Vad är Vänstern?

Är det bara min upplevelse? Att det blir alltfler som vill uppfostra något som kallas för Vänstern. Nyss ganska otippat på Socialistiskt Forum: Per Schlingmann. Men han har ju redan sålt sin själ till djävulen. Nu senast Göran Greider i Aftonbladet under rubriken Upp med hakan, vänstern, där han beskriver hur han ”alltmer börjat gilla den där klassiska reformistiska formuleringen: Rörelsen är allt, målet intet”.

Med Vänstern avser Greider fackföreningar, progressiv socialdemokrati (hur många återstår?) och övrig vänster. Efter några decennier inom ”övrig vänster” känner jag inte igen mig i Greiders beskrivning. Vilka rörelser och ”reformistiska delmål” har vi försummat? Den riktning jag sympatiserar med har osjälviskt byggt rörelser och konsekvent föreslagit slagkraftiga gemensamma aktioner som inte förutsätter att de ingående överger särskiljande drag som är förenliga med huvudinriktningen.
Varför är det överhuvudtaget önskvärt med en monolitisk Vänster? Vi kämpar ju för demokrati och åsiktsfrihet. Det är ju inte stalinismen vi vill återupprätta.

Greider föreslår: ”Ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning, löntagarägda företag, stopp för välfärdsmarknader, kamp för en annan människosyn än den Ekonomiska människan – och så vidare. Allt detta kan formuleras som reformistiska delmål och det är också krav som har bred folklig förankring.”
Man skulle vilja tillföra akuta åtgärder mot klimatförändringen, mot krigsindustrin, samt den snabbt ökande ojämlikheten. Men vad är det för reformistiskt med dessa krav? Uppstår reformismen kanske snarast när man ger upp dessa krav som socialdemokratin undan för undan gör?

Med begreppet reformism kan avses en politik byggd på reformer. I princip all vänster är i den meningen reformister. Begreppet reformism kan även avse en politisk riktning inom arbetarrörelsen som utifrån sin organiserade styrka avser att förhandla med arbetsköparna om del av vinsten till förmån för välfärd. Men den styrkan finns inte idag utan måste byggas och arbetsköparna är alltmer trängda i den globala konkurrensen och vill ta tillbaka tidigare eftergifter. Som den välfärd som privatiseras när reformismen viker ner sig och accepterar 10 procent i vinstuttag. Trots att befolkningens majoritet är emot att skattemedel går till vinster i välfärden.
Kan de egentligen kallas reformister som påstår att de i princip är för reformer men att det för tillfället inte finns ”ekonomiskt utrymme” – och därigenom ger upp politiken. Detta är reformismens vanmakt.

Nyliberalismen är ideologiskt död förklarar Greider och sätter sitt hopp till en ”systemkritisk reformism”. Nyliberalismen må vara död men ser inte Greider att socialdemokratin i Europa ligger på sitt yttersta – såvitt den inte radikaliseras.
Enligt den taoistiska kritiken är vår verklighetsuppfattning fängslad i språkligt konstruerade motsatser. Svart och vitt, ont och gott, kropp och själ, moral och omoral. Greider moraliserar över vänstern genom att hänga upp sitt tänkande på motsatsparen reform och revolution samt mål och rörelse. Men om dessa ses som motpoler försvinner dialektiken och den föränderliga verkligheten blir ogripbar.

Lars Lundström