EN HER(RE)MANS HISTORIA

Herman Lundborg

”Kultur är ett uttryck för ett folks innersta väsen och den kan ej ändras eller bytas lika lättvindigt som man byter en dräkt.”Känns det lite bekant? Det är det – men inte på det sätt du kanske tror. Det är inte SD:s partiprogram. Det är inte Björn Söder i talarstolen. Det är professorn i rashygien vid Rasbiologiska institutet i Uppsala, Herman Lundborg, 1922.

 

Herman Lundborgs pamflett från 1922 hette Degenerationsfaran och namnet är ingen slump, lika lite som ekot i formuleringarna om ”nedärvd essens” och identitet idag är en slump. Tanken är att det finns ett riktigt Sverige, en rent svenskt folk, något unikt och gott och överlägset; samtidigt som det goda hotas. Hur?
Välkomna till högern.
Feodalväldet och sedan den centraliserade kungamakten var en gång Guds vilja. Kapitalägarnas position skapades av deras överlägsna arbetsmoral. Resten fick ta ett gräl med Vår Herre eller skylla sig själva för sin fattigdom. Tingens rådande ordning är den som är rätt.
Om det finns en äkta nedärvd essens att finna någonstans, så är det i högerns argumentation för tingens ordning. Den sparkar alltid neråt, men byter dräkt efter omständigheterna. Européernas förslavande av folk på andra kontinenter dressade upp sig i teorier om den vita civilisationens överlägsenhet, men runt 1900 började den dräkten skava. Alla vita européer var inte alls nöjda med tingens ordning. Vita nationer var kanske inte så enhetliga och lätthanterliga, varken som verklighet eller som begrepp?

Här behövdes en förklaring. Lundborg var en av många, som skyndade fram och erbjöd den. Det som såg ut som ett hot inifrån var i själva verket ett hot utifrån.
”Bottensatsen i våra samhällen – de socialt undermåliga – utgöres i mycket hög grad av individer med blandad härstamning.”
Och vet ni vad sådana tar sig för? ”/D/essa göra snart sin vilja gällande isynnerhet under orostider eller arbetslöshetsperioder. Går det ej med godo tillgripa de revolutionära eller anarkistiska metoder och göra processen kort med alla som stå dem emot, d. v. s. de högre klasserna få sitta emellan.”
Tydligare än så kan man knappast hitta rädslan för de lägsta trappstegens folk, klädd i en ny och bara delvis förstådd vetenskaps kläder.
Lundborg skrev sin pamflett samma år som en brittisk fältmarskalk och general sköts ihjäl av IRA på tröskeln till sitt residens som ett straff för övergrepp mot katoliker. Han skrev fem år efter ryska revolutionen, fyra år efter inbördeskriget mellan röda finska arbetare och vita överklassgrupper och bönder. Tre år efter att Sverige i skräck inför de politiska stormarna från öster och söder infört rösträtt för alla. Befolkningen i Sverige hade vuxit trots utvandringen: ungdomskullarna var dubbelt så stora år 1900 som 1825 och det betydde, i SCB:s diskreta ordval, att ”mängden obesuttna ökade”. Underlägsna, våldsbenägna och nu väldigt många – det var underklassen. Den var som den var, började delar av eliten tänka, inte för att den var fattig och arg, utan för att den var genetiskt undermålig. Den var helt enkelt inte ren.

Det är svårt att läsa Maja Hagermans Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta utan att, som författaren emellanåt gör, fundera över vad som hände den mannen. Lundborg föds i en övre medelklassfamilj. Pappans för tidiga död gör att familjens ekonomi abrupt förändras och Lundborg blir den ende av syskonen, som skaffar sig en högre utbildning. Han är ärelysten, han väljer att läsa medicin. Som ung ambitiös läkare på ett sinnessjukhus skriver han inkännande om underbetalda, stressade lärarinnor med dålig mathållning. Han tänker sig, att deras arbetsvillkor kan vara en bidragande orsak till psykisk sjukdom. Anhöriga beskriver honom som en person med medkänsla och vilja att hjälpa. Hur blir han troende rasbiolog?
Han blir den man, som 1924 skriver ett hemligt brev till redaktionen för svenska Nationalsocialisten och ber tidningen att för allt i världen inte nämna honom eller Institutet i samma mening som judarna, för då kommer judarna att starta krig mot honom genom ”en odiös presskampanj i sina egna organ” – svenska tidningar, alltså – och institutet förlorar då sina anslag. Det hade varit bättre, skriver Lundborg till Nationalsocialisten, om tidningen hade hållit tand för tunga och ”till en början ej ha rört vid judefrågan, utan talat om främlingar i allmänhet.” Det är Lundborgs skräck, att bli utan anslag; så hur rakt på sak han än är i andra sammanhang, vet han när det är läge att hålla tand för tunga om vad han verkligen anser. Man måste invänta det rätta tillfället.
Lundborg har fått mycket att vara rädd om. Rasbiologiska institutet är hans livsprojekt, hans språngbräda, hans inträdesbiljett till ryktbarhet, till uppmärksamhet från stora män. För vem hör till eliten?
De som definierar bottensatsen.

I Tyskland finns sedan 1906 ett sällskap för rashygien med ankarfäste i den akademiska världen, dominerat av kända och respektingivande namn. Svenska sällskapet för rashygien bildas 1909 som en nationell underavdelning till det tyska. Fyra år senare kom nationella avdelningar i Norge, Danmark och andra europeiska länder. Här som där var det inte en förening för vanligt folk: medlemmarna var få, men inflytelserika. Den svenska avdelningen hade en Wallenberg, en nobelpristagare i fysik, en riksdagsledamot, professorer i anatomi och zoologi att visa upp i styrelsen. Föreningens kärngrupp, här som där, tycks ha varit läkare i överordnad ställning. Rashygien gjorde anspråk på att vara en ny gren av medicin, kanske den viktigaste av alla – för medan andra grenar behandlade sjukdomar, kunde rashygienen förklara och förhindra deras uppkomst. Här fanns framtiden!
Det fanns lyskraft i tanken och i namnen, som samlades kring den. För Lundborg verkar den ha varit oemotståndlig. Han slutar som läkare och återupptar en studie av en stor släkt i Blekinge med en variant av ärftlig epilepsi – en ovanlig sjukdom, känd från Blekinge men också från baltiska områden och från Finland. Sjukdomen hade intresserat Lundborg redan tio år tidigare. Den här gången är intresset annorlunda. Nu hittar han, tror han, visserligen sjutton fall av epilepsi i sin genomgång av drygt två tusen släktmedlemmar; men också något annat, som han denna gång ser som viktigare. Han har förstått, att släkten som han studerat måste vara degenererad. Nu vill han bevisa hur den blev det. Denna släkt, som han kartlägger och mäter och beskriver i detalj, sönderfaller för honom i två grenar – de ljushåriga, blåögda av ”nordisk typ” och ”mörka typer med främmande anletsdrag.” De mörka är överlag i alla avseenden sämre; det är alkoholism, omoral, lågbegåvning och tjyvaktighet om vartannat i den arma del av Blekinge, som de bebor. Någon gång har något främmande, något annorlunda, trängt sig in bland ljushyade, blekingska germaner. Dåliga anlag förde nykomlingarna med sig; det blev ”ett virrvarr i genernas kombination”, som Lundborg senare skriver i sin pamflett för Sällskapet för rashygien. Så, säger han, går det när man blandar. Sorterna skall hållas isär.

Vad hittade han mera? Han fann att arvsgången för den form av epilepsi, som fortfarande bär hans namn, är förenlig med recessiv nedärvning och att riskerna för att anlaget skall dyka upp i dubbel upplaga och framkalla sjukdom ökar med ingifte. Kusingiften var inte ovanliga; sannolikt hängde de ihop med att arvsskiften gjorde jordlotterna mindre för var ny generation. Genom att gifta sig inom den nära släkten behöll man marken och försörjningsmöjligheterna. När Lundborgs information nådde fram, upphörde kusingiftena. Sjukdomen började försvinna. Det är klassisk genetik idag. Lundborgs slutsats – att släktskapsgiften är farliga i ”undermåliga” släkter med dåliga gener, men bra i ”högtstående” familjer med goda gener och att ärftliga sjukdomar hänger ihop med vandrande folkgrupper – är inte det. Det är historia. Specialskriven, fiktiv herremanshistoria.

Lundborgs redovisning av blekinge­släkten väcker all den uppmärksamhet han hoppats på både i Sverige och utomlands. 1919 organiserar han sedan en Folktypsutställning, som blir en enorm publiksuccé. Den öppnar i Stockholm, besöks av kungligheter och kändisar och det finns en uppgift om att tio procent av stans befolkning har sett den. Därefter drar utställningen ut på turné. Den har gott om inskickade foton från allmänheten – Lundborg har på känn, att det är viktigt att få många att känna sig delaktiga – som visas tillsammans med hans egna. På paradplats står en fem meter lång släkttavla, som visar släktskapet mellan kända svenska professorer och docenter, varav flera är Lundborgs egna mentorer och åsiktsfränder. Framgång är varken slump eller social tillhörighet, säger tavlan; intelligens är ärftlig. Den svenska rastypen visas på fotografier tagna i ateljéer i sina yrkesroller som präst, militär eller högre tjänsteman. Lundborgs hustru Thyra, iklädd sin sjuksköterskeuniform, förevisas som en ”övervägande nordisk typ”. Under ”Tattare” finns bilder på människor med uppenbar utvecklingsstörning; i avdelningen som visar kriminella och utlänningar foton hämtade från polisens brottsregister. Ovårdade och ilskna stirrar de ut på publiken.

 

Det tyska rashygieniska sällskapets ledande män får efter succén med utställningen på allvar upp ögonen för Lundborg. Hans berömmelse i Sverige växer, rekommendationerna och lovorden flödar och nu har han fått blodad tand. Hans nästa projekt är norra Sverige. Där finns svenskar i inströmmande antal, en pågående kolonisering av marker med naturresurser, men sedan tidigare också de där andra – lappar och finnar och framförallt blandningar av alla tre. Vilken plats på jorden kan bättre visa mätbara skillnader mellan det kulturbärande nordiska och det primitiva annorlunda?
Resten av Lundborgs arbetsliv handlar om att dokumentera människor som typer. I långa perioder är han på resande fot i Lappland, åker hästskjuts insvept i renpäls och vargpäls, sover i kåtor, gästar gruvdisponenter och präster. Han skriver korta brev till hustrun i Uppsala, när han hinner, men det är inte så ofta. Med sig på sina resor har han kamera, mätinstrument, kort som skall fyllas i med rasundersökta individers mätvärden – skallindex, ögonfärg, hårfärg, näshöjd och näsbredd, kroppslängd och symfyshöjd, begåvning och social duglighet – och snart också statligt avlönade reseassistenter. För vid det här laget har motionen om att skapa ett Rasbiologiskt institut gått igenom riksdagens kamrar, stödd av alla partier och påhejad av en välorganiserad presskampanj. Institutet öppnar 1922 och Lundborg blir dess professor.
Institutets livslängd blev kort. Åren innan Lundborg gick i pension började striden om dess framtid. Redan då fanns läkare och akademiker, som förstod att något var på tok med Lundborgs begrepp om genetiken; hans alltmer öppet pronazistiska och antisemitiska åsikter väckte motstånd. Professorn själv och hans akademiska hejarklack krävde en efterträdare i Lundborgs smak, men den socialdemokratiska regeringen tillsatte en annan – en som klart hade sagt att han avsåg att förändra inriktning och arbetssätt. Från 1935 var Rasbiologiska institutet något annat än det varit under Lundborgs ledning. 1958 bytte det till sist namn och blev institutionen för genetisk forskning. De återkommande påståendena på nätet om att ”socialdemokratins nazistiska rötter” brukar hänvisa till att socialdemokrater skulle ha grundat Rasbiologiska institutet stämmer inte – motionen skrevs av en bondeförbundare och en socialdemokrat, men hade stöd av alla partier och motstånd från inget. Det som är sant är att beslutet att sätta stopp för ”rasforskning” tretton år senare togs av en socialdemokratisk regering.

Så vad hände egentligen med Herman Lundborg? Hur kom han att lägga ner så mycket begåvning och arbetsförmåga på att in i detalj mäta och dokumentera saker, som många redan förstod var begrepp utan innehåll? Om skiljeväggen mellan våra näsborrar pekar uppåt, är horisontell eller pekar neråt – vad spelar det för roll? Om vår huvudskål är rundad eller lite oval, så innehåller den lika mycket hjärna – och det visste man redan. Så varför denna besatthet av skallform?
Man kan vända på frågan. Lundborgs fotografier visar vanligt folk – allvarsamma miner inför kameran, en ansats till blygt leende ibland, ett slitet ansikte, ett prydligt huckle. Lundborg själv låter sig fotas i andra poser. Blicken är genomträngande blå, huvudet högburet. Händerna håller penna och mätinstrument som kungarna på gamla målningar höll svärd och spira. Kläder och hållning vittnar om hans betydelse. Han har blivit en herreman. Han är den överlägsenhet han lär ut.
På vilken annan väg hade han så snabbt nått berömmelse och blivit ett så känt namn? Var hade han annars fått en sådan status att han kunde låta den sista av sina kvinnliga reseassistenter, en mycket yngre kvinna av ”lapsk typ”, flytta in i den lägenhet som institutet disponerade för hans räkning, medan han fortsatte att skicka sin smutstvätt till sin lagvigda? Vi praktiserar alla dubbel bokföring emellanåt; grandiosa personligheter gör det i grandios skala.

Lundborgs sista tio år blev stillsamma. Efter hustruns död gifte han sig med den samiska kvinnan och erkände sent omsider deras gemensamme son som sin. Avlägsnad från kampen om anslag och akademisk ära levde han med sin lilla familj, kvinnan av lågtstående ras och blandrasbarnet, ute på landet. Sina åsikter tycks han ha hållit fast vid. Han hade turen att leva i en tid, då de var lätta att sälja in, och den ännu större turen att dö, innan deras konsekvenser blev synliga för alla. Krigsslutet och åren därefter gjorde Lundborgs version av genetik så avskydd, att inte ens extremhögern längre vågar använda ord som ras, blandras, eller genetiskt lågtstående om de oönskade främlingarna, som man vill mobilisera emot. Ingen vettig människa tar ordet ”lapp” i sin mun längre. Men de gamla idéerna om ett folk med nedärvd essens och identitet kommer marscherande igen från samma håll som alltid, de har bara bytt utstyrsel. Kängorna har blivit lågskor och de vita vetenskapsrockarna riksdagskostymer. Om det var arvsanlag och folkstam som paraderade på den populistiska catwalken då, är det svenska värderingar och svensk kultur idag, och precis som då pågår det verkliga skeendet i bakgrunden.

Bodil Carlsson

Dela