Riksbankens pris i Alfred Nobels minne – ibland felaktigt kallat för ”nobelpriset i ekonomi” – gick i år till Richard Thaler, ”för hans bidrag till beteendeekonomi” som Kungliga Vetenskapsakademin uttrycker det. Jag ska snart försöka ge er läsare en inblick i vad Herr Thaler påstås ha åstadkommit, men först en nödvändig snabbskiss av landskapet. För många är den samhällsvetenskapliga disciplinen nationalekonomi en snårig djungel bäst lämpad för några få modiga utforskare med vassa machetes. Den som kan återvända från utflykten med ett praktbyte till förklaring om vad som pågår i dessa ogenomträngliga trakter blir rikligt belönad och hyllad; om man inte blivit galen på resan, det vill säga.
En av nationalekonomins moderna fäder, Lionel Robbins, gav sin definition av ämnet så här: ”Nationalekonomi är studiet av mänskligt beteende i relation till ändamål och knappa medel som har alternativa användningar”. För att packa upp den lådan av mångahanda premisser så handlar det alltså om att vi människor har en begränsad mängd med tid, men en närmast obegränsad mängd begär och mål i livet. För att uppnå dessa mål – som ofta står i oresonlig konflikt med varandra – så måste vi välja. Det är inte bara vi själva som väljer i ett tomrum, utan samhällets produktionsmedel och de sociala relationer som bär upp dem sätter gränser för hur vi kan förverkliga våra mål.
Hur man än vrider och vänder på det, och hur många matematiska modeller som ekonomen försöker dölja det med, så handlar ekonomi om hur vi som individer och samhälle fördelar vår tid och våra gemensamma krafter. Ytterst handlar det om hur och vilka vi värderar. När gruvarbetare dör på jobbet för att höja avkastningen tillräckligt för aktieägarna så handlar det inte om objektiv ”effektivitet” eller ”samhällsnytta”, utan om ett samhälle som värderar kapitalisten högre än arbetaren. Punkt slut. Nationalekonomi går inte att skära av från samhällets politik och moral, vilket de främsta ekonomerna – Keynes, Amartya Sen, Marx – alltid förstått.
Var får då Richard Thaler plats i allt detta? Som Lionel Robbins definition pekar på handlar ekonomi om ”mänskligt beteende”. Men det lustiga är att, trots den högtflygande definitionen, så har nationalekonomi länge haft en extremt förtvinad syn på mänskligt beteende. Den grundläggande homo economicus som de flesta ekonomiska modeller förutsätter är i grunden en självisk ”rationell nyttomaximerare”. Bild av människan i ekonomernas modeller exemplifieras av Robinson Crusoe, en socialt avskuren människa som använder resurserna runt omkring honom för att förnuftigt räkna ut vilken kombination av varor som ger honom mest ”nytta”. I den här världen finns ingen skev maktfördelning, ingen klasskamp, inga storföretag med monopol, inga sociala band, eller känslomässiga felslut. Människan plockas ut från sina omständigheter och historien och förvandlas till en abstraktion, en dator som i binär kod väljer 1 eller 0 beroende på den perfekta information som hon besitter.
De flesta människor skulle nog skratta åt den här komiskt förenklade bilden av mänskligt liv, men det är i stort vad ekonomer har byggt sina modeller kring. Visst har det varit pinsamt, och om man pressat dem skulle de nog erkänna hur begränsad den är, men att det är en ”abstrakt modell” tänkt att peka ut generella drag i ekonomin. Någonstans visste de att det här svaret inte dög, och på 70-talet började borgerliga ekonomer intressera sig för socialpsykologi och hur det kunde användas för att komplicera modellernas robotliknande människor. Herbert Simon, som vann priset 1978, och hans lärjungar kring University of Chicago lanserade en ”begränsad rationalitet” som påverkades av sociala omständigheter; i direkt nedstigande led från denna skola hittar vi årets vinnare, Richard Thaler, också från University of Chicago.
Thaler har bland annat visat i ett experiment kallat ”ultimatumspelet” att människor hellre avstår pengar som ges till dem orättvist även om det gör att de inte får en krona. Alltså är den ”rationalitet” som förutsätter nyttomaximering i alla lägen felaktig. Människor tar alltid hänsyn till etiska frågor som om fördelningen och förutsättningen för den är rättvis. Det här kan låta som självklarheter, men inte för ekonomer eller de modeller som använts i alla år. Så hur hanterar nationalekonomiska disciplinen dessa insikter? Dess handlande är kanske den bästa illustrationen till att människan inte är begåvad med klarsyn och förnuft, för även om det här medges så har i stort inga förändringar överhuvudtaget gjorts i modellerna. Och det är här beteendeekonomi blir intressant: alla upptäckter från den här skolan pekar på djupa sprickor som inte går att laga i den borgerliga nationalekonomiska fasaden, så hur kommer den att hålla framöver? Om vi accepterar de svar vi får när vi undersöker människans beteende – föränderligt, beroende av rättvisa och socialitet, altruistiskt – så kan inte den borgerliga ekonomiska teorin överleva, det är en akut motsättning som inte kan hålla.
Hampus Byström
