Den senaste tidens utveckling har varit dramatisk i Venezuela, efter att Högsta Domstolen gett den socialistiska regeringen rätt att förbigå det borgerligt dominerade parlamentet i vissa frågor, vilket fått högern att skrika om ”diktatur”. Rolf Bergkvist reder ut vad som har hänt.
Låt oss gå igenom vad som faktiskt hände förra veckan. Det hela utlöstes med att landets Högsta Domstol (HD) förra onsdagen tillkännagav att på grund av parlamentets oförmåga att fullfölja sina konstitutionella uppdrag skulle domstolen tillfälligt ta över parlamentets lagstiftande roll.
Bakom detta märkliga budskap ligger en pågående konflikt som inleddes redan i december 2015 då den USA-stödda oppositionen i landet, Mesa de la Unidad Democrática, MUD, vann parlamentsvalet med totalt 56 procent mot det regerande Partido Socialista Unido de Venezuela, PSUV, som fick 41 procent. I slutet av samma månad beslöt HD att det hade förkommit valfusk vid valet av 4 ledamöter från delstaten Amazonas: 3 från oppositionen och en från regeringspartiet PSUV. Och därför måste valet i den delstaten göras om.
PSUV accepterade domslutet, men den borgerliga parlamentsmajoriteten vägrade och svor in de 3 oppositionsledamöterna i januari 2016. Under hela förra året pågick sedan ett spel där de 3 ledamöterna vid flera tillfällen avsade sig sina parlamentsposter för att bara några veckor senare på nytt återta sina platser. Oftast tycktes det ha ett direkt samband med pågående eller avbrutna förhandlingar mellan regeringen och oppositionen.
I augusti förklarade HD att parlamentet begått domstolstrots på grund av att det brutit mot den tidigare domen. Ett par månader senare röstade parlamentsmajoriteten för att inleda en politisk rättegång mot president Maduro med anklagelsen att han inte skulle vara venezuelansk medborgare och därför inte kunna vara president.
Under samma period har HD – å sin sida – stoppat nästan alla lagar som parlamentet antagit med hänvisning till att de strider mot landets grundlag. Oppositionen har i år ytterligare trappat upp konflikten genom att begära att OAS, de amerikanska staternas organisation, som dominerats av USA, ska utesluta Venezuela med hänvisning till organisationens ”demokratiska grundsatser” och ingripa i den pågående konflikten.
Och då är vi framme vid förra veckans domslut. Regeringen vände sig till HD med en förfrågan om den var tvungen att sända sitt beslut att skapa samägda företag (med utländska, privata bolag) inom oljesektorn för ratificering av parlamentet. Det var då HD kom med svaret att eftersom parlamentet var dömt för domstolstrots och inte gjort något för att korrigera det behövde inte regeringen vända sig dit utan HD skulle i stället ta över den lagstiftande makten. Dagen innan hade HD även – på samma grundval – förklarat att ledamöterna inte kan ha någon parlamentarisk immunitet.
Den USA-stödda oppositionen gick omedelbart ut genom alla sina internationella mediekanaler om den nära, förestående ”diktaturen” i Venezuela. Till och med i vår avlägsna del av världen poppade nyheten upp i TV-sändningar och tidningar. Högerregeringarna i Argentina, Brasilien, Paraguay, Colombia, Mexiko fördömde omedelbart tilltaget och krävde nytt OAS-möte. Peru kallade hem sin ambassadör.
Det gick ytterligare en dag och sedan kallade president Maduro in Nationella Säkerhetsrådet (med militära officerare och byråkrater från ministerierna) för att diskutera situationen. På lördag morgon uppmanade rådet HD att överväga sitt domslut. Och båda domsluten från onsdagen drogs omgående tillbaks.
Det var ingen statskupp som genomfördes. Det var inte ens ett försök. För ganska precis 15 år sedan, 2002, genomfördes ett verkligt kuppförsök i Venezuela. Då tillfångatogs landets demokratiskt valde president, Hugo Chavez, av en USA-vänlig fraktion av militären, parlamentet upplöstes, arbetsgivarföreningens ordförande tillsattes som ny (ovald) president och de privata massmedierna jublade. Det pågick i knappt ett dygn. Sedan började de privatägda TV-stationerna oavbrutet visa tecknad film medan massiva folkliga protester (och delar av armén) återinsatte presidenten och parlamentet. Den nytillsatte arbetsgivarpresidenten fick sparken. Förra veckan upplöstes inte parlamentet, ingen oppositionspolitiker fängslades, inga massmedier förbjöds. Det finns alltså all anledning att tillbakavisa den bild som privata och statliga massmedier försökte ge.
Men att avvisa en ofullständig och skev massmediebild betyder inte att det finns någon som helst anledning att försvara högsta domstolens (och regeringens) beslut. Förra veckans skådespel gynnar enbart den USA-allierade, borgerliga oppositionen som fick en ny möjlighet att stärka sin politiska ställning. Den tragiska fars som nu spelas upp på politikens toppnivå i Venezuela, speglar den återvändsgränd den ”bolivarianska revolutionen” hamnat i.
Det finns sociala rörelser i Venezuela som har pekat på att den pågående juridiska konflikten mellan parlament och HD döljer det som borde vara den centrala uppgiften för en regering som påstår sig ha socialistiska perspektiv: att bygga och utveckla en lokalt förankrad direktdemokrati nerifrån och upp. En utvidgad (inte inskränkt) demokrati där majoriteten kan välja, kontrollera och avsätta de valda. Liksom ta makten över de viktigaste produktionsmedlen. Att president Maduro valde att ”lösa” krisen genom att sammankalla militärerna och byråkraterna inom nationella säkerhetsrådet – och inte det ”kommunala parlament” som han själv lanserade för några år sedan eller ens rådgöra med några folkrörelser – säger en hel del om hur långt bort från det perspektivet partiets ledning avlägsnat sig.
Regeringens förhoppning verkar istället vara att med juridiska och administrativa medel hålla sig kvar vid makten till dess att oljepriset stigit till en nivå runt 70 – 80 dollar/fat och med ökade exportinkomster få den nödvändiga ekonomiska marginalen att åter investera i sociala reformer. Och återfå det folkliga stödet. Och då genomföra val under fördelaktigare förhållanden. Problemet är att med fortsatta ekonomiska eftergifter åt de kapitalistiska makthavarna och total ovilja att utvidga demokratin genom att mobilisera fattiga människor för sina egna intressen kommer det sociala stödet för en revolutionär förändring fortsätta att krympa.
Det som har misslyckats i Venezuela är ett försök att reglera en kapitalistisk ekonomi och genom statligt ingripande få den att tillgodose majoritetens behov.
Rolf Bergkvist