera lagen betyder i en afroamerikansk kontext att ge upp sin självrespekt.”
Självrespekt får vi genom att fortsätta påkalla orättvisor och ta kampen mot polisens och de privata ordningsvakternas våld var helst det uppstår och vem helst det drabbar.
Tack.
Leandro Schclarek Mulinari