Sorg och vrede efter mordet på Marielle Franco

Mordet på den socialistiska fullmäktigeledmoten Marielle Franco och hennes chaufför Andersson Pedro Gomez har skakat Brasilien på ett sätt som få hade kunnat förutse. Det var efter ett möte på kvällen den 14 mars tillsammans med en grupp kvinnor i centrala Rio de Janeiro som bilen hon färdades med prejades och besköts. En kvinnlig assistent skadades lindrigt av glassplitter. Dagen efter – den 15:e, då mordet blev känt, samlades hundratals människor framför Rios prefeitura (kommunhus) och på kvällen hölls ett stort protestmöte med tusentals, kanske tiotusentals deltagare. Stora protester genomfördes också i Sao Paulo och andra städer.

Marielle Franco hade gjort sig känd som en högljudd kritiker av den militära intervention som rege­ringen dragit igång i Rio ”för att bekämpa kriminaliteten”, men som i realiteten inneburit ytterligare våld i de fattiga bostadsområdena (favelorna) runt om i staden. En av hennes sista poster på Twitter var en protest mot dödsskjutningarna av en mor och hennes dotter, liksom av en ung man som lämnade en kyrka.
Som av en händelse riktade sig kritiken mot det militärpolisförband som står för flest dödsskjutningar.
Det är uppenbart att morden är politiskt motiverade avrättningar, även om mördarna förmodligen var inhyrda från de militärer, poliser eller ”vanliga” banditer som ställer sådana tjänster till förfogande. Ammunitionen som användes kommer från ett parti som levererats till den federala polisen och som tidigare identifierats vid en massaker på 17 personer i Sao Paulo.

Morden har inte bara skapat stora protester inom landet utan också fått internationella medier att uppmärksamma det politiska våldet. I flera europeiska länder och i EU-parlamentet har protester genomförts.
Kuppregeringen i Brasilien har lamt försökt att utnyttja morden som ett stöd för den militära interventionen; ”Det var för att undvika den här sortens händelser som vi tog beslutet om en militär intervention”, sade t ex kuppresidenten Temer, vilket omedelbart avvisades av PSOL:s talespersoner. Presidentkandidaten Guilerme Boulos pekade på hyckleriet i detta eftersom antalet mord ökat efter den militära insatsen. Dessutom inleddes interventionen för en dryg månad sedan och hindrade inte attentatet.

Samtidigt som hela kopplet av tilltänkta presidentkandidater uttryckt sitt mer eller mindre hycklande deltagande med de mördades familjer, givetvis med undantag av diktaturvännen Jair Bolsonaro, så firar de lokala småfascistiska trollen mordet på sina hatsajter. Som brukligt är ingen lögn för stor för att framföras.
En domare vid delstatsdomstolen, Marilia Castro Neves, skrev en post på internet där hon hävdade att eftersom Marielle Franco ”var en bandit som valts av Röda Kommandot” och andra kriminella gäng så var mordet på henne sådant man får ”räkna med”.
För PSOL är morden självklart ett hårt slag. En av deras mest kända företrädare i delstaten Rio mördas brutalt. Samtidigt har attentatet väckt en motståndsrörelse som är vida större än partiets egen bas och som växer i styrka. Kraven är klara: bort med militären från favelorna och ”Sluta att mörda oss”!

Göran Kärrman

■ Marielle Franco var 38 år då hon mördades i Rio den 14 mars. Hon föddes och växte upp i favelan Maré, en av de mest våldsdrabbade slumstadsdelarna i Rio. Hennes engagemang kring mänskliga rättigheter inleddes när en av hennes närmaste vänner dödades av en förlupen kula i en sammandrabbning mellan narkotikagäng och polis. Marielle var då 19 år och gravid.
Hon utbildade sig till sjuksköterska med stöd av ett program för studiehjälp i favelorna.

Utifrån sitt engagemang för de fattiga svarta i favelorna blev hon en så småningom en viktig röst för feminism och HBTQ-rättigheter. 2008 började hon att arbeta som assistent åt PSOL:s delstatsparlamentariker Marcelo Freixo och blev medlem i partiet samma år. Hon var bland annat ansvarig för delstatsparla­mentets kommitté för mänskliga rättig­heter.

2016 ställde hon upp i kommunalvalet i Rio och blev invald med höga röstetal. Som svart kvinna från en favela var hon ett undantag bland de främst vita, välbeställda män, som utgör majoriteten av lokala och nationella politiker i Brasilien. Som outtröttlig kämpe för fattiga, svarta, kvinnor och sexuella minoriteter var hon mer än ett irritationsmoment för maktetablissemanget; hon och den kamp hon representerade blev ett hot som måste röjas ur vägen.