”Vad gör 200 kronor mer i plånboken när de höjer elpriset hela tiden?”
Det blåser snålt från havet. Jag är hemma hos föräldrarna i byn över helgen och ute på promenad med min mor i plötslig stormvind. Kvinnan mitt emot mig börjar närma sig de åttio. Hon är på väg till kyrkogården för att besöka sin mors grav. Byn var en gång i tiden ett fattigt fiskarsamhälle. Kvinnans mor lyckades som ensamstående mamma få banklån för att starta ett café med tillhörande kiosk. Hon fick det också att gå runt. När jag själv var liten brukade vi springa till Tant Ingrids och köpa en påse bullar. De var ökänt goda.
Byn ligger nämligen på en ö. En ö som idag har blivit ett semesterparadis för människor med mycket pengar. Istället för de gamla fiskarna Tjallan och Boen, som körde runt med sina flakmopeder i min barndom, rullar nu tjusiga bilar längs vägarna. Det relativt nybyggda sommarstugeområdet liknar mest en gated community med fullt utrustade stora hus, som i sin flådighet kallas för ”gräddhyllan” eller ”Beverly Hills” av de få ortsbor som ännu finns kvar.
Tant Ingrid var inbiten socialdemokrat. Det var de flesta i byn när den var som mest levande. Innan den togs över av människor som gör aktieplaceringar och spelar golf. Nyligen flyttade den siste verklige socialdemokraten av den gamla stammen med sin fru till ett äldreboende i närmsta samhälle. Han tittade förbi hemma hos oss innan han lämnade byn. Med sina över 90 år på nacken hade han sett allt och misströstade. Det var inte hans by längre. Kring platsen där fattigstugan låg, och där hans familj en gång i tiden tvingades bo under en tid, en riktig vargavinter, växer det upp lyxiga vita hus som svampar.
Kvinnan som är på väg till sin mors grav är arg över att allting har blivit så dyrt samtidigt som vattnet har blivit dåligt och sjukvården är under all kritik med nya stafettdoktorer hela tiden, ingen uppföljning och ingen trygghet. Hon tycker inte heller om utvecklingen i byn. Om alla de nya ”sommargästerna” säger hon att ”de är väl höger allihop”. Själv är hon kanske, trots allt, fortfarande socialdemokrat, som sin mor.
Min far brukar säga att läget på ön just nu är som på Kuba före revolutionen. De som är födda på ön har inte råd att köpa hus här. De som har råd kan köpa mark som borde vara skyddad – av såväl arkeologiska skäl som av kulturminnesskäl – och slå upp hus där som inte på något vis är anpassade till miljön. Det går många rykten om hur korrumperat hela systemet är. Rykten om hur det i själva verket går till på Byggnadsnämnden. Vilka som får bygglov och inte.
Hela ön är till för de välbeställda turisterna. Den cykelturism som en gång i tiden var på tapeten, är mest ett bleknat minne. Urgamla fiskelägen köps upp för många miljoner och görs om till privata inrättningar med stängsel och staket. Strandskyddet är tandlöst. Allemansrätten gäller knappt och det blir allt svårare att hitta en plats där det går att tälta utanför campingarna.
Och trots att det oftast är vattenbrist från maj till september så bygger varenda ägare av ett tjusigt sommarhus självfallet även en tjusig pool. Trots att det nästan överallt är nära till havet. Poolen fylls sedan med rent och klart dricksvatten. Samtidigt som de fastboende inte får vattna sina grönsaksland och blomrabatter och får se alla sina ansträngningar vara förgäves när allting torkar och dör.
Vattentrycket i kranarna sjunker först efter att Almedalsveckan har gått av stapeln. Så att politikerna och opinionsbildarna inte ska behöva känna på hur det känns att bo på en ö där vattnet kan ta slut. En ö där exploateringen av den känsliga kalkgrunden fortsätter, trots att den orsakar oreparerbara skador på grundvattensystemet. En ö där de styrande diskuterar hur havsvatten ska kunna filtreras på bästa sätt för att bli dricksvatten, istället för att diskutera hur vi faktiskt ska säkra det dricksvatten vi redan har. Till exempel genom totalförbud för ytterligare kalkstensexploatering och för dricksvattenfyllda pooler.
Det är väldigt lätt att bli arg hemma på ön. Det är väldigt lätt att känna sig maktlös. På samma sätt som det är lätt att känna sig maktlös på landsbygden i Norrbotten, i Västerbottens inland och i de fattiga förorterna runtom i Sverige när välfärden försvinner och allting kostar mer.
När någon i Stockholm nyligen undrade varför det inte finns något ”gula västarna-uppror” i Sverige, liknande det i Frankrike, påpekade jag att det finns en ganska enkel förklaring. De som skulle ha kunnat samlas för ett sådant uppror är utspridda i vårt avlånga land och i Sverige finns inte den franska demonstrationstraditionen av att samlas för uppror i de stora städerna. Dessutom fungerar inte tågtrafiken. Istället knyter folk näven i fickan eller går med i SD för att jävlas med systemet. Det är inte logiskt, men så är det.
”Vi kan ju stå här och prata hur länge som helst om allting som är galet”, säger kvinnan som ska besöka sin mors grav. Vi nickar instämmande. Men det är kallt och snart blir det mörkt. Så Tant Ingrid får sitt besök, medan vi går ned till havet och låter vinden piska oss i ansiktet.
Emma Lundström