1975 satt jag inspärrad i ett av Pinochets koncentrationsläger i Chile. Fånglägret drevs i marinens regi och kommendanten byttes ut i princip varje vecka för att hindra de utkommenderade officerarna från att fraternisera med de politiska fångarna. Själv satt jag i just detta läger ungefär ett och ett halvt år och fick därför se olika typer av officerare, allt från outtröttliga psykopater till allmänbildade officerare som strikt höll sig till protokollet i sina uppdrag i diktaturens tjänst. Koncentrationslägret Puchuncavi påminde om Nazitysklands fångläger, med höga torn med k-pistbeväpnade vakter i, och omgärdat med taggtrådsstängsel.
En dag anlände ett befäl som somliga fångar kände igen, han hade själv torterat dem. Det nya befälet gick omkring i lägret beväpnad med två pistoler och ett gevär. Som om det inte räckte med marinkårssoldaterna som beväpnade till tänderna vaktade oss från morgon till kväll.
Den nye officeraren visade sig vara sadist; han skickade sina mannar till närmaste by med uppdrag att fånga herrelösa hundar. När hundarna väl transporterats till lägret såg galningen till att ett antal mycket magra hundar bands vid stängslen så att han kunde skjuta dem. Han siktade noga, men trots det korta avståndet missade han och lyckades skadskjuta hundarna, eller så var det helt enkelt så att han njöt av att se djuren lida. Vi tvingades titta på medan djurplågeriet pågick.
På något sätt hade några av fångarna lyckats skaffa sig en liten gullig hundvalp som var allas vår maskot i lägret. En dag fick sadisten syn på hundvalpen medan vi stod uppställda och skulle sjunga nationalsången. Inför allas åsyn lyfte den sjuke mannen sin pistol – och han dödade den lilla vovven. Känslan av vanmakt minns jag än idag.
Vid ett annat tillfälle kom vildhjärnan stampande in i min cell och röt:
– Fuentes!? Visste du att jag är fascist!?
”Din jävla idiot, vad vill du att jag ska säga…” tänkte jag för mig själv, men svarade försiktigt att jag faktiskt inte visste det, varpå jag fick en narcissistisk harang om innehållet i pamfletterna han skrivit på uppdrag av marinen.
Varje dag tvingade han oss att sjunga militära hymner och nationalistiska machosånger samtidigt som chilenska flaggan hissades, morgon kväll. Ena dag tvingades vi sjunga en sång som hyllade marinsoldaternas påstådda tapperhet för att nästa dag sjunga den tyska sången ”Lili Marleen” eller vissla ledmotivet till filmen Bron över floden Kwai. Just den senare skapade en bisarr situation. Japanerna hade tagit engelsmännen som krigsfångar under slutet av andra världskriget vilka tvingades bygga bron för att transportera japanska soldater. I filmen marscherar de engelska fångarna, visslande, över bron. I Puchuncavi marscherade vi som ”engelsmän” visslande på väg till en flaggstång där den chilenska flaggan var hissad.
En kväll fick dåren för sig att vi skulle sjunga låten Libre (Fri) vars text hade författats av en känd spansk kompositör vid namn Nino Bravo. Det uppstod en surrealistisk dialog mellan en fånge och officeraren:
– Kommendant, du misstar dig, för låtens text är skriven av en av de våra, sa fången.
– Du har helt fel, den handlar om friheten och den ska ni fan i mig sjunga annars skjuter jag skallen av er alla, skrek kommendanten.
Låten var känd i hela den spansktalande världen. fångarna kunde den utantill. Vi sjöng Libre som handlade om frihet medan vi var ofria. I texten föreställer sig en man att stängslen som omger honom bara är trådar av metall, som inte kan hindra honom från att lyfta med sina vingar för att fri som fågeln flyga ur sin bur.
Vid den här tiden kände jag inte till bakgrunden till låten vi tvingades sjunga. Libre är inspirerad av berättelsen om Peter Fechter, en tysk 18-åring som 1962 försökte hoppa över Berlinmuren som byggdes upp 1961; en symbol för ”kalla kriget” mellan Väst och Öst. Den unge Peter tog sig till muren tillsammans med Helmut Kubelik som till skillnad från Peter lyckades i sitt uppsåt. När Peter lyfte med ”sina vingar” och var på muren skrek gränsvakterna att han skulle stanna, men som sångtexten säger var Peter så glad att han inte hörde rösterna som befallde honom att stanna , varpå han sköts ihjäl. Fånglägrets kommendant i Puchuncavi hade fel, låten handlade inte om frihet i en kapitalistisk värld. Nino Bravos text var både en hyllning till en av tusentals människor som drömde om att fly från stalinismens förtryck och samtidigt en anklagelse mot den stalinistiska klicken som styrde Östtyskland. På så sätt var Libre de frihetsberövades sång. Berlinmuren revs under åren efter att gränsen öppnats av en upprorisk massa 1989.
Idag är det flyktingar utifrån som hindras av stängsel från att komma in i det befästa Europa.
Men som det sjöngs i en helt annan sång: ”Denna jord är för oss alla, inte bara för några få: Riv alla stängsel”.
Alex Fuentes
Författare till boken Den vita sparven som utkom 2003 och i romanform skildrar Chile före kuppen och om hur det var att sitta i Pinochets fängelser. Boken finns att läsa i sin helhet på: http://www.marxistarkiv.se
