Vem är ansvarig för våra liv?

Sedan tre veckor har jag och andra ungdomar sittstrejkat på Medborgarplatsen i hopp om att inte tvingas till krig, diskriminering och förföljelse. Saker som vi flytt ifrån. Vi stöds av tusentals andra, vuxna människor som brinner för mänskliga rättigheter, som bryr sig om oss, som vill att vi ska vara trygga, som vill att vi ska få leva.
Under dessa veckor har vi suttit och sovit ute dag som natt, under regn, under kyla, under rasistiskt hot. Tillsammans har vi värmt varandra, tillsammans har vi visat kärlek, tillsammans har vi skapat en av de största ungdomsrörelserna som gör sina röster hörda, som inte blir tysta, som inte ger upp och som ser att världen går att ändra. Att kriget går att stoppa, att hatet går att släcka, att ljuset går att tända, att vårt mänskliga hjärta ännu slår.
Detta är möjligt i detta vackra land Sverige. Detta är inte möjligt i det krigsdrabbade landet Afghanistan. När vi tvingas till Afghanistan kommer vi förföljas, vi kommer att förföljas på grund av vår etniska tillhörighet, på grund av vår religiösa tillhörighet, på grund av att några av oss konverterat, på grund av att några av oss inte längre tror på Gud, på grund att några av oss har haft utomäktenskapliga relationer, på grund av att några av oss protesterade mot tvångsgifte, på grund av att några av oss inte är oskulder längre, på grund av att vi utnyttjar vår rättighet att uttrycka oss, leva fritt, för att vi har insett att kärleken är fri.

Nu ska detta tas ifrån oss, vi ska tvångsutvisas. Vi som har förlorat vårt land, vi som har varit på flykt hela livet, vi som trott på Sverige, vi som trodde Sverige var säkert för oss, vi som trodde att vi var räddade. Vi visste inte att våra liv är en boll på en fotbollsplan som drivs runt, några nickar oss, andra sparkar oss i alla möjliga riktningar. Vi har blivit den livlösa bollen i de politiska spelen mellan olika länder. Vi som inte kunnat, inte kan påverka våra liv, vi vars inriktning i livet bestäms av andra. Vi som styr oss dit vi inte kan inte uppleva vår mänskliga värdighet. Vi är den livlösa bollen på den politiska planen.
Vi försöker, vi kämpar, vi driver frågan om vårt liv, vi påverkar och skapar opinion för att få liv i den livlösa bollen. Vi bryr oss inte vilket lag som vinner den politiska matchen, vi vill rädda oss från alla hårda slag i ansiktet, vi vill rädda oss från att bli sparkad i alla olika riktningar, vi vill få liv i den livlösa politiska bollen.
Har politiker insett hur de behandlar oss? Var det vi barn som gjorde att vårt öde blev som det blev? Ni har lekt med våra liv, ni har förstört våra liv, ni har slagit och sparkat sönder oss, det räcker för oss, det är nog nu! Köp en ny boll! Vi vill inte längre vara de politiska spelens boll.

Sittstrejken kommer att fortsätta, Medborgarplatsen har blivit vårt pumpande hjärta, blodet är i cirkulation, vi börjar få liv, vi är inte och kommer inte vara den livlösa bollen längre. Vi vill inget mer än att ni tänker om och tänker rätt, ni gör om och ni gör rätt, ni låter oss stanna, för att vi ska bygga detta vackra land ännu vackrare.
Vi har fått uppleva något så vackert i detta land i form av mänskligt värde, som sätter spår i våra liv, som blivit minnen för livet. Vi vill och vi kan bidra till utvecklingen i detta land. Vi kan också bidra till utvecklingen i omvärlden.
I Afghanistan får vi inte denna chans och därmed inte möjlighet att påverka. För enligt extremister har vi fel ras, fel religion, fel livsval.

Ali Zardadi