Protest 24 april i Managua, Nicaragua Foto: Gesell Tobias
► All opposition – från vänster till höger – bemöts med auktoritära metoder
► De som störtade Somozadiktaturen anklagas i dag för att vara likadana själva
Hur har det kunnat bli såhär: Hur kan det komma sig att personer som för snart 40 år sedan organiserade det folkliga uppror som störtade den USA-stödda Somozadiktaturen idag anklagas av dagens ungdomar för att vara av samma slag?
Den korta förklaringen är att dagens Sandinistledare för många år sedan lämnade det program för en genomgripande samhällsförändring de kämpade för som unga revolutionärer.
Efter att ha återtagit regeringsmakten i januari 2007 har FSLNs ledning (med Daniel Ortega och Rosario Murillo i spetsen) fört en paradoxal politik. Å ena sidan har de anslutit Nicaragua till den “Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika” (ALBA), som Venezuelas dåvarande president Hugo Chavez lanserade, som ett alternativ till den nyliberala handelsmodellen. Med ekonomiskt stöd genom ALBA (från Venezuela) har regeringen startat en rad sociala program: Hambre Cero, Usura Cero, Bono Productivo, som i viss utsträckning lindrat nöden i landet. Mellan 2008 och 2015 mottog landet över 3,5 miljarder dollar i stöd till dessa program från Venezuela. Efter 2015 har däremot stödet snabbt minskat i takt med den djupa krisen i Venezuela. Så ser ena delen ut.
Samtidigt har regeringen fört en makroekonomisk politik som gynnat utländska multinationella storbolag, som erbjudits att lägga ut produktion i ekonomiska frizoner med låga (eller
Monica Baltodano och Sergio Ramirez Foto: Rodrigo Fernandez, Oscar Cantarero
inga) skatter, låga löner, och usla anställningsvillkor. Företagen har fått möjlighet att fritt exploatera fabriksarbetarna (till största delen kvinnor) för “närproduktion” av billiga konsumtionsvaror som sedan sålts i USA. 2014 uppgick exporten från de här “fria handelszonerna” till 2,4 miljarder dollar. Även det omstridda kanalbygget, som mött protester från de bönder som drabbas, ingår som en del i denna modell.
Det är denna dubbla politik med sociala reformer för att lindra nöden inom ramarna för den reellt existerande och av de imperialistiska bolagen kontrollerade handeln som gjort att Sandinistregeringen fått positiva superlativer från båda vänsterregeringar och nyliberala institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken. Men det är en politik som byggt på en klassamarbetspakt med företagarföreningen COSEP och de reaktionäraste delarna av katolska kyrkan. Med allt mer auktoritära metoder har regeringen bemött oppositionella från både borgerliga fraktioner och vänsterkritiker från de egna leden: den före detta vicepresidenten Sergio Ramirez och Monica Baltodano, aktivister från kvinnoorganisationer som arbetar för aborträtten och bondeorganisationer som kämpat mot kanalbygget.
Rolf Bergkvist