Lastbilen som användes i attentatet bogseras bort. Foto: Frankie Fouganthin cc-by-sa
► Den jihadistiska terrorn är symptom på något mer djupgående
► Orättvisa samhällen är också otrygga samhällen
►För att kunna bekämpa terrorismen måste vi förstå den
En medicinsk forskare som vill finna bot på en ohygglig sjuka måste begripa den. Det betyder inte att denne ursäktar sjukdomen. Det begriper ju alla. Men när det kommer till en av vår tids samhälleliga sjukor, terrorismen, blir det för många provocerande när hen försöker begripa drivkrafterna bakom. Trots att det är förutsättningen för att kunna bekämpa den på allvar.
Det är ingen slump att IS europeiska rekryter kommer från socio-ekonomiskt svaga områden märkt av arbetslöshet, dåliga framtidsutsikter och en känsla av utanförskap och diskriminering. Det är heller ingen slump att IS växte fram i spåren av invasionen av Irak och kriget i Syrien där tidigare fungerande stater kollapsade med hela ekonomin i ruiner. Sunniterna i båda länder såg sig som marginaliserade och förföljda av korrupta och förtryckande regeringar. Tusentals av dessa förlorade sina jobb när USA upplöste den tidigare sunni-dominerade armén och tjänstemannakåren efter invasionen av Irak. Vad händer när tusentals utblottade ex-soldater står utan försörjning ställda inför en brutal ockupationsmakt och en sekteristisk regering? I värsta fall exploateras frustrationen och utsattheten av en lika brutal och sekteristisk terrorrörelse. Vilket var precis det som hände. Slump? Eller är det snarare så att den jihadistiska terrorn är symptom på något mer djupgående i världen och här hemma? Jag skulle säga det senare och att Rakhmat Akilovs i sig oförståeliga fruktansvärda dåd också är en del i en större sjuka.
Förundersökningen tecknar en bild av en enfaldig, hatfylld och hämndlysten människa på samhällets absoluta botten. Akilov var en av många papperslösa uzbeker som sliter i byggbranschen, många gånger 16 timmar per dygn sex dagar i veckan. Enligt förundersökningen ska han ha hyrt en madrass i ett rum med flera andra för 2000 kronor i månaden och inte ägt mycket mer än kläderna han bar, en smartphone och en Koran som han förvarade i den gemensamma hallen. När hyresvärden inte hade varit där för att låsa upp fick han alltid sova i ett tält i en skogsdunge en bit ifrån höghuset i Vårberg. Utan papper, utan möjlighet att återvända till ett Uzbekistan där återvändande fängslas som landsförrädare i åratal var han rättslös och medellös – en av jordens fördömda. Han levde i en verklighet som de flesta andra reagerar på med bottenlös uppgivenhet. Han fylldes istället av ett bottenlöst hat och en tro på en bättre tillvaro på andra sidan, paradiset, om han dödar oskyldiga i Kalifatets namn.
I en förvrängd värld efter arbetarrörelsens och vänsterns högtidsdagar, då frustrationen vändes till kollektiv enighet och styrka verkar det för de som är under IS influens återstå den individuella missriktade hämnden mot oskyldiga medmänniskor. IS-anhängarna erbjuder enkla förvrängda svar på det muslimska förortsproletariatets belägenhet i dagens Europa. Det är det som vinner genklang hos individer som Rakhmat Akilov.
Vi ser områden med en arbetslöshet mångdubbelt så hög som resten av samhället, nergångna miljonprogram där det offentliga drar sig tillbaka och lämnar invånarna i händerna på skrupellösa privata hyresbolag, multinationella jättar som chockhöjer lokala affärsinnehavares hyror och ett vakuum uppstår som fylls av kriminalitet, missbruk och religiös extremism. Lägg där till en galopperande hets mot flyktingar, förortens invånare och muslimer. De danska socialdemokraterna föreslår till exempel nu att “invandrare” inte ska få flytta till områden där det redan finns 30 procent “invandrare”, inte ska få tillgång till välfärd om de jobbar deltid och att asylrätten ska skrotas. Det som låter som grov rasism idag är politisk realitet imorgon. Och sådan retorik i sig eskalerar alienationen och frustrationen bland unga rasifierade från förorten som kämpar för att få en plats i samhället. Naturligtvis reagerar inte alla destruktivt. Men kan vi försvara en sådan ordning och hoppas på att alla kommer reagera uppgivet alternativt agera konstruktivt för förändring på personligt och samhälleligt plan? Nej, orättvisa samhällen är otrygga samhällen. Det finns alltid någon med en personlighetstyp disponerad till att svara utåtagerat, destruktivt eller rentav brutalt på den press och alienation som tillvaron i det kapitalistiska samhället innebär för de på samhällets yttersta botten. Den som är mån om att bevara den rådande ordningen söker gärna svaret på ovanstående dilemma i brott och straff, medborgarkontrakt eller personlig utveckling. För socialister är svaret samhällsförändring.
Arash Gelichkan