Arbetsdomstolen: ”Genomförs lagändringarna blir politiska strejker olagliga”

Regeringen har meddelat att man påskyndar genomförandet av de lagändringar om begränsad strejkrätt som nu varit ute på remiss och som var tänkt att träda i kraft från och med 1 januari 2020. Istället hoppas arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på att den kan bli verklighet redan 1 augusti i år.  Uppmaningen om en snabbare lagstiftande och  verkställande process kommer från Svenskt Näringsliv och LO-TCO-SACO tillsammans. Arbetsdomstolen har varit remissinstans och varnar för konsekvenserna. Det skriver Fredrik Persson.

KOMMENTAR

Förslaget, som arbetsmarknadsdepartementet presenterade i november förra året, är samma förslag som parterna tog fram i somras. Förslaget innefattar dels ett generellt förbud mot att vidta stridsåtgärder i individuella rättstvister och dels begränsningar av fackföreningars möjlighet att varsla om konflikt mot en arbetsgivare som redan tecknat ett kollektivavtal för arbetet ifråga.
Samtidigt kommer nu varningar från Arbetsdomstolen, den domstol som har till uppgift att tolka förslagets många otydliga skrivningar när dessa väl prövas i verkligheten. Till Ekot säger domstolens ordförande Jonas Malmberg att förslaget troligtvis kommer leda till att politiska strejker blir olagliga. Detta är ett påpekande som nog ingen gjort hittills; samtliga debattörer, kritiska och okritiska, har antagit att politiska strejker står utanför begränsningarna.

Men Arbetsdomstolen har varit remissinstans i lagstiftningsarbetet och deras remissvar analyserar en rad följder som ändringarna kan leda till, kanske inte avsiktliga men som de föreslagna ändringarnas konkreta innehåll ändå kan öppna upp för.
AD konstaterar att även om lagstiftarna hävdar att politiska strejker inte berörs av begränsningarna kan den föreslagna lagtexten förbjuda sådana i vilket fall. Man skriver:
”En konsekvens av utformningen av den föreslagna 41 d § är att bestämmelsen enligt sin ordalydelse synes förbjuda så kallade politiska strejker såväl för kollektivavtalsbundna organisationer och arbetstagare som för utanförstående organisationer och arbetstagare, i arbete som omfattas av kollektivavtal som arbetsgivaren är bunden av. Den politiska strejken riktas mot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare och syftar inte till att uppnå kollektivavtal.”

En annan reflektion AD gör är att lagförslaget inte definierar vilken typ av avtal som åsyftas när man pratar om kollektivavtal för ”arbetet i fråga”, alltså de situationer förslagets paragraf 41 D är tillämplig på. Det har förutsatts att det åsyftar förbundsavtal — alltså avtalen fackförbunden tecknar om löner och anställningsvillkor — men någon sådan definition finns inte i den föreslagna lagtexten. Enligt Arbetsdomstolens läsning skulle förslagets skrivningar också vara tillämpliga på de vanliga avtalsrörelserna då visserligen förbundsavtalen löper ut men andra avtal fortfarande är gällande. Lagstiftningen skulle i så fall potentiellt påverka villkoren för nästan alla strejkvarsel som brukar ske i Sverige:
”Bestämmelsen synes även enligt sin ordalydelse, då den omfattar alla arbetstagare oavsett om de är bundna av kollektivavtal eller inte, bli tillämplig på sedvanliga stridsåtgärder som vidtas mellan de etablerade arbetsmarknadsparterna i samband med avtalsrörelser eftersom det mellan parterna gäller olika kollektivavtal – t.ex. om förhandlingar, pensioner och försäkringar – som ska tillämpas på berörda arbetstagare även vid s.k. avtalslöst tillstånd, dvs. när förbundsavtal om löner och allmänna anställningsvillkor inte gäller. Det sagda innebär naturligtvis inte att sådana stridsåtgärder skulle vara otillåtna enligt bestämmelsen. Det är självklart att sådana stridsåtgärder i realiteten föregås av förhandlingar där parterna framställer sina krav. Med den utformning som förslaget har kommer det likväl att ankomma på Arbetsdomstolen – t.ex. inom ramen för en interimistisk prövning av om en stridsåtgärd är lovlig – att pröva om arbetstagarorganisationen, men inte arbetsgivarorganisationen, vid avtalsförhandlingarna tillräckligt tydligt och uttömmande angivit vilka krav man ställer för att stridsåtgärderna ska upphöra (se promemorian s. 20).”

Tvisten kan också röra om arbetstagarorganisationen, men inte arbetsgivarorganisationen, efter att stridsåtgärderna inletts har framställt ”andra krav”, och inte bara modifierat redan existerande krav. Det framstår inte som klart för Arbetsdomstolen om avsikten med bestämmelsen är att den ska tillämpas vid stridsåtgärder där parterna inte är bundna av kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor, men väl av andra kollektivavtal.”
Sedan kommenterar AD förslagets skrivelse som säger att en arbetstagarorganisation för att få varsla om konflikt måste ha förhandlat om de krav man ställer, enligt medbestämmandelagens paragraf 10. AD skriver:
”Det bör emellertid uppmärksammas att förhandlingsrätten enligt 10 § medbestämmandelagen förutsätter att arbetstagarorganisationen har minst en medlem som är anställd hos den berörda arbetsgivaren. Det är dock enligt gällande rätt tillåtet för arbetstagarorganisationer att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare utan att de har någon medlem hos arbetsgivaren. Det är inte, eller har i vart fall inte varit, helt ovanligt att arbetstagarorganisationer som är bundna av förbundsavtal vidtar stridsåtgärder mot arbetsgivare för att träffa s.k. hängavtal, även om organisationen inte har några medlemmar på arbetsplatsen. Om arbetsgivaren är bunden av ett kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation, oavsett hur liten den är, lär stridsåtgärden bli otillåten. Om den angripande arbetstagarorganisationen saknar medlemmar hos arbetsgivaren har ju organisationen inte rätt till förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen. Möjligen är detta en oförutsedd konsekvens av förslagets utformning.”

När det gäller förslagets höjda formella hinder för fackföreningarnas konfliktvarsel påpekar AD att betydelsen av dessa skrivningar inte alls framträder som tydligt definierade:
”Enligt förslaget krävs det för att en stridsåtgärd ska vara lovlig att arbetstagarorganisationen har förhandlat med arbetsgivaren om de krav som organisationen ställer och organisationen får inte ställa andra krav som villkor för att upphöra med stridsåtgärden. Av promemorian (s. 20) framgår att det ska gå att uttömmande bestämma vilka krav som ställs som villkor för att stridsåtgärderna ska upphöra samt att organisationen innan förhandlingen avslutas tydligt måste ange vilket innehåll organisationen vill att det tilltänkta kollektivavtalet ska ha. I övrigt ges ingen ledning för vilken grad av tydlighet som ska ställas avseende hur kraven formuleras. Inte heller ges några närmare riktlinjer för hur det ska avgöras vilka förändringar och förskjutningar av kraven som medför att det är fråga om ’andra krav’. Regelns utformning gör det svårt för berörda organisationer att bedöma om en stridsåtgärd är lovlig eller inte, och kan förväntas ställa Arbetsdomstolen inför svåra tillämpningsfrågor som kan komma att behöva lösas genom interimistiska beslut.”

Förslaget innehåller också ett förbud för fackföreningar att strejka med krav om ett avtals rättsliga tillämpning. Likaså när det gäller denna begränsning menar Arbetsdomstolen att det öppnar upp för många godtyckliga bedömningar:
”Lagtexten är svårgreppad och skulle isolerat sett kunna tänkas täcka många skiftande situationer. Skulle det vara fråga om ett krav avseende rättslig verkan om arbetstagarorganisationen kräver att den rättsliga verkan av att arbetsgivaren inte betalar lön i tid är att denna ska betala en viss summa till arbetstagaren (jfr s.k. väntetidsersättning)? Skulle det vara fråga om ett krav om rättslig verkan om arbetstagarorganisationen kräver att vissa krav enligt kollektivavtal ska omfattas av tioårig preskription?”
Också förbudet av konfliktåtgärder i rättstvister påpekar AD är osäkert utformat. Vad som åsyftas och inte åsyftas med individuella tvister är otydligt. Dessutom, menar AD, skulle förslaget i sin nuvarande utformning förbjuda så kallade indrivningsblockader, vilka också ansetts vara undantagna förslagets begränsningar, då det inte finns någon hänvisning i förslaget som undantar sådana blockader.

Sammanfattningsvis kan man säga att Arbetsdomstolen absurt nog har gjort det LO-TCO-SACO-förbunden inte gjort: analyserat förslagets skrivningar i detalj och förutsättningslöst reflekterat över vad det faktiskt öppnar upp för. Klart är att de föreslagna begränsningarna av strejkrätten, om de nuvarande formuleringarna förblir oförändrade, kommer kunna skapa många möjligheter för arbetsgivarorganisationernas jurister att i framtiden attackera alla fackföreningar i Sverige.

Fredrik Persson

Dela