”Jag tror inte på Gud, jag tror på Mariano Puga”

Den chilenske arbetarprästen Mariano Puga, som blev en symbol för motståndskampen mot Pinochet, har gått bort i cancer. Han var älskad av sitt folk, och Internationalens Alex Fuentes tecknar här ett personligt porträtt av Puga, som han själv lärde känna i fängelset.

 

Det var en gång två unga män som hamnat i samma grupp på officersutbildningen i Santiago de Chile. Den ena kom från enklare förhållanden medan den andra härrörde från överklassens aristokrati. Den första blev med åren ökänd som generalen som ledde en blodig militärkupp som grusade miljontals människors förhoppningar om en drägligare vistelse här på jorden. Han hette Augusto José Ramón Pinochet Ugarte, mer känd som Augusto Pinochet, och hade en vanföreställning om att allt han gjorde vad Guds vilja. Han dog 2006. Pinochet gick kanske inte direkt till helvetet men däremot till historien som en av världens moderna slaktare.
Den andre hade en livsåskådning som ledde till att han valde att hoppa av officersutbildningen och lämna det välbärgade livet bakom sig för att istället bli präst. Mariano Puga kom med tiden att bli känd som cura obrero – arbetarpräst. Under Pinochets militärjunta utmärkte han sig som en outtröttlig förkämpe för alla offer för diktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna. Mariano Puga föraktades av sin egen klass och beundrades av den motsatta klassen.

Året var 1975. Jag hade kidnappats av Pinochets egen Gestapo (DINA) och hölls isolerad i ett nunnekloster som diktaturen hade gjort om till ett hemligt fängelse där de kidnappade kunde ”försvinna” spårlöst. Eftersom jag skulle hållas isolerad fanns det aldrig fångar i cellerna bredvid min.
En morgon hörde jag ändå ett ljud i cellen bredvid. Jag närmade mig väggen och frågade försiktigt genom fönstrets galler, ”vem där?”. Vi kunde inte se varandra, men vi kunde höra. Mannen i cellen bredvid gick rakt på sak: ”Jag heter Mariano Puga och är präst. Jag jobbar halva dagen som murare och den andra halvan som präst i en fattig förort. Jag höll en mässa i kyrkan och sa i min predikan att Jesus alltid ställde sig på de förtrycktas sida. Där satt några fruar till generaler. Sedan kom civila säkerhetsagenter och grepp mig. Först fördes jag till Villa Grimaldi och i natt lämnades jag här, vad nu det här är för ett ställe”.
Villa Grimaldi hade jag redan varit i, det var ett av diktaturens hemliga tortyrställen där många kidnappade vänstermänniskor torterades på löpande band. Jag blev häpen. Att repressionen var omfattande visste jag, men att inte ens präster lämnades i fred! Vi började småprata. Prästen berättade om sig själv. Jag berättade bara något litet om mig själv, vågade inte alls yppa min verkliga politiska aktivitet. Jag tänkte att prästen nog skulle friges inom kort och var samtidigt övertygad om att jag själv inte hade en chans att komma levande från DINA:s klor, utan att jag när som helst skulle ”försvinna” liksom tusentals andra hade gjort före mig. Mariano Puga fick memorera ett telefonnummer. Om han släpptes skulle han meddela min familj att jag trots allt var vid liv.
Jag hade dagen innan fått ett äpple av en annan fånge som genom grymt påtvingat ”samarbete” med militärerna hade fått förmåner. Det är en historia i sig, nästan som hämtad från litteraturens magiska realism. Med hjälp av teckenspråk meddelade i varje fall fången mig att han hade gömt ett äpple åt mig i vattentanken på en av toaletterna. Jag erbjöd Mariano halva äpplet, men han vägrade och sa att jag borde äta det eftersom jag hade suttit ensam i två månader. Jag sa att kristna brukar dela med sig solidariskt och att även om jag var ateist ville även jag dela med mig. Vi kunde inte se varandra, bara vagt höra varandras viskande röster – vi åt varsin halva av äpplet. Dagen efter var Mariano borta. När jag till slut flyttades till ett koncentrationsläger och blev erkänd som politisk fånge mötte jag hundratals andra politiska fångar. Då fick jag reda på att prästen hade utfört uppdraget. Han hade kontaktat min familj och berättat var jag fanns och att jag var vid liv. Jag anar att jag överlevde bland annat tack vare detta.

År 2000 besökte jag Chile och vid ett tillfälle hörde jag att någon nämnde prästens namn. Jag reagerade nästan instinktivt och lyckades få ett telefonnummer. Sedan ringde jag honom så fort jag kunde. Prästen var bortrest, han befann sig på en konferens i Brasilien så jag lämnade mitt nummer och ett meddelande: ”hälsa från cell nummer nio, äpplet”. Några veckor senare ringde Mariano Puga mig och vi kom överens om att ses. Han arbetade som präst i en förort dit det var farligt att komma ensam på kvällen. En kamrat som blivit taxiförare skjutsade mig. På vägen dit bad jag kamraten att stanna bilen, jag köpte ett äpple och bad om att äpplet skulle delas i två likadana bitar. Några av mina närmaste och jag lämnades sedan utanför dörren till huset där prästen höll till.
Jag hade aldrig sett Mariano och var mycket nyfiken. Vi hade båda överlevt. Vi blev otroligt glada över att kunna ses, minns att vi iakttog varandra noga, undrande. Han var lång, blond och hade blå ögon. Vi pratade länge, framförallt om fångar som hade ”försvunnit” men även om stunden i nunneklostret.
När det blev dags att säga adjö tog jag fram det gömda äpplet jag hade med mig och sträckte ut det ena halva till honom. Jag såg tårarna i hans ögon och blev själv djupt berörd. Ett äpple, en symbol. ”Jag kan inte äta upp det, ska rama in och hänga upp det på en tavla”, sa han och på något sätt menade han det. Jag stod på mig, vi åt äpplet. Så länge jag lever kommer detta minnesvärda ögonblick att följa med mig.

Chile ”vaknade” den 18 oktober 2019 och mitt uppe i folkprotesterna som skakade regimen höjde åter Mariano Puga sin röst. I ett öppet brev till Chiles president Sebastian Piñera och den Katolska kyrkans ledning skrev han bland annat: ”Vi är Pinochets fångar, vi är våra egna fångar, våra egna fängelsers fångar /…/ Detta folk har rätt att förstöra allt eftersom allt har förstörts för folket. Uppvaknandet får aldrig mer dö ut! /…/ Och kyrkan muttrar knappt uttalanden, kyrkan har varit marknadens medbrottsling”.
Mariano Puga lovordade i brevet alla som upproriskt har rest sig för att protestera mot liberalismens elände och riskerat livet i sitt försök att erövra en annan värld. I det öppna brevet hänvisade jesuiten till ”Jesus subversiva verk, ett radikalt val mellan och för jordens fattiga, tillkännagivandet av det glada budskapet, Evangeliet, för vilket han fick betala med sitt eget liv”.
Nyheten om att han var döende i cancer gjorde ett helt folk förtvivlat, i honom såg man en gestalt som alltid tagit parti för de försvarslösa och för en arbetarklass som alltid tvingats kämpa mot utsugning och förtryck.
Liksom den revolutionära prästen och befrielseteologen Camilo Torres som dog i en eldstrid med armén i Colombia och den mördade romersk-katolska ärkebiskopen Òscar Arnulfo Romero i El Salvador, tillhör Mariano Puga en av de ”oumbärliga” som Bertolt Brecht brukade hänvisa till.
Mariano Puga höll mässan varje söndag och in i det sista predikade han att Chile hade vaknat, att det historiska uppvaknandet inte gick att vrida tillbaka. En brorson till mig som aldrig skriver en rad i sociala medier skrev: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på Mariano Puga”. En lymfatisk cancer förde till slut bort denna gigant från oss andra, han gick bort den 14 mars. Mariano Puga förblev den jag lärde känna i fångenskap när vi delade det röda äpplet.

Alex Funentes

Dela