Den serie bestialiska mord som utfördes av sektledaren Charles Manson (1934-2017) blev en sorts slutpunkt för det radikala sextiotalet och flower-power-tiden. Konservativa politiker som Richard Nixon och Ronald Reagan beskyllde hela den progressiva student-, kvinno- och medborgarrättsrörelsen för att vara av samma skrot och korn som Mansonfamiljen. Men även om Manson och hans anhängare såg ut som sin tids hippies, var det inte peace & love de predikade, utan raskrig. Per Leander berättar historien om den misslyckade rockstjärnan som blev en av vår tids mest ökända massmördare.
När sektledaren Charles Manson dog den 19 november, 83 år gammal, hade han tillbringat mer än halva sitt liv i fängelse, dömd 1971 för att ha orkestrerat en serie grymma mord som utfördes av hans fanatiska följare, den så kallade Mansonfamiljen. Det mest uppmärksammade offret var skådespelerskan Sharon Tate, gift med regissören Roman Polanski och gravid med deras barn när hon knivhöggs till döds tillsammans med fyra vänner i sitt hem i Los Angeles 1969.
Manson och hans ”familj” bodde i ett kollektiv ute i den kaliforniska öknen, och för den chockade amerikanska befolkningen såg de långhåriga och taffligt klädda ungdomarna ut som vilka hippies eller studentradikaler som helst. Den konservative presidenten Richard Nixon passade på att fördöma hela den progressiva sextiotalsrörelsen genom att hålla fram Charles Manson och hans anhängare som skräckexempel på vad han menade att vänstern representerade. Mansonfamiljen må ha haft de attribut som förknippades med hippies och vänsteraktivister under sextiotalet, men det som Charles Manson stod för var något helt annat. Medan hippierna och vänstern förespråkade peace & love, och flower power, så predikade Charles Manson underkastelse och raskrig.
Född 1934 i ett USA präglat av den stora depressionen växte Charles Manson upp under svåra förhållanden med sin ensamstående mamma Kathleen, som bara var 16 år när han föddes. Kathleen hamnade snart i fängelse, då hon hade för vana att ragga upp och råna män som hon träffade på sliskiga krogar, så pojken växte upp hos släktingar, som sin djupt religiösa mormor Nancy, och senare hos en morbror Bill, som tvingade pojken att klä sig i klänning när han skulle till skolan eftersom att han ”gråter som en flicka”. Manson skulle aldrig lära sig att läsa och skriva ordentligt.
Vid 15 års ålder dömdes Charles Manson till sluten ungdomsvård, efter att ha åkt fast för en serie småbrott som stöld och personrån. Nu blev livet ett verkligt helvete där det handlade om att överleva på barnhemmet från dag till dag. De yngre pojkarna utsattes för våld, inklusive sexuella övergrepp, av de äldre killarna. Charles var extra utsatt eftersom han var extremt kortväxt, som ju många barn i fattiga familjer blir. I brist på fysisk styrka tvingades Charles Manson utveckla andra egenskaper för att överleva. Han blev en mästare på att ljuga och manipulera – och när det inte hjälpte lärde han sig att spela fullkomligt galen för att skrämma den som hotade honom.
1954 blev den 19-årige Charles Manson utsläppt och flyttade hem till sin religiösa mormor igen. Han har bestämt sig för att försöka leva ett hederligt liv med olika ströjobb, gick i kyrkan varje söndag och skaffade sig en flickvän Rosaline, som han gifter sig med 1955. Men när hon blir gravid och behöver dyra läkarbesök går ekonomin inte ihop. Manson börjar därför stjäla bilar för att få extra pengar, men åker fast, och strax efter att Rosaline fött sonen Charles Manson Jr, döms den nyblivne pappan till tre års fängelse i Kalifornien.
När Manson avtjänat sitt straff 1958 hade Rosaline lämnat honom. Han började nu försörja sig som hallick, och använde sina manipulativa kunskaper till att få ett par utsatta och osäkra kvinnor att prostituera sig för honom. Men snart åkte Manson fast igen och skulle tillbringa ytterligare nästan 10 år bakom lås och bom. I fängelset började han intressera sig för den nya science fiction-religionen scientologi. Men framför allt blev Charles Manson besatt av det brittiska popundret The Beatles, som spelades i fängelseradion. Han spelade själv gitarr, började skriva låtar och fick för sig att han en dag minsann skulle bli större än Beatles.
När Charles Manson kom ut ur fängelset våren 1967 hade världen förändrats. Det familjekonservativa amerikanska samhälle han vuxit upp i var som bortblåst, i alla fall på gatorna i San Francisco. Där dominerade radikala studentrörelser som eftersträvade sociala reformer, kvinnor som brände sina BH-ar och krävde jämställdhet, krigsmotståndare som ville att trupperna skulle tas hem från Vietnam (ett land som Charles Manson aldrig hade hört talas om). Vad de hade gemensamt var att de i regel hade långt hår – vilket Manson snart också skaffade sig – och att de beskylldes för att vara farliga samhällsomstörtare av Kaliforniens nye guvernör Ronald Reagan.
Manson tillhörde inte de progressiva ungdomarna. Han var ointresserad av politik, och rent av skrämdes av feministerna och den svarta medborgarrättsrörelsen. Sist han mindes så hade kvinnorna och ”negrerna” vetat sin plats. Manson hade planerat att åter börja försörja sig som hallick, men tidpunkten var helt fel. 1967 var ”Summer of Love” och det gick inte att tjäna pengar på att sälja sex när det fanns så mycket fri kärlek att få gratis. Han hade också hoppats på att kunna börja en karriär som musiker, men långhåriga singer-songwriters med gitarrer fanns det också ett överflöd av, och Charles Manson var långt ifrån en av de bättre.
Men Manson var tillräckligt smart för att inse vad som gällde för dagen om han skulle passa in, så han började predika fri kärlek och frihet genom frigörelse från materiella ting, för vilsna ungdomar som sökte meningen med livet. Han blandade friskt Bibel och Beatlestexter, och hävdade till och med att han var Jesus återuppstånden. Med sina manipulativa kunskaper samlade han snart en skara anhängare, huvudsakligen unga kvinnor, och som en smart sektledare var han selektiv med vilka som fick vara med i gruppen. Bara de som visade riktig trohet och uppoffringsvilja fick ingå i hans familj. Med hänvisning till Bibeln förklarade han att kvinnan var underställd mannen och att hans flickor skulle tjäna honom vad än han krävde.
När kärlekssommaren i San Francisco gick mot sitt slut skaffade sig Manson en skolbuss som hans lilla skara kunde bo i och åkte ner till Los Angeles. Hans största dröm var fortfarande att bli musiker, och alla stora skivbolag fanns i LA. I fängelset hade Manson blivit vän med musikproducenten Phil Kaufman, som satt inne för knarkbrott. Kaufman hade gett Manson kontaktuppgifter till Gary Stromberg på skivbolaget Universal. För sina följare förklarade Manson att han genom ett skivkontrakt skulle kunna sprida sitt budskap – deras budskap – till hela världen. Stromberg litade på Kaufmans rekommendationer och lät Manson göra en provinspelning, men resultatet blev inge vidare, så Stromberg sa åt honom att komma tillbaka när han övat in sina sånger lite bättre. Manson misstolkade denna avvisning som en uppmuntran.
I väntan på Mansons stora genomslag som artist, slog sig familjen ner på en ranch med en övergiven filmstudio i form av en vilda västern stad utanför Los Angeles och började en riktig sekttillvaro. Mansonfamiljen bestod nu av en kärna på runt 20 personer, och lite löst folk som kom och gick, huvudsakligen unga kvinnor men också en handfull män. Snart föddes det även ett par barn i familjen. En stor del av dagarna gick ut på att kvinnorna skulle fixa mat till gruppen, vilket de oftast gjorde genom att leta bland soporna utanför matvarubutiker. På kvällarna tog de LSD, hade gruppsex och lyssnade på Mansons predikningar eller Beatlessånger.
Manson hade en rasistisk sida, som få i gruppen kände till, eftersom hans officiella uttalanden hade ett allmänt kärleksbudskap. Och även om Manson ibland slog några av kvinnorna om han var missnöjd med något, så finns det inga tecken på det våld som skulle komma.
Sommaren 1968 skakades många amerikanska städer av raskravaller, då fattiga svarta protesterade mot polisvåld och rasistisk diskriminering. Nationen chockades också av morden på Martin Luther King Jr, och senatorn Robert Kennedy, demokraternas tilltänkte presidentkandidat till höstens val. Istället segrade republikanen Rickard Nixon, som gått till val på att återupprätta ”lag och ordning”, det vill säga sätta stopp för antikrigsdemonstrationerna, studentprotesterna och medborgarrättsrörelsen.
Samma år blev Charles Manson vän med Dennis Wilson. Han var trummis i popbandet Beach Boys, som i början av 60-talet hade varit ett av USA:s mest framgångsrika band, men vars stjärnstatus nu hade börjat dala. Manson och hans familj bodde under en period hemma hos Dennis Wilson i hans stora hus vid Sunset Boulevard, som i utbyte fick ha hur mycket sex han ville med flickorna. Wilson gjorde ett ärligt försök att hjälpa Manson på traven med sin musikkarriär, och Beach Boys spelade även in en av Mansons låtar ”Cease to Exist”, men döpte om den till ”Never Learn Not to Love”.
Till sist lyckades Wilson övertala Terry Melcher, stjärnproducent hos Columbia records, att ge Manson en chans. Melcher åkte ut till ranchen för att lyssna på Manson när han framförde sina sånger med ett par av flickorna som backup. Manson var övertygad om att det skulle bli en framgång och lät sina anhängare förstå att deras storhetstid hade kommit. Men Melcher var inte imponerad och det blev inget skivkontrakt. Senare skulle Melcher säga att Charles Manson var ”under medelmåttan, inget mer än en typisk hungrande hippie-sångare som det fanns så många av längs Sunset Boulevard, hundratusen om dagen som alla klädde sig och betedde sig på precis samma sätt som Manson och sjöng om fred och revolution, och försökte härma The Beatles.”
Manson förklarade då för sina anhängare att Melcher var en Judas som förrådde honom eftersom han inte ville att världen skulle få ta del av Mansons musikaliska budskap. Men efter detta misslyckande förstod Manson att han höll på att förlora greppet över sin familj, och ett par medlemmar hoppade verkligen av sekten efter att ha börjat tröttna. Manson var ingen övermänniska och han skulle aldrig slå igenom med sin musik. En sektledare måste alltid kunna hålla sin flock entusiastisk genom att lova, och ibland även ge dem, riktiga mirakel. Manson beslutade sig då för att flytta sin grupp från ranchen utanför Los Angeles, till en mycket mer isolerad gård i Death Valley. Han började predika att omvärlden var farlig och att de måste gömma sig, något stort var på gång att hända. Till sin hjälp hade Manson återigen The Beatles.
I slutet av 1968 släpper Beatles den experimentella dubbelskivan The White Album som kom att få en avgörande betydelse för Charles Mansons världsuppfattning. På skivan finns flera låtar som han tolkade profetiskt, men viktigast var sången Helter Skelter av Paul McCartney. Den handlar egentligen om att åka rutschbana, på brittisk engelska kallad helter skelter, men Manson uppfattade den som en förvarning om det kommande raskriget mellan svarta och vita.
Enligt Mansons profetia skulle de svarta först besegra de vita, men de svarta skulle inte själva vara tillräckligt smarta för att kunna styra världen, så då skulle Manson och hans familj komma upp ur den underjordiska stad de skulle gömma sig i medan kriget pågick, och ta över världen. I Death Valley började gruppen leta bland bergen efter en ingång till den underjordiska staden. När de hittade grottan skulle Beatles komma flygande från Storbritannien över Atlanten för att bo med familjen, lovade Manson. Ironiskt nog bodde George Harrison i Los Angeles vid denna tid, vad hade Manson gjort om han visste det?
För att finansiera sitt desperata projekt lät Manson rånmörda Gary Hinman, en knarklangare han kände. Manson var själv med i början och skar sitt offer i örat med ett svärd, men han lämnade platsen innan själva mordet utfördes av hans följare Bobby Beausoleil. Hinman hade dock inga pengar, så gänget fick nöja sig med att ta ett par av hans bilar. För att vilseleda polisen tog Beausoleil av Hinmans blod och målade en tass – symbolen för Svarta pantrarna – på väggen och skrev hatfyllda ord mot det vita samhället.
Några dagar senare åkte Bobby Beausoleil fast i en av de stulna bilarna, och kunde kopplas till mordet på Hinman. Charles Manson blev rädd att Beausoleil skulle ange honom, så Manson bestämde sig för att låta utföra flera liknande mord, med blodiga meddelanden på väggarna, för att polisen skulle tro att Beausoleil var oskyldig och släppa honom. Dessutom började sommaren 1969 gå mot sitt slut, och Manson hade lovat sina följare att Helter Skelter skulle bryta ut innan året var över. Kanske kunde han själv starta raskriget genom att mörda flera vita personer och ge Svarta pantrarna skulden. Men knarklangaren Gary Hinman var för obetydlig, inget raskrig skulle börja på grund av ett mord på en sån som han. Nästa mord måste bli mer spektakulärt och chockerande.
Charles Manson visste att Terry Melcher – skivproducenten som hade svikit honom – bodde i ett flott hus uppe i Beverly Hills. Natten till den 9 augusti 1969 skickade han några av sina mest trogna följare till huset. Men Melcher hade flyttat. Nu bodde regissören Roman Polanksi och hans hustru Sharon Tate här. Polanski var bortrest till London, men Sharon Tate hade fyra vänner på besök. Samtliga mördades på det mest brutala sätt och förövarna skrev ord med blod på väggarna. Redan nästa natt gav sig gruppen ut igen och bröt sig in i ett hus i ett vitt medelklassområde och mördade paret Leno och Rosemary LaBianca som bodde där. En av Mansons flickor skrev ”Healter Skelter”, felstavat, med blod i köket. Mordet på paret LaBianca fick inte samma mediala uppmärksamhet som mordet på Sharon Tate och hennes vänner. 1969 utfördes 338 mord i Los Angeles, en ökning med 9 procent från året innan, och det var olika poliser som utredde de respektive Mansonmorden, till en början utan att se någon koppling.
Charles Manson var ursinnig över att polisen inte verkade gå på hans falska ledtrådar som framställde Svarta pantrarna som gärningsmännen. Men hela planen var för långsökt. Los Angeles var mer segregerat än någon annan amerikansk storstad, med de enorma motorvägarna som medvetet byggts som barriärer för att hålla de fattiga svarta borta från de rikare vita bostadsområdena. Om ett gäng Svarta pantrar verkligen drog runt och mördade vita i de vita bostadsområdena, så skulle det finnas gott om vittnen som sett dem.
Livet för familjen i öknen i Death Valley var mycket hårdare än på ranchen utanför Los Angeles. Framför allt var det svårt att få tag på mat så långt från civilisationen, och inte heller hittade man den magiska underjordiska staden. Ett par av medlemmarna lyckades lämna sekten och flydde då för sina liv, eftersom Manson hade hotat att döda alla som svek honom. Samtidigt började myndigheterna intressera sig för den mystiska gruppen med ”hippies” som bodde på den övergivna gården, speciellt efter att de tänt eld på ett fordon som tillhörde nationalparksvakterna.
I oktober genomfördes en polisräd mot familjen och ett 20-tal medlemmar greps. Manson häktades misstänkt för mordbrand, medan de flesta andra släpptes på fri fot. Samtidigt hade flera familjemedlemmar börjat prata om brotten som begåtts – några skrytsamt, andra fyllda av skräck – och polisen lyckades äntligen förstå sambanden mellan morden. Den 9 december 1969 – ungefär samtidigt som journalisten Seymour Hersh avslöjade den amerikanska arméns massmord på hundratals civila vietnameser i massakern vid Son My – väcktes åtal mot Manson för att ha orkestrerat mord på sju människor. Senare skulle ytterligare två mordmisstankar tillkomma. Charles Manson blev plötsligt mer känd, eller ökänd, än vad han någonsin hade kunnat drömma om.
För konservativa politiker som president Richard Nixon och guvernör Ronald Reagan var Charles Manson och hans familj ett utmärkt skräckexempel på vad ”vänsterextremister” kunde ta sig till, trots att Manson politiskt stod längre till höger än till vänster. ”För de amerikaner som förskräcktes över studentradikalerna och antikrigsdemonstranterna var Charlie och hans familj ett bevis på att de långhåriga inte bara var störiga utan rent av farliga. Det spelade ingen roll att de varken var studenter eller demonstranter. De såg ut som att de kunde vara det, och det räckte. De som var oroliga över att droger hade potential att förvandla normala ungdomar till galna mördare, fick sina farhågor besannade då det stod klart att Mansonfamiljen regelbundet använde LSD, och kritiker av rockmusik kunde peka på att Charlie var besatt av The Beatles”, skriver författaren Jeff Guinn i sin biografi The Life and Times of Charles Manson.
Det uppstod också en sorts kult av Charles Manson bland dem som menar att han ”stod upp mot etablissemanget”. Men han var inget annat än en rasistisk och kvinnohatande massmördare med storhetsvansinne. Att hans grupp framstod som hippies var en slump, under en annan tidsepok hade en Charles Manson funnit andra kulturella attribut och tillvägagångssätt för att försöka uppnå sina mål.
Per Leander