I tidningen Proletären 3/11 intervjuas Kommunistiska Partiets förre ordförande Anders Carlsson (AC) om Ryska revolutionen. Hans version är otvivelaktigt ett framsteg jämfört med den stalinistiska variant som r:arna tidigare stått för, baserad av SUKP(b):s historia från 1938. Men att AC är skolad i den stalinistiska traditionen (delvis även maoismen) framskymtar också.
Det ideologiska släktskapet med maoistiska föreställningar framgår bland annat av hur han förklarar Sovjetunionens sammanbrott: ”Det ledde Sovjetunionen mot en byråkratisk degenerering vilket slutade med att delar av byråkratin omvandlade sig själva till kapitalister redan innan Sovjetunionen föll samman.”
Helt korrekt talas om en ”byråkratisk degenerering”, men att delar av byråkratin skulle blivit kapitalister innan sammanbrottet beläggs på intet sätt (han varken anger tidpunkt eller konkretiserar sitt påstående). Men i jämförelse med den absurda mao-stalinistiska ståndpunkten att kapitalismen återupprättades 1956 genom en kupp av Chrusjtjov så är det otvivelaktigt ett steg i rätt riktning.
Att AC har svårt att klippa av navelsträngen till stalinismen framgår extra tydligt i hans resonemang om ”socialismen i ett land”. Låt oss syna hur han resonerar:
”de [bolsjevikerna] föreställde sig inte att en revolution skulle överleva i Ryssland ensamt. Förutsättningen var att det skulle bli revolution i Västeuropa också. Först 1923-24 gav de upp hoppet om en sådan revolution och då började de fundera på vad de skulle göra. Det var då Stalin lanserade ”socialism i ett land”, vilket var en ren hädelse enligt den officiella teorin.”
Helt korrekt. Idén om ”socialism i ett land” var främmande för marxister tills Stalin (och Bucharin) förde fram teorin 1924. Här bör dock påpekas att Stalin lögnaktigt tillvitade Lenin denna antimarxistiska idé. Men så långt så bra. Sedan spårar dock AC ur:
”’Socialism i ett land’ framställs som en strid mellan Stalin och Trotskij om en teoretisk paroll. Men det var inte teori. Det var praktik, det var en nödvändighet. Vad skulle de annars göra? Lägga sig ned och dö? De fick bita i det sura äpplet och göra det som i teorin var omöjligt.”
Här påstår AC helt fräckt att det var nödvändigt att föra partiet och folket bakom ljuset genom att en lansera en lögnaktig teori om ”socialism i ett land”, eftersom man annars skulle ha varit tvungen att ”lägga sig ned och dö”. Detta en variant av de demagogiska argument som Stalin använde sig av i debatten mot vänsteroppositionen under åren 1924-1927.
De som avvisade idén om ”socialism i ett land” gjorde det inte därför att de ville ge upp, utan därför att teorin var falsk och skulle leda till en felaktig politik. Teori ska baseras på verkligheten och fungera som vägledning för politiken, inte tvärtom som ideologiska dimridåer för att legitimera den förda politiken.
Och AC:s argumentation blir ännu ihåligare om man betänker att vänsteroppositionen (Trotskij med flera) under 1920-talets andra hälft betydligt mer än Stalin & Co betonade vikten av ekonomisk utveckling, av att gynna kollektivisering av jordbruket med mera. Det är ingen tillfällighet att när Stalin 1929 påbörjade tvångskollektiviseringen och den snabba industrialiseringen så beskylldes han av högern inom bolsjevikpartiet för att ha antagit Trotskijs program. Detta var givetvis felaktigt – oppositionen hade aldrig förespråkat sådana metoder som Stalin nu tillgrep. Men å andra sidan fanns ett element av sanning i det att vänsteroppositionen tidigt hade argumenterat för accelererad industrialisering och kollektivisering (med ekonomiska stimulanser, inte tvång).
Detta borde AC känna till, men han föredrar att glömma det.
Martin Fahlgren