Paris gatorlördag 24 november. Foto: NightFlightToVenus cc-by-nc-nd
De Gula Västarna har envist vägrat ansluta sig till Marine Le Pen. Och kraven de ställer är till stor del vänsterkrav. Samtidigt föröker macronisterna hävda att det är ett halvfascistiskt uppror. Men faktum är att hela invandrardiskussionen som genom ett trollslag har försvunnit från den politiska dagordningen. Istället diskuterar alla sociala krav och rättvisekrav. Det skriver Margareta Norlin på plats i Paris.
Som ni minns vann Emmanuel Macron presidentvalet på att säga att han var ”varken höger eller vänster”, och på att lova strukturella reformer som skulle förändra landet från grunden. I grunden en klockren nyliberal med bakgrund hos Rotschild och bankvärlden. Hans talarstil var demagogisk, och han gjorde stort nummer av att ideligen skrika ”revolution” närmast i falsett, utan att egentligen förklara något. Programmet lades fram först sista veckorna innan valet. Han var ung, folk tyckte han var snygg och välklädd, och han var extremt kritisk mot ”den politiska klassen”. (Som han ju själv i högsta grad tillhört, bland annat som finansminister under socialisten Holland, fram till ett halvår innan valrörelsen.)
Till råga på eländet fick han absolut majoritet i parlamentet.
Högerpartiet och socialdemokraterna rasade ihop totalt och har därefter inte återhämtat sig. (S)har fått sälja högkvarteret, heter numera Nouvelle Gauche under Olivier Faure och ligger på runt 8 procent i opinionsundersökningarna. Högern, som numera döpts om till LR (Les Républicains), har klarat sig bättre, under Laurent Wauquiez, och har tom. vunnit vissa fyllnadsval. Men 71 procent av fransmännen anser att det är vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som är den främste företrädaren för oppositionen i landet, och den nya parlamentsgruppen för France Insoumise är skicklig, med flera verbalt begåvade, unga personer som François Ruffin, Adrien Quatennens, eller Clementine Autain. (Numera med egna, extremt välbesökta hemsidor.)
Marine Le Pen har haft en besvärlig tid, tappat i popularitet, partiet splittrat, och undersöks för bedrägeri i EU-parlamentet. Hon har därför bytt sitt partis namn till Rassemblement National, nationell samling.
Och Emmanuel Macron, vad har han då gjort under de gångna 18 månaderna? Ja, han började förstås med att tillsätta en lång rad ärkekonservativa politiker ur den gamla högern på viktiga poster. Inte minst Eduard Philipe (före detta höger) som premiärminister och som finansminister Bruno Le Maire (också före detta höger). Hans enda verkliga förankring från socialdemokraterna var Gérard Colomb, som fick bli inrikesminister, och hjärtskärande nog lyckades han rekrytera Nicolas Hulot till miljöminister. En renhjärtad idealist, ekologisk förkämpe, och Frankrikes populäraste man i otaliga opinionsundersökningar.
Redan under sommaren 2017 genomförde Macron en lång rad höger-reformer – innan parlamentet sammankallats! Via så kallade president-dekret. Allt för att undvika diskussioner i parlamentet. En åtgärd som han själv stämplat som ”odemokratisk” när han själv var minister.
Redan första veckan avskaffade han till exempel förmögenhetsskatten, kallad ISF, vilket kostade cirka 4 miljarder euro, och bara gynnade den allra översta procenten rikaste.
Därefter tog han itu med arbetsrätten, där försämringarna orsakade stora demonstrationer över hela landet. Men Macron vägrade envetet tala med fackföreningarna, utan dömde bara ut dem som ”icke-representativa” för folket, trots att 70 procent var mot ”reformen” enligt opinionsundersökningar.
Därefter gav han sig på pensionärerna, och drog bort vissa traditionella skattelättnader, vilket framför allt drabbade de fattigaste i gruppen. Dessutom drog han in delar av bostadsbidraget. Så redan under hösten 2017 hade han fått epitetet ”le président des riches” klistrat på sig.
Hans budget för 2018 kallades för ”le budget du CAC40”, dvs. den franska börsens budget. Hans popularitet sjönk hastigt under vintern, tom. fortare än den gjort för Sarkozy och Hollande, men fortfarande fanns en stor grupp som stödde honom helhjärtat. Macron undvek systematiskt all debatt i parlamentet, och förlade till exempel omröstningen om försämringar för de handikappade till klockan ett på natten för att undvika uppmärksamhet. Och han lyckades i hög grad förföra mediavärlden, det var ju de som till stor del fört honom till segern, de var ett villigt byte.
En lång rad av ekologiska försämringar drevs också igenom under vintern och våren: glyfosfater tilläts, liksom det amerikanska giftet Round-Up, det internationella frihandelsavtalet CETA drevs igenom, som ger miljöförstörande storföretag praktiskt taget överhöghet över staterna. (Till exempel stämdes Tyskland för att de beslutat avskaffa kärnkraften.) Dessutom gav han bilfabrikanterna 40 år på sig att avveckla dieseldriften, som i många år understötts via skattelättnader. Han gav klartecken till gamla livsfarliga kärnkraftverk, som Hulots egen miljöorganisation dömt ut. Hulots popularitet sjönk dramatiskt.
Men under sommaren hände någonting. Förutom allmänt sjunkande popularitets-siffror och diverse demonstrationer och protester, inträffade en rejäl skandal. Den handlade om Macrons personliga livvakt Alexandre Benalla.
Denne unge, virile man hade under första maj-demonstrationerna givit sig av till vänstra stranden i Paris, där han oprovocerat och utrustad med polisbindel hade börjat puckla på unga studenter som samlats. Poliskåren var generad, men vågade inte ingripa mot Macrons skyddsling, men klagade i efterhand. Då visade det sig också att Benalla illegalt beväpnat sig med pistol, genom att falskeligen utge sig för att ha polisutbildning.
Olyckligtvis hade incidenten videofilmats, både av studenterna och av polisen själv, och misshandels-bilderna sågs på nätet av miljoner fransmän.
Macron själv ryckte ut till försvar i högt tonläge, bagatelliserade händelsen, påstod att Benalla hade avstängts efteråt och att affären därmed var avslutad. Det visade sig vara fel. Benalla hade bara tvingats ta betald semester.
Nu rullades ytterligare egendomligheter upp. Media upptäckte att Benalla fått i uppdrag av Macron att skapa en särskild polisstyrka inom Elyséepalatset, som inte var demokratiskt beslutad någonstans. Nu kände sig rentav Senaten manad att ingripa, och kallade Benalla till förhör. Macron försökte hindra dem, och fick Benalla att först vägra ställa upp, vilket är straffbart. Olika polisfack protesterade också, och till slut fick Benalla avgå, och ska ställas inför rätta.
De flesta kommentatorer började nu tycka att Macron var väl egenmäktig. Alla partier kom med tung kritik, och även den egna partigruppen, som piskats till underkastelse, började läcka kritik i tidningar och TV. Det talades om att Macron inte lyssnade på någon, han kallade sig själv för ”Jupiter” – gudarnas ledare som skulle stå över det dagliga tumultet – och inrikesministern Colomb talade om ”hybris” och ”brist på ödmjukhet” i en intervju i Le Figaro.
Det hör till saken att Macron under hela första året vid otaliga tillfällen gått till attack mot hela det franska folket, särskilt utomlands. I Grekland, Rumänien och Tyskland kallade han fransmännen för ”abrutis” och ”faineants”. Det betyder ”korkade” och ”lata”. Det utlöste ett ramaskri, och folk demonstrerade över hela landet under banderollen ”Fainéants”. Men förolämpningarna regnade vidare.
När han besökte företaget Whirlpoole som planerade att lägga ner, i norra Frankrike, där arbetslösheten är enorm, sa han att ”det vore bättre om de anställda letade nya jobb istället för att bråka och vägra att arbeta”. (När man vet att det i Frankrike går 30 sökande på varje jobb är detta en cynism utan like.)
Scenen kavlades ut på nätet i miljonupplaga, liksom den scen där en gammal kvinna sa till Macron att hon måste ta hjälp av sin son varje månad för att betala hyran, och han svarade att Frankrike skulle klara sig bättre om folk inte klagade så mycket. Eller scenen där Macron läser lusen av en tafatt arbetslös trädgårdsarbetare, och säger att han får väl anstränga sig lite och ”gå över gatan” för att söka jobb på restaurang.
Och helt nyligen utmärkte sig Macron ytterligare genom att kalla motståndarna till bränsleskatten för ”Gaulois refractaire”, det vill säga ”uppstudsiga galler”. När man därför ser folk i demonstrationerna som är utklädda till Asterix med hjälmar och flätor, så syftar det på Macron.
Macrons arrogans har till slut känts stötande även för hans egna anhängare, som dessutom ofta blivit desavouerade när Macron själv motsäger ministrarna. Värsta exemplet är väl när han tog äran av premiärminister Philipe i ett pressmeddelande 10 minuter efter dennes anförande i parlamentet.
I början på hösten avgår så miljöminister Hulot och deklarerar med gråten i halsen att han inte längre tror på Macrons ekologiska program. Ett enormt bakslag för presidenten. En månad senare är det dags för inrikesminister Colomb att avgå, under ännu större dramatik. Under flera veckor står Frankrike utan inrikesminister, samtidigt som terrorhotet mot landet är oförändrat stort.
Därmed hade regeringen tappat de enda två ministrarna utan högerprofil. Ingen kunde längre förneka att det rådde akut politisk kris. Andelen Macron-anhängare i opinionen hade sjunkit från 67 procent till 26 procent inom loppet av ett år. Till och med i nyhetssofforna kändes läget närmast parodiskt, och de macronister som försökte försvara sin presidents åtgärder var bedrövligt usla, där de rabblade sin läxa. (De är ofta både oerfarna, okunniga och ängsliga för att bli tagna i örat av chefen.)
Det är i det läget som Macron slår till med en bränsleskatt. Han motiverar den med ekologiska argument, men bara 18 procent av skatten kommer att gå till ekologisk omställning. Resten går direkt in i statskassan för att täcka förlusten av förmögenhetsskatten. Ödets ironi vill att skatten kommer att ge ca 4 miljarder Euro, precis så mycket som Macron givit i lättnader till de allra rikaste.
Detta blir då till slut för mycket för franska landsbygds-befolkningen, som sett sina skolor, sjukhus, arbetsplatser, tågförbindelser och annat läggas ned. Som uppmanats av regeringar i 30 år att köpa dieselbilar och gå över till diesel, och som nu ska betala skatt till en infrastruktur som de inte längre får. De har helt enkelt inte de pengar som krävs för att åka till sina jobb, skolor och läkare miltals ifrån dem.
Upproret startas på nätet av en kvinnlig småföretagare från Bretagne, Jacline Mouraud, som samma dag läst att en hemlös kvinna hittats död i sin bil, där hon bodde. Hon vägde 30 kg. Själv hade Mouraud tre jobb, för att få det hela att gå ihop. Hon skulle inte klara bränslehöjningen. Inom loppet av några veckor hade hundratusentals personer slutit sig till hennes upprop, de hade beslutat att upprätta vägspärrar runtom i landet den 17 november, och samla in protester mot skatten och mot utarmningen av den franska befolkningen.
De bestämde sig för att ta på sig de gula västar (gilets jaunes) som är obligatoriska att ha i alla bilar, för den händelse man råkar ut för en olycka. Alltså en djupt symbolisk handling.
De avvisar alla politiska partier, och alla fackföreningar, men de har upprättat en kravlista:
1. Avskaffa bränsleskatten
2. Höj minimilönerna
3. Höj lägstapensionerna
4. Återställ ISF – förmögenhetsskatten
5. Stoppa de planerade höjningarna av el och gas.
6. Återställ indexeringen av pensionerna, socialbidragen, lönerna i offentliga sektorn och a-kassan.
Vad man vill ha är alltså social rättvisa, och möjligheter att försörja sig på sin lön och på sin pension. Kvinnorna spelar en enorm roll i detta uppbåd, de är ofta de mest utsatta. Det har utspelats rörande scener vid vägspärrar och i tv-studior, där gulvästarna redovisat sina egna budgetar på små lappar. Plötsligt har det inte längre varit skamligt att inte få pengarna att räcka till. En del gråter av lättnad och ledsnad. En enorm förbrödring och försystring har skett ute vid tusentals vägrondeller, där de håller till, och där både enskilda människor och företag stannar och förser dem med bröd, ved, mat, och filtar. Man har fått se en arbetare från centralmassivet stå inför en mur av kravallpoliser och räcka upp sin lilla ”fiche de paie”, sitt lönebesked, för att visa vad han lever på. Man har fått se en polisbil stanna vid avspärrningar där alla tre poliserna skriver under protestlistan. Man har plötsligt i tv-sofforna fått se en lång rad vanliga människor som uttalar sig rättframt på dialekt och som säger emot politiker och förståsigpåare med fart och kläm.
Det har dessutom varit svårt att få macronister att ställa upp i diskussionerna, de är rädda och klarar inte att argumentera mot dessa arga, lågavlönade människor. Det är patetiskt att höra en kvinnlig minister försöka blidka en ensamstående mamma, som inte har råd att ta semester, med att Macron beslutat att hon kan få rabatt på 2 tusen Euro om hon köper en ny elbil!!! Det är som om de levde på en annan planet.
Redan efter första helgen gick Marine Le Pen ut och sa: ”det här är vårt folk”, och stödde protesterna. Men gulvästarna själva har envist vägrat ansluta sig till henne, och hävdar att de tillhör vitt skilda partier. Och kraven de ställer är ju till stor del vänsterkrav. Men i sina försök att rädda vad som räddas kan, så har macronisterna försökt hävda att det är ett halvfascistiskt uppror. Budgetminister Bruno Le Maire sa tex ”man ser brunskjortorna under de gula västarna”.
Men faktum är, att som genom ett trollslag har hela invandrardiskussionen försvunnit från den politiska dagordningen. Inte ett ord har sagts om denna fråga sedan en månad tillbaka. Istället diskuterar alla sociala krav och rättvisekrav.
Plus en början till diskussion om den bristande demokratin i landet. Frankrike har ju inte proportionell valordning, så parlamentet är aldrig uttryck för folkopinionen, utan mer för en politisk elits olika överenskommelser. Gulvästarna har börjat ställa direktdemokratiska krav av olika slag. En del vill att delar av parlamentet ska utses genom lottning, andra vill ha en schweizisk variant med ständiga folkomröstningar. Vissa vill att makten ska delegeras till de 37.000 kommuner som finns i landet. Andra vill bilda ett gulvästparti och ställa upp i de kommande Europa-valen.
Men om invandrarstopp har inte sagts ett ord förrän Macron i sitt senaste tal sa att han ville begränsa invandringen…
Hela situationen är enormt svårhanterlig för regeringen. Isynnerhet som gulvästarna hittills har vägrat att utse representanter för dialog med makten. De vill inte ha dialog, de vill ha eftergifter! Och eftersom Macron först försökte lura dem med att bara uppskjuta de så kallade ”reformerna”, så blev ju resultatet istället de kravaller i Paris, som jag förmodar har kablats ut i svenska nyheter. Macrons enda chans är ju att protesterna urartar, så att fransmännens stöd till gulvästarna minskar. Men hittills har det misslyckats. Även efter sönderslagningen av triumfbågen minskade stödet bara med några procent, från runt 80 procent stöd till 76 procent stöd. Människor fattar att det bara är en liten minoritet som utnyttjar tillfället att bråka, och att plundra telefon- och klädesaffärer.
Dessutom har de ju stöd av de flesta partierna. Vänstern ställde upp bakom dem direkt, men har försökt hålla sig i bakgrunden. Men France Insoumise har fått uppleva att stora delar av deras eget program lyfts upp på kravlistan, och att allt fler partier ansluter sig till kravet på att återinföra förmögenhetsbeskattningen. Till och med vissa Le Pen-parlamentariker har stött detta – dock inte Marine själv.
Nu har Macron vikit sig vad gäller bränsleskatten, och höjt minimilönen. Men det räcker inte längre! Och det ligger ett helt koppel av planerade försämringar (skolan, universiteten, jordbruket, sjukvården, järnvägen) och väntar. Under kampens gång har kraven blivit allt ilsknare, så frågan är vad som skulle räcka? Och många kräver Macrons avgång (för att inte tala om de många hänsyftningarna på vad som hände Ludvig XVI, och bilderna av Macrons huvud på en lans). Aldrig har väl en fransk president varit så personligen hatad!! Han kan inte visa sig utan att det uppstår improviserade gulväst-aktioner där arga människor skriker ”Macron démission”. (det vill säga avgå). Och till och med när han transporteras i bil springer ett femtiotal poliser och livvakter bredvid bilen för att skydda honom.
Gulvästarna vägrar ge sig. De har börjat sätta upp julgranar vid rondellerna, och planerar att tillbringa julhelgen där. En del säger tom att de kan hålla på till påsk…
Vad har vi att förlora? säger de. Och nu har gymnasieungdomarna och jordbrukarna slutit sig till manifestationerna. (Bland småjordbrukarna sker det minst ett självmord om dagen sedan flera år tillbaka.) Och ungdomarna protesterar mot försämringar, och att utländska studenter (många från Nordafrika) i fortsättningen ska tvingas betala höga avgifter vid franska skolor.
Att polisen försökte förödmjuka elever i Mante-La-Jolie utanför Paris, genom att tvinga dem att stå på knä med händerna bakom huvudet, har också lett till att gymnasieungdomar nu ställer sig i samma ställning runtom i landet, och vissa har tom demonstrerat genom att GÅ på knäna framåt. Nätet är ett effektivt medel att bekämpa polisbrutalitet.
Men många av polis-facken har själva slutit upp bakom gulvästarna, och en representant sa i tv, att det kommer att bli svårt för Macron att mobilisera polisen framöver, eftersom han fortfarande inte betalat övertidsersättningen för dem. ”Varför ska vi inte få våra pengar, när han har råd att byta mattor i Elysée-palatset?”.
(Här syftade han på Macrons fru Brigitte, som så påpassligt har beslutat att hon ska ändra – ”modernisera” – inredningen i palatsets 65 rum, och dessutom vill höja sitt eget gage från 2,5 miljoner kronor om året till drygt 4 miljoner.
Det är fler än en som tänker på Marie Antoinette.
Det är svårt att se hur detta ska sluta. Hur ser en modern revolution ut? Men det är uppenbart att det handlar om ett uppror av historisk betydelse.
Och det säger inte lite i Frankrike, där det finns en så grundmurad protest-tradition.
Margareta Norlin
Margareta Norlin är journalist och författare bosatt i Paris.
Hon är aktiv i vänsterpartiet France Insoumise.