Viktor Rydbergs klassiska dikt Tomten från 1881 öppnar dörren till rimfrost och norrsken och köldrök ur munnen. Till den där riktiga julstämningen som bara infinner sig när marken har 
gömts under ett vitt täcke som tystar och lugnar världen:
”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma…”
Det är ju bara det att den bilden för det mesta inte stämmer överens med vinterverkligheten längre. Nu när midvinternattens köld är ojämn och studsar från plus fem till minus femton. När renarna inte kunde göra sin vanliga migration i november för att det ännu saknades snö ovan polcirkeln. När de senaste fyra åren har varit de varmaste som uppmätts globalt någonsin och klimatforskarna varnar för en ännu varmare framtid.
Den vinterverklighet vi har idag är på många håll i Sverige både grå, regnig och geggig. Föräldrar med dagisbarn måste skölja av galonisar varje dag och det går inte att gå ut utan att bli lerig. Eller så har nattkylan orsakat svartis som ligger och lurar på vissa håll så att lårbenshalsar går av till höger och vänster.
En dag faller vacker nysnö, bara för att regna bort under natten. Nästa dag är det närmare åtta grader varmt. Det lilla hoppet som tändes om midvinternattens köld slocknar och paraplyet plockas fram.
Det märkliga med den här nya verkligheten är att medan en allt större andel människor börjar se sambanden och få panik – börjar följa en svensk tonårings exempel och ta till gatorna i klimataktioner – så finns det fortfarande en skrämmande stor skara som anser att det hela bara är bluff. En av dem är president i USA. En annan ska tillträda som president i Brasilien. Några av dem har uppenbarligen skapat Sveriges nya budget.
Andra med liknande inställning men mindre makt, slår en signal till Ring P1 och pratar om att det ju bara är skönt om det blir lite varmare häruppe i norr. Dessa personer har vissa problem med sin verklighetsförankring. De har också problem med sin förmåga till empati och medkänsla. Och sitt förstånd.
För hur kan någon med förståndet i behåll tycka att det är helt i sin ordning att världen får allt fler klimatflyktingar, att isarna smälter, havsnivåerna höjs, de förödande stormarna blir värre och värre, skogsbränderna fler och mer omfattande och vattenbristen mer påtaglig på fler håll än de redan sedan länge drabbade? Hur kan någon tycka att det är helt i sin ordning att allt blir kaos och undergång, bara det blir lite varmare om sommaren i Sverige?
Utan riktig köld om midvinternätterna och midvinterdagarna blir det inte bara svårt för renarna, det påverkar hela floran och faunan. Det gör också att skogsmaskinerna kör sönder skogsmarkerna när tjälen uteblir. Skidföret ska vi bara inte prata om.
Och de pressande heta somrarna gör att algblomningen i Östersjön frodas som bara den. Att komma ned till badbryggan en kvävande varm dag och finna att det klara vattnet har förvandlats till en stinkande sörja skapar en klaustrofobisk känsla, en känsla av att vår hantering av den värld vi har att förvalta till våra efterkommande har gått käpprätt åt pipsvängen. De rika bygger pooler vid sina sommarhus. Åtminstone på Gotland. Men vad ska de poolerna fyllas med när det blir än värre vattenbrist än det har varit de senaste åren?
Den bistra sanningen är att även förnekarna en dag kommer att drabbas de med. Om aktionerna inte hjälper, om vi inte lyckas vända trenden och på allvar stoppa de ofantliga koldioxidutsläppen. Om vi fortsätter på den inslagna vägen.
Det är svårt att hitta ljuspunkter i den verklighet vi har idag. Svårt att se hur vi ska kunna rädda världen som vi känner den. Den enda ljusglimten är det faktum att så pass många faktiskt reser sig upp och vägrar acceptera det som sker. Vägrar låta det vara upp till politikernas tröga tröskverk att några som helst förändringar sker till det bättre.
Att det finns så pass många som vill att även framtidens barn ska få uppleva midvinternattens köld under en gnistrande, glimmande stjärnhimmel.
Text och Illustration:
Emma Lundström