Så har den ägt rum. Omröstningen om ledarrollen inom brittiska Labour. Och trots att Labourhögern – liksom de flesta medierna och politiska kommentatorerna – gjorde allt de kunde för att krossa Jeremy Corbyn, var medlemmarnas budskap glasklart: vänsterledaren blir kvar. Efter en jordskredsseger. Partihögerns kuppförsök fungerade inte, istället resulterade det i en ljusning för Europas vänster.
När valresultatet offentliggjordes i lördags hade över 300 000 människor röstat på Jeremy Corbyn. 62 procent – av de medlemmar och anhängare som lyckats använda sin röst – visade att förra årets val av Corbyn inte var någon tillfällighet och att partielitens bristande förtroende och smutskastningskampanj inte har gått hem. Istället vann den mesta vänsterledaren i Labours historia för andra gången i rad och har därmed fått ökat mandat och starkare grepp om partiet. Många ser det som att medlemmarna vann mot partieliten; vanligt folk mot kuppmakarna och deras kandidat. Owen Smith fick bara 38 procent av rösterna.
Organisationen Socialist Resistance kallar det för en massiv seger för socialistisk politik: ”Labourpartiet är nu på väg att bli en social massrörelse. Socialister kan inte längre stå vid sidan av och titta på.”
I sitt segertal uppmanade Jeremy Corbyn sina meningsmotståndare inom partiet att acceptera medlemmarnas demokratiska beslut, andra gången gillt. Han manade också till enighet i partiet. Han vill vända blad och sikta in sig på att ta makten från konservativa Tories och premiärminister Theresa May: ”Det är dags för oss att fokusera all vår energi på att avslöja och besegra Tories och den skada de gör på vårt land.”
Men det kan komma att bli en lång väg till den enigheten. För även om Corbyn tror att många av de parlamentsledamöter som i somras avgick från sina poster i protest mot hans ledarskap, nu kan tänka sig att komma tillbaka, så kommer dessa med största sannolikhet att fortsätta motarbeta honom och kräva att han kompromissar bort sin vänsterlinje.
Reaktionerna på Corbyns seger har självfallet varit både enormt positiva och rasande negativa. Fackrörelseveteranen Zita Holbourne, från organisationen Black Activists Rising Against Cuts, säger till brittiska Guardian att det känns som en vändpunkt: ”Folket kan kräva tillbaka Labourpartiet. Corbyns seger får tiotusentals människor att tro på politiken igen.”
Socialist Resistance skriver att Corbyns vision om att få ett partimedlemskap på en miljon människor som kampanjar för förändring, inte är en dagdröm utan ett nåbart mål: ”Han planerar att forma Labour till en social rörelse med djupa rötter i samhället för att förändra den politiska situationen. Det är något som hans motståndare i parlamentet, partiapparaten och fackföreningsvärlden verkar ha svårt att förstå, oavsett hur många gånger det förklaras för dem.”
Fackförbundet Unites generalsekreterare, Len McCluskey, säger till Guardian att parlamentsledamöterna måste rätta in sig i ledet och uppmanar dem att lyssna till budskapet från medlemmarna om vilken riktning partiet ska ta: ”Det omfattar att respektera och stödja den valda ledaren och hans team; inget mer krypskytte, inget intrigerande och inga fler korridorkupper.“
The Independent menar att Corbyns seger är den största framgången för Labour sedan 1930-talet.
Samtidigt fortsätter de konservativa sina försök att underminera Corbyn. Bland annat genom en kampanj med slagordet: ”Vi har en vinnare, men det är inte Storbritannien.” Tories ordförande, Patrick McLoughlin, säger till Guardian att “Labour är för delat, distraherat och inkompetent för att bygga ett land för alla.” Den högervända pressen hakar som vanligt på den negativa tonen. Bland annat skriver journalisten och författaren Tom Holland att extremvänstern har tagit kontrollen över Labour och kommer att ”äta upp partiet inifrån”.
Sunday People kallar Corbyn för ovalbar och menar att han inte är till någon nytta för Labour, medan Sunday Times hävdar att Corbyn tar partiet in i en mörk tid. Mail on Sunday tycker att partimedlemmarna som röstat på Corbyn har skadat demokratin och Sun on Sunday tror att Labour kommer att falla i glömska som parti eftersom det har ”tagits över av ett gäng extremvänsteraktivister som lever i en fantasivärld.” Sunday Telegraph avfärdar Corbyn som alltför revolutionär i sin ekonomiska politik eftersom han genom att ”slå ned på skatteflykt och höginkomsttagare kommer att döda den ekonomiska tillväxten”.
De flesta medierna är betydligt mer intresserade av att smutskasta Corbyn än av att ta reda på varför det går så bra för honom.
Men ju mer högern har häcklat och förföljt Jeremy Corbyn, desto större stöd har han fått från medlemmarna. Attackerna har dessutom lett till en enorm tillströmning av nya medlemmar till Labour. Nu är siffran uppe i närmare 600 000 och Labour är därmed det största partiet i västra Europa. Det är också en massrörelse för ett annat Europa. En rörelse som partihögern inte är särskilt förtjust i eftersom den är en motvikt till den styrande eliten och koncentrationen av rikedomar hos en liten del av befolkningen.
Kuppförsöket mot Jeremy Corbyn var också ett kuppförsök mot medlemmarna: de förväntades rösta på en kandidat som deltog bara för att partieliten ansåg att medlemmarna inte hade valt rätt första gången. För att förhindra ett nytt ”felval” fick många nya medlemmar aldrig någon möjlighet att rösta, antingen genom att de inte fick någon röstsedel, eller genom att de helt enkelt nekades sin röst. Precis som under primärvalet i USA.
Den sortens odemokratiska tillvägagångssätt kan bli svårare att få till om Corbyn lyckas genomföra sin plan på större medlemsinflytande. Till skillnad från partihögern vill Corbyn att Labourmedlemmarna ska ha större inflytande över och ökad representation i partiets viktiga organ, som det nationella verkställande utskottet, NEC. En utveckling som inte välkomnas av partieliten.
Socialist Resistance menar att kampen mellan de hundratusentals nya medlemmarna och ”den demoraliserade, självgoda Labourhögern” just nu är centrum för klasskampen i England. Under valkampanjen visade Labourhögern hur fult den kan spela och hur den kan använda sig av partiapparaten för att göra det. Nu försöker den att få inflytande genom att tvinga Jeremy Corbyn att låta parlamentsledamöterna välja skuggkabinettet. Socialist Resistance menar att detta inte får hända eftersom det skulle innebära att partiledaren kommer att omges av fiender. Organisationen får medhåll av bland andra parlamentsledamoten Diane Abbott som menar att det bara handlar om att partihögern vill ha mandat att kritisera Corbyn dag och natt. Huffington Post har rapporterat om Labours vice ordförande Tom Watsons ”Project Anaconda” som har som syfte att förgöra Corbyns ledarskap just genom att isolera och försvaga honom. Stora delar av partihöger har redan ”lovat” att motarbeta Corbyn på alla tänkbara sätt. Det talas om att han ska utmanas igen om ett år.
Men frågan är hur stark högern kommer att vara framöver. Att högergruppen slåss för att få välja skuggkabinettet visar att den också funderar över det.
Journalisten och författaren Paul Mason skriver i Guardian att Jeremy Corbyns seger handlar om så mycket mer än politik. Han menar att det som nu sker kan vara ett återuppfinnande av Socialdemokratin. För honom är rörelsen kring Corbyn även en hyllning till efterkrigstidens Labourpolitik och till de som kämpat för arbetarklassen genom tiderna. Han tror också att det kan innebära slutet på högerns kidnappning av Labour och menar att det är ett historiskt ögonblick. Högern kan anklaga Corbyn för att göra Labour till en social rörelse istället för ett parti med sikte på makten, men faktum kvarstår: Labour under Corbyn har blivit det största politiska partiet i västra Europa.
Det är ganska talande att det enda socialdemokratiska partiet det går bra för i hela Europa är det som har en radikal vänsterledare. Alla argument för att Corbyn borde gå åt höger faller platt framför den sanningen.
Det talas om att de Labourmedlemmar som strävar mot mitten nu kan nu komma att lämna partiet. De borde ställa sig frågan om de hellre vill ha Tories vid makten än en socialistisk regering ledd av Corbyn.
I sina försök att rädda ansiktet och vinna partiledaromröstningen har Labourhögern bland annat hävdat att Labour har blivit ett parti för extremvänstern och tagits över av trotskister som vill ha en folkets revolution. Men de flesta nya medlemmarna i Labour är snarare socialdemokrater med rörelseinriktning.
Den marxistiske författaren och radiojournalisten Richard Seymour skriver i The Times Literary Supplement att det är få inom rörelsen för Corbyn som har en bakgrund inom den revolutionära socialismen. 58 procent av de nya medlemmarna har aldrig varit med i något parti. 31 procent lämnade partiet under Tony Blair och har nu kommit tillbaka. Enligt Richard Seymour handlar det främst om människor som är emot åtstramningspolitiken och vill ha en mer traditionell socialdemokratisk politik med välfärd och offentlig service på agendan. Han menar att Tories kris öppnade upp för möjligheten att erbjuda ett rörelseparti för folket istället för ett marknadsinriktat parti för eliten. Corbyn talar om sådant som drabbar vanliga människor: skyhöga hyror, arbetslöshet, studentskulder, gentrifiering och polisvåld. Han lyssnar på medlemmarna. Något som partihögern missat att göra. Den satsade på en kupp istället och försvagade därigenom partiet, samtidigt som Corbynanhängarna radikaliserades, menar Richard Seymour: ”Lenin skämtade en gång om att stötta Labour ’som ett rep stöttar en hängd man’. Han skulle inte ha kunnat föreställa sig att Labours etablissemang skulle kväva sig självt.”
Fyra miljoner barn lever i fattigdom i Storbritannien. Sex miljoner arbetare har inte en lön de kan leva på. Tiotusentals människor har en bra utbildning men ingen möjlighet att få jobb eller egen bostad. Fattigdomen och prekariatet växer varje dag. Om människor i det läget skulle välja att bli trotskister och gå med i Labour för att skapa förändring i det politiska landskapet borde det vara något som partiet välkomnar. Alternativet är UKIP och extremhögerns rasistiska lösningar på välfärdskollapsen.
Labour har fått ett fantastiskt tillskott av nytt syre genom den enorma tillströmningen av nya medlemmar. I massrörelsen ligger en oerhörd potential. Men det räcker inte med att rösta på Corbyn om Tories ska besegras. Inte heller att gå på en och annan demonstration. Det krävs ett ihärdigt gräsrotsarbete med dörrknackning, telefonsamtal och flygbladsutdelning. Det gäller att diskutera de politiska frågorna med väljarna, inte bara uppmana dem att rösta Labour. Att nå dem som tvivlar, de politiskt deprimerade, de som väljer UKIP för att de upplever att ingen annan bryr sig.
Journalisten och författaren Owen Jones menar att Corbynanhängarna borde satsa på aktion istället för försvar. Att skapa förändringen istället för att attackera dem som försöker motarbeta den, och övertyga skeptikerna istället för att bråka med dem. Han tror också att det är viktigt att prata ekonomi eftersom just ekonomi var en av orsakerna till att många röstade för Brexit. Han föreslår en Labouravdelning för norra delarna av landet, en avdelning som riktar in sig på att nå de fattiga arbetarklassamhällen som inte tycker att partiet talar till dem. Samtidigt pekar han på vikten av att inte låta Theresa May komma undan med sin kampanj för att vinna medelklassen.
Det finns viss kritik mot att Jeremy Corbyn fokuserar på enighet efter segern. Counterfires Lindsey German menar att politisk enighet i sig inte borde vara ett mål utan att Corbyns politiska linje måste gälla. Det är den medlemmarna vill ha och det är den hundratusentals människor kan tänka sig att kampanja för i nästa val. Hon anser att Corbyn bör leda en Brexit åt vänster. Mot rasism, för arbetarnas rättigheter, mot TTIP och andra nyliberala handelsavtal, för investeringar i bostäder och mot partihögern som vill ha mer kontrollerad invandring. Hon tror att Labour kan underminera UKIP genom att erbjuda ett alternativ till rasism.
Vad som än händer med Labour under de kommande månaderna och åren så har Jeremy Corbyn tagit avstamp efter sin andra seger genom att visa att oavsett hur han ser på enigheten inom partiet så är han en aktivistisk partiledare. Detta gjorde han genom att uppmana alla som har möjlighet att gå ut på gatorna i helgen och delta i en kampanj mot Theresa Mays förslag på att återinföra elitläroverk, så kallade ”grammar schools”.
Jeremy Corbyn har nu en massrörelse i sitt parti och hundratusentals medlemmar på sin sida. Om Theresa May utlyser val i vår, som många förutspår, finns det tusen och åter tusen röster som kan vända Labours dåliga opinionssiffror och utmana Tories på riktigt. Innan dess hoppas Corbyn kunna övertala partiets verkställande utskott om sitt politiska program på tio punkter. Det är bara att hoppas att han ska lyckas.
Som Canarys chefredaktör Kerry-Anne Mendoza skriver: ”Det är dags för den här antidemokratiska och giftiga kuppen att upphöra, och för Labour att återvända till sin huvuduppgift: att leda ett land som fungerar för massorna, inte för fåtalet.”
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Corbyn har stöd bland gräsrötterna
Påskupproret hundra år: James Connolly och de glömda sovjeterna på Irland
Det irländska folket har tröttnat på åtstramningarna
Bernie Sanders och gräsrötterna överraskar alla
Hur kunde Labour missa öppet mål?
Guy Standing om en bättre framtid