foto: e Phil Whitehouse
Aldrig förr har Sverige varit så nära att ansluta sig till Nato. Aldrig sedan
kalla krigets slut har ett tredje världskrig känts så nära som nu. Det är därför bråttom med att stärka de folkliga fredskrafterna, menar Åke Eriksson.
Tredje världskriget har kanske redan börjat. Andra världskriget började med angreppet på Polen i september 1939, men man kan också säga att det började i Spanien 1936 eller med Italiens angrepp på Etiopien året innan. Började det i Asien när japanerna anföll Pearl Harbor 1941 eller när de angrep Kina 1937? Det var många konflikter, både inom och mellan länder som flätades samman till det som vi kallar ett världskrig. Både det första och det andra lyckades Sverige klara sig undan. Idag är vi varken neutrala eller alliansfria. Vi är underordnade den europeiska unionens gemensamma utrikespolitik.
Det finns ingen svensk vapenindustri. Det gamla Bofors AB blev två bolag.
Det ena är BAE Systems Bofors, som ägs av amerikanska BAE Systems som i sin tur ägs av det brittiska BAE Systems. Det andra bolaget är Saab Bofors Dynamics. Det ägs helt av Saab och Saabs stora ägare är wallenbergarnas Investor men också – BAE Systems. Det svenska försvaret är samordnat med, och inordnat i Nato. Den svenska staten upplåter en stor del av Lappland till Nato-länders militära flygövningar.
Ett avgörande kliv in i Nato togs med det så kallade värdlandsavtalet. I övningen Aurora 17 förra året testades vi som värdland och amerikanskt pansar rullade på svenska vägar. Sverige deltar sedan många år under Natos kommando i kriget i Afghanistan. USA vill vara världspolis, men det kostar och de vill gärna att fler är med och krigar och att fler är med och delar på notan. Väldigt många människor i vårt land vet inte vad som hänt. Mycket har gjorts bakom ryggen på både folk och riksdag. Allt det praktiska är redan ordnat. Nu återstår det sista steget, ett fullt medlemskap i Nato.
Den propaganda och den krigshets som nu sköljer över oss syftar till att vi ska acceptera Nato och att vi ska acceptera att en ökande del av våra skattepengar går till krigsförberedelser. Kvar från kalla kriget finns ett lager med kärnvapen, stort nog att utplåna allt mänskligt liv. Krigsindustrin utvecklar nu nya modeller av kärnvapen.
Den som går med i Nato accepterar att kärnvapen kan komma till användning. När utrikesminister Wallström ville att Sverige skulle ratificera FN-överenskommelsen om förbud mot kärnvapen, fick försvarsminister Hultqvist en vink från Washington att sådana hyss passar sig inte. Frågan har tills vidare gömts i en utredning.
Militär stoppar inte klimatförändringar, havsytans höjning kan inte bombas bort. Krigshandlingar och militära övningar är en betydande del av miljöförstöringen. Miljögrupper runt Vättern har visat hur artillerigranater förgiftar den här sjön, där en stor del av befolkningen tar sitt vatten. Tal om ”humanitära interventioner” kan inte dölja att krig är terror. ”Smarta bomber” bygger ingen demokrati, de befriar inga kvinnor från förtryck och utnyttjande.
Det fanns de som tyckte att Natos aktion mot Libyen var en bra sak. Vi blev av med diktatorn Moamar Gaddaffi, men till vilket pris? Vad blev resultatet – förutom att Sverige fick vara med på ett hörn och visa att Jas-planet är krigsdugligt. Sånt ökar ju exportmöjligheterna.
Det fanns de som hoppades att USA skulle ta bort Assad från Syrien. Men man kan inte använda den imperialistiska krigsmaskinen för demokratiska och revolutionära syften. Det maskineriet har ingen av- och-på-knapp som vi kan kontrollera. Ropar du på Nato-insatser så godkänner du denna krigsallians och accepterar att vi ska fortsätta att producera för död och förintelse, att vi ska fortsätta leva under kapitalism och militarism.
Bland alla slagord som skrevs på väggarna i Paris för femtio år sedan kunde man läsa: Var realist – kräv det omöjliga! Det enda realistiska i försvarsfrågan är att kräva det som de allra flesta anser omöjligt: fullständig avrustning. Så här skrev Carl-Henrik Hermansson, ordförande i kommunistpartiet 1965:
”Liksom fred och krig är kampen för avrustning en social och politisk fråga. De militära apparaterna har utvecklats till viktiga delar av det bestående sociala systemet … Det finns en uppfattning som går ut på att eftersom militärväsendet utgör en del av den kapitalistiska statsapparaten så är det en orealistisk och därför skadlig paroll att ställa krav om avrustning innan kapitalismen störtats i alla länder och socialistiska samhällssystem byggts upp. Pacifismen karakteriseras som illusionstänkande och även som ‘ett bedrägeri mot massorna‘.
Denna syn på pacifismen torde bygga på en underskattning av de faror som hotar genom risken för att krig under nuvarande förhållanden blir en kärnvapenkatastrof … De pacifistiska rörelser som är levande och aktuella är i hög grad stridbara och medvetna om krigens och militarismens sociala sammanhang. Deras kamp för att för alltid göra slut på krigen och deras ansträngningar för att bryta ned militarismen riktar sig objektivt mot varje system som bygger på exploatering av klasser och folk.”
Jag håller med C H, men visst ligger det något i talet om illusioner. Alla dessa nedrustningsförslag, alla ansträngningar att förbjuda vissa vapen kan kännas rätt meningslösa när vi ser det söndertrasade Syrien, domedagsbomben som fälldes i Afghanistan eller kriget i Irak. Man kan ju undra om all energi som genom åren lagts på att skärpa reglerna för svensk vapenexport haft någon praktisk betydelse.
Jag träffade för många år sedan en man i Sollefteå som berättade att han jobbat i Irak på den tiden Saddam Hussein var en good guy och det var krig mellan Irak och Iran. Då köpte Irak svenska militära robotar och civila lastbilar. Lastbilarna gick direkt till Irak, men eftersom landet var i krig så såldes inte robotarna dit. Dödens köpmän tog en omväg med sin last, men den kom fram. Han som berättade det här för mig var en av de svenska arbetare som skickades till Irak för att montera upp robotarna på lastbilarna.
Att gå med på fortsatt vapenproduktion för att vi en dag ska ha vapen att ta till för den stora revolutionen är också att ha illusioner. Irländaren Gerry Adams har berättat om när han träffade Fidel Castro. När de kom in på den väpnade kampen hade Fidel sagt att efter 11 september-attacken i New York kan ingen progressiv kamp vinnas med väpnade aktioner, den kan bara vinnas med idéernas kraft. När ledande vänsterpolitiker får upp vittring på ministerposter glömmer de lätt sina partiprogram och de antimilitaristiska delarna av programmet är de som försvinner först.
När Göran Persson släppte in vänsterpartiet i värmen och de fick ”vara med och påverka” gick de med på både ny modell av Jas-planet och svensk medverkan i utvecklandet av en drönare. Syriza i Grekland gick i allians med ett militaristiskt högerparti. Att lämna Nato är det inte längre tal om. Podemosledningen i Spanien släpar fram en gammal Natogeneral som sin försvarspolitiske talesman. Till och med Jeremy Corbyn, en man som demonstrerat mot kärnvapen och för fred och nedrustning i mer är ett halvt sekel, kommer nog att börja slira och mumla i de här frågorna den dag han kliver in på Downing street nummer 10. Frankrikes stjärna på vänsterhimlen, Mélenchon, är ett undantag. Han sviker inga löften. Han vill ha ett starkt rustat Frankrike – med atombomber.
Så här säger Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt: ”Vi ska satsa våra resurser på ett modernt värnpliktsbaserat försvar som ger vår militära alliansfrihet trovärdighet och ställer upp en rimlig tröskel mot angrepp. Det ökar Sveriges säkerhet.”
Han har fel. Det stora tankefelet här är att han sätter likhetstecken mellan försvar och vapenanvändning. Den stora lögnen är att krigsmakten skapar säkerhet. Jonas Sjöstedt talar om en tröskel. Höjden på den tröskeln bestäms av vad vi har runtomkring oss. Så länge tröskeln ska vara, som han säger, rimlig, måste den hållas hög nog i relation till den ständiga moderniseringen, den ständiga utvecklingen av vapentekniken. Alltså vill Vänsterpartiet hålla oss kvar i det militärindustriella komplexet. Då sitter vi fast i en industri som omfattar både EU och USA. Då är alliansfrihet bara en dröm.
Vänsterpartiet tror att en värnpliktsarmé är så mycket bättre för demokratin än vad en yrkesarmé är. Jag kan ju krångla till det hela med att påpeka att Chiles värnpliktiga följde kuppledaren Pinochets order medan Englands yrkessoldater alltid varit trogna sitt parlament och sin regering. Även om det finns några motsträviga i en värnpliktsarmé så leds den ändå av officerskåren, av yrkeskrigare. Under värnpliktstjänstgöringen är du inte längre fri medborgare. För övrigt beror utgången av sociala och politiska strider på så mycket. Den militära faktorn har alltid bara varit en av många.
Det blev svårt att få fram så många soldater som krigsmakten ville ha när man slopade värnplikten och gick in för ett system med yrkessoldater. Så många stridsvilliga fanns det inte i Sverige. Då fick de hjälp av Vänsterpartiet att återinföra tvånget och dessutom har partiet jobbat hårt för kvinnlig värnplikt.
Den sociala revolutionen är de många människornas kamp för ett samhälle där alla är med och delar och bestämmer. Fria folkrörelser är den avgörande kraften. När fackföreningarna, miljörörelsen, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och alla andra, gamla och nya rörelser, möts och samordnas, då kan vi åstadkomma den stora omställningen. Här finns inga genvägar. Det kommer ingen frälsare, varken i politikerkostym eller gerillauniform.
På den konferens Socialistiska partiet hade inför Fjärde Internationalens kongress nyligen diskuterades miljö- och klimatkampen. Parollen One solution – revolution! fick kraftig kritik. Läget är ju så akut att vi inte har råd att låta bli att bejaka varje åtgärd och varje förslag som pekar åt rätt håll. Om vi ska ha revolution först lär vi inte hinna fram alls, sades det.
Vi driver vår ekosocialistiska linje men utan sekterism och radikala fraser. Vi söker bred enhet i handling för att stärka och utveckla rörelsen och vår viktigaste uppgift är att försöka få till den avgörande förutsättningen för ekosocialismen: den fackliga länken måste till. Alternativ produktion – omställning av bilindustrin.
När det gäller krig och fred är läget också akut. Det är bråttom med att stärka de folkliga fredskrafterna. Inte heller här duger det att säga: One solution – revolution! Däremot måste vi vara så radikala att vi reser kravet på avrustning. Här behövs också den fackliga länken för att ställa om vapenfabrikerna till civil produktion.
Så här skrev Rosa Luxemburg i december 1918: ”… för det allmännas väl, måste man … hushålla med och spara på såväl produktionsmedel som arbetskraft … Till exempel måste självfallet hela krigs- och ammunitionsindustrin avskaffas, ty det socialistiska samhället behöver inga mordvapen…”
Förutom att bidra till imperialistiska äventyr lite var stans i världen så är försvaret inriktat på den militära kontrollen över vårt territorium. Ända sedan kalla kriget började i slutet av 1940-talet har planen varit att när ryssen anfaller ska vi vara starka nog att stå emot, i alla fall en vecka. Sedan kommer Nato till undsättning. Det här betyder att de svenska militära försvarsansträngningarna garanterar en enda sak: det som blir kvar kanske är ett ryssfritt territorium men helt säkert ett territorium med få levande människor och fyllt av ruiner och likhögar.
Avrusta? Men ska vi inte försvara oss? Självklart ska vi försvara oss! Vi ska försvara oss med ett socialt försvar, ett demokratiskt organiserat ickevåldsförsvar. Vi ska försvara oss mot dem som hotar vår livsmiljö – försvara luften, vattnet, naturen. Våra demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras. Rätten att tala fritt och bilda organisationer, våra fria val och allmänna rösträtt ska försvaras. Det här gäller i såväl fredstid som vid krig. Vi ska försvara oss oavsett varifrån hoten kommer.
En militär organisation kan aldrig vara demokratisk om den ska vara effektiv. Ett ickevåldsförsvar, däremot, blir mer effektivt ju mer demokratiskt det är. Här kan alla delta – ung som gammal. Vi ska strejka, bojkotta, vägra samarbeta. Vi ska göra varje sammankomst, varje idrottsevenemang, varje konsert till en protest. Vi ska uppmana motståndarens soldater till att desertera och vi ska gömma och hjälpa dem som gör det. Vi ska använda icke-våldets alla hundratals metoder och vi ska komma på hundratals nya. Vi kommer att försvara oss – men vi kommer inte att döda.
På den här grunden kan en radikal gruppering inom fredsrörelsen byggas. En riktning som samtidigt söker skapa enhet i handling. Och här får vi inte förakta de små stegen, de otillräckliga, de försiktigt ställda kraven. Det viktiga är organiseringen, att folk kommer samman, snackar ihop sig och gör något. Det mest angelägna i dag är att trycka på för att Sverige ratificerar, det vill säga skriver på, kärnvapenförbudet.
Åke Eriksson
Åke Erikssonär pacifist och talade mot krigshetsen på
Socialistiskt Sommarforum i Borghamn.