Paul Masons bok Postcapitalism: A Guide to Our Future – Postkapitalismen: en vägledning till vår framtid – har orsakat avsevärt intresse inom vänsterkretsar. Det har till exempel förts en intensiv debatt på International Socialism Journals sidor. En rekommendation från Naomi Klein på bokens baksida bidrog ytterligare till bokens status. Farooq Sulehria har läst den.
Paul Masons bok Postcapitalism: A Guide to Our Future har utan tvivel vissa förtjänster. Den ger en svidande kritik av det nyliberala projektet. Den nyliberala ”verklighetsflykten” tillbakavisas inte bara empiriskt, utan Mason förlöjligar också marknadsfundamentalismen genom att skildra erfarenheter från vardagslivet.
Exempelvis var arbetarna på Apples Foxconnfabriker i Kina tvungna att i sina anställningskontrakt förbinda sig att inte begå självmord på arbetsplatsen på grund av stress på arbetet.
Dessutom har Mason hjälpt till att återintroducera vissa marxistiska diskussioner om ekonomin. Försöket att förklara den kapitalistiska krisen med hjälp av Kondratieffvågor är angeläget. Utöver att erbjuda ett överflöd av information gör hans journalistiska författarstil texten tillgänglig för vanliga läsare. Det finns en hel del i hans analys och perspektiv som är övertygande.
Många inom vänstern kommer att hålla med Mason när han hävdar att den nuvarande kapitalistiska krisen antingen kommer att leda till en återgång till 1930-talet, eller om det nuvarande systemet överlever om än försvagat, så kommer arbetarklassen att få bära bördan. Det finns, hävdar han, också en optimistisk möjlighet: denna kris kan leda till postkapitalism. Det är i frågan om denna postkapitalistiska omvandling som han i sanning blir problematisk.
Enligt hans åsikt är nyliberalismen oförenlig med en informationsbaserad ekonomi – och det är i det långa loppet omöjligt att hålla ihop dem. Denna oförenlighet härrör från mirakulösa teknologiska framsteg. Dessa framsteg har gjort det marxistiska begreppet ”klass” ovidkommande. Klichébilden av proletariatet är i själva verket död. ”Under de senaste tjugo åren har kapitalismen skapat en ny samhällskraft som kommer att bli dess dödgrävare … Det är de nätbaserade individer som har tältat på städernas torg.” Dessa nätbaserade individer är bärare av postkapitalismen och är ”skickliga på att hämta kunskap från ett relativt öppet och globalt system”, agerar på ett nätbaserat sätt ”från arbete till konsumtion till relationer och kultur”. Så länge man har ”en grundläggande utbildning och en smart telefon” kan varenda ”barista eller kontorist eller juristvikarie bli en allsidigt bildad person, om de bara vill.” Till och med fabriksarbetarna i Kina har blivit ”ivriga nätanvändare” på sin fritid.
Huvudmotsättningen går inte mellan klasser (eller mellan kärnan och periferin, en debatt som han inte riktigt för på tal). Den går mellan nätverk och hierarkier. Nätverk representerar ”möjligheten till ett gratis överflöd av samhälleligt producerade varor” medan hierarkier utgör ett system av ”monopol, banker och regeringar som kämpar för att behålla kontrollen över makten och informationen.”
Wikipedia är ett sådant förkroppsligande av nätbaserade varor som producerats samhälleligt och i ett överflöd. ”Wikipedia har 208 anställda. De tusentals som redigerar den gör det gratis … Med 8,5 miljarder sidvisningar per månad är Wikipedia den sjätte mest populära webbplatsen i världen … Enligt en beräkning skulle Wikipedia, om den drevs som en kommersiell webbplats ge intäkter på 2,8 miljarder dollar per år.” Mason pekar på att i fallet Wikipedia ”gör nätverk det möjligt att organisera produktionen på ett decentraliserat och samarbetande sätt, och varken använda marknaden eller en styrelsehierarki.”
Det enda problem Mason inte lyckas fixa i sin bok är klimatfrågan. När det under postkapitalismen på ett samhälleligt sätt kommer att produceras ett överflöd av konsumtionsvaror, så kommer det postkapitalistiska samhället att tvingas anpassa produktionen och konsumtionen till klimatet.
Mason lånar på ett selektivt sätt från Marx, Antonio Negri, Manuel Castells (även om Castells inte får något erkännande) och Peter Drucker, och den postkapitalism han tänker sig lider av två stora och sammanhängande brister.
För det första är den fanatiskt ”Europacentrerad”. När han hävdar att kapitalismen är ”global, osammanhängande, inriktad på småskaliga val, tillfällighetsarbeten och mångsidiga kunskaper”, och att konsumtionen ”har blivit ett sätt att uttrycka sig själv” medan gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut, så talar han definitivt inte om klädarbetarna på Rana Plaza i Bangladesh. När denna fälla till fabrik rasade ihop den 24 april 2013 dog 1 133 arbetare.
Tragedin påminde många om branden i Triangle Shirtwaist-fabriken i New York 1911. Med en lön på 12-13 kronor och arbetsdagar på 10-12 timmar arbetar 4 miljoner klädarbetare i Bangladesh på svältlöner, utan att lyckas hålla hungern borta och än mindre tänka på ”konsumtion som ett sätt att uttrycka sig själv”. Arbetarna förnekas ibland till och med rätten att gå på toaletten. Här är det inte gränsen mellan arbete och fritid som suddas ut. Här är det gränsen mellan arbete och slaveri som är suddig. Den andra globala varan, Apples iPhone, tillverkas på ett liknande sätt.
Även den så kallade utsuddningen av gränserna mellan arbete och fritid, som så ofta förhärligas i den postmodernistiska och postmarxistiska diskussionen, är faktiskt diskutabel. Denna utsuddning av gränser är i själva verket ett inkräktande på arbetarnas fritid. När man arbetar på nätet hemifrån, efter arbetets slut, så är en utsuddning av gränserna knappast något att förhärliga.
På samma sätt är Masons ”nätbaserade individ”, bäraren av postkapitalismen, i majoritet i London, Tokyo och Sydney. Som nämnts ovan har han förvisso tagit med kineserna i beräkningen. Under sin fritid blir de nätbaserade. Indien då? Han nämner inte att knappt 20 procent i Indien har tillgång till Internet. Det för oss till den andra stora bristen i Masons bok. Den vägrar helt enkelt ta hänsyn till den internationella digitala klyftan. I grova drag två tredjedelar av Asien och Afrika råkar befinna sig på fel sida om den digitala klyftan. Innan de digitalt sämre lottade afro-asiaterna laddar ner postkapitalismen måste de i själva verket ladda ner en grundläggande läskunnighet.
Det är därför förståeligt att Nepal bevittnade en uppfriskande gammaldags revolution ledd av maoister istället för av dot.kommunister. Den delvis framgångsrika demokratiska omvandlingen i Tunisien hade inte varit möjlig utan dess starka fackföreningsbas. Även om man köper den vitt spridda myten, som även Mason stoltserar med, att den arabiska våren var en nätbaserad Facebook-revolution, så avslöjas Masons tes
– som helt bortser från statens roll – dessutom av utvecklingen i Syrien och Egypten.
Det tycks som om staten ska få rollen som neutral åskådare när dot.kommunister på Wikipedia-sätt frivilligt kommer att erbjuda sig att ladda ner mat, kläder, elektricitet och utbildning också till det globala Syd. Även om man skulle gå med på att frivillighetsarbete á la Wikipedia är något säreget nytt i mänsklighetens historia, så vad gör man om de nätbaserade individerna och dot.kommunisterna vägrar att ladda ner revolutionen. Mason påpekar själv att denna e-bourgeoisie knappast är intresserad av politik. Hans förhoppning ligger i det faktum att nätbaserade individer förvisso är arga. Det var även det apokryfiska proletariatet. Mason förlöjligar vänstern för att den inte inser att proletariatet faktiskt inte har rest sig för att göra slut på kapitalismen. Istället har proletariatet tänkt ut strategier för att överleva och fortsätta att leva trots kapitalismen. Men om arga nätbaserade individer också fortsätter att leva med överlevnadsinstinkter? Ironiskt nog är denna ytterst förhärligade budbärare om en postkapitalistisk revolution ett postideologiskt subjekt. Mason beskriver i alla fall ingenstans vilken filosofisk åskådning hans revolutionära subjekt har.
Häri ligger ännu ett problem med Masons tes. Han pekar ut de teknologiska möjligheterna att bygga postkapitalismen. Han pekar ut det subjektiva. Han använder Marx på ett selektivt sätt för att underbygga sina påståenden. Men han avfärdar Lenin och ignorerar helt enkelt Gramsci. Hans postideologiska dot.kommunister kommer helt enkelt att övertrumfa kapitalisterna med hjälp av sitt frivilliga arbete, och det trots den borgerliga staten.
Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Göran Källqvist