Rapport från en skurhink väckte stor uppmärksamhet när den kom 1970. I dagboksform berättar Maja Ekelöf, en 52-årig städerska från Karlskoga, om sitt liv. Redan första året trycktes den om sex gånger och Ekelöf fick Raben & Sjögrens romanpris. Rapport från en skurhink har länge stått på min läslista, så när min blick för några dagar sedan fastnade på den i en bibliotekshylla kunde jag inte låta bli att låna hem den – och i snabb takt plöjde jag igenom denna klassiker.
Ekelöf är ingen stilistisk virtuos, men läsaren sugs in i texten som sträcker sig från sommaren 1965 fram till den första månlandningen i juli 1969.
Ekelöf tvingas stiga upp redan klockan tre på morgonen för att i ur och skur cykla till jobbet. Hon är stolt över sitt arbete, samtidigt som hon synliggör vilket hårt slit det är: ”När jag kommer fram till stan är jag så trött ibland att det är svårt att orka städa (…) Jag blir livrädd varje gång ryggen krånglar, ty den är ju min försörjningskälla”. Under en längre period tvingas hon att sjukskriva sig och hon undrar hur hon ska orka ända fram till pensionsdags.
Bristen på pengar är nästan alltid närvarande i den ensamstående fembarnsmamman Maja Ekelöfs liv, och det måste ha varit ännu knaprare när barnen fortfarande bodde hemma. Hon skriver: ”Att vara fattig är att jämt ha en stor klump i bröstet. Att jämt ha dåligt samvete då man röker eller ödslar på något annat sätt”. Hennes städerskelön räcker inte trots att hon drygar ut den genom att väva, tar till vara vad som finns i naturen i form av bär samt svamp och verkligen suger på ramarna. Vid något tillfälle ska 181 kronor räcka en hel månad. Hon tvingas att låna av bekanta – eller gå till socialen – för att få råd med läkarbesök och medicin. När hon någon enstaka gång erhåller en femtilapp, som arvode för en inskickad novell, är det som manna från himlen.
Rekordårens optimism färgar av sig i boken. Maja går på kvällsskola och läser svenska, historia, samhällskunskap och matematik. Att det är en röd tid är också uppenbart. Hon är en övertygad socialist som ondgör sig över vilket elände äganderätten alltid ställt till med och utbrister ”en del människor har pengar fast de aldrig jobbar, en del har inga pengar fast de jobbar jämt – systemet är galet”. Hon önskar att hon skulle kunna få bo i ett kollektivhus och hon vill förbjuda all den miljöförstörande privatbilismen. Över kökssoffan har Ekelöf inte bara foton på sina föräldrar i ram utan även porträtt på Ho Chi Minh, Mao, Castro och Che Guevara.
Ekelöf följer noggrant med i nyhetsfloden. USA:s krig i Vietnam kommenteras hela tiden och hon får dåligt samvete om hon inte någon dag hunnit att följa nyheterna, för då vet hon ju inte hur det går för FNL. Vi får därtill exempelvis glimtar av sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna, de olympiska spelen i ett oroligt Mexiko med studenter i uppror eller världssvältens tragiska faktum
Ekelöf är en passionerad läsare av både skön- och facklitteratur. Litteraturen är för henne såväl en väg till bildning som en ventil och livlina i en annars hård tillvaro: ”Hur f-n ska man stå ut – jag begriper det inte. Så länge jag har någon bok tycker jag det går bra, men sedan”.Hon refererar flitigt till böckernas värld och det märks att hon är väl inläst på författare som exempelvis Jan Fridegård, Harry Martinsson och Vilhelm Moberg. I sina drömmars universum flyr hon i väg i samtal med dessa herrar.
När jag väl vänt på Rapport från en skurhinks sista blad känns det att jag insupit en arbetarlitterär klassiker. Ekelöfs prestation blir än mer beundransvärd mot bakgrund av att hon inte ägde någon egen skrivmaskin. Nästan hela boken kom till genom att hon ”tjuvlånade” maskiner under städjobbet på skola eller socialbyrå. Man kan fråga sig om någon annan proletärförfattare överhuvudtaget haft en sådan nära symbios mellan arbete och verk?
Jag hoppas att några av er som läser dessa rader finner inspiration till att bege er till närmaste bibliotek och låna Rapport från en skurhink – det är Maja Ekelöf värd!
Anders Karlsson