Ett vackert skimrande tyg i rött täcker hela bioduken. Tyget är diskret format som en vagina. Det är nästan som om blygdläppar och klitoris uppenbarade sig ur det röda tyget av ren slump. Tyget rör sig harmoniskt likt en bröstkorgs in- och utandningar. In och ut. Pedro Almodóvars nya film Julieta börjar på ett sätt som ger ett troget fan ett lyckorus. Filmen fortsätter att leverera de ingredienser som tillhör den ”klassiska Almodóvar-filmen”. Starka kvinnoporträtt, hjärtskärande förluster, Madrids mystiska gator, oväntade öden, till och med en nypa koma-patienter. Vackra röda detaljer fungerar som en övertydlig men samtidigt lågmäld röd tråd genom hans filmer. Och allt detta får vi i Julieta. En minns tillbaka till filmer som Att återvända, Prata med henne eller Allt om min mamma med kärleksfull nostalgi. Men om vi lämnar fanklubben åt sidan så är Julieta en film med en okonventionell story till skillnad från den typiska Hollywoodfilmen. Det är skönt att sätta sig i en biograf och inte riktigt veta vad som kommer hända och det är befriande att inte kunna klura ut slutet ett par minuter in på filmen.
Julieta är inte en lättsam film, den porträtterar en moders förlust av sin dotter. Julietas dotter väljer att klippa all kontakt med sin redan sköra mor. Frågorna är många och Almodóvar är inte den som levererar snabba svar. Betraktaren matas med modesta ledtrådar som långsamt mättar ens nyfikenhet.
Utan brådska följer vi Julieta genom hennes ungdom, passionen för klassisk litteratur och kärleken som leder henne till ett nytt liv och en dotter i det gröna Galicien. En tragisk olycka leder till depression och flytt till Madrid. Hennes dotter tvingas växa upp snabbt och tar hand om den sjuka modern. Plötslig försvinner dottern spårlöst och vägrar berätta var hon är.
Adriana Ugarte och Emma Suarez gör båda skickliga versioner av Julieta och hennes två väldigt olika liv: en som ung och passionerad och den andra som äldre och förtvivlad.
Stundvis är det svårt att ha genusglasögonen på när en ser Almodóvars filmer. Trots att han ofta porträtterar starka och komplexa kvinnokaraktärer och trots att han tidigt porträtterade HBTQ-personer i ett konservativt Spanien. Många filmer kretsar kring kvinnors romantiska relation till män. Han förpackar kvinnors sexlust till problematiska fördomar och snuddar vid icke-samtyckessex. Dessutom är hans filmer inte lika populära hos den gemene spanjoren. Filmerna uppfattas som överdramatiska och orealistiska. Han har fler beundrare bland Spaniens kulturelit och den internationella publiken.
Stockholms Filmfestivals förhandsvisning av Julieta lockade horder av nyfikna besökare och fyllde biografen Skandia i Stockholm. Filmklubbens andra visningar har ofta halvfulla salonger. Jag och min kompis skämtade om att det bara är Woody Allen och Pedro Almodóvar som drar till sig så här många besökare. Gubbregissörerna har gjort det igen!
Ändå är jag ett inbitet fan: filmerna berör mig alltid på ett starkt sätt och Julieta är inget undantag. Det är inte den mest storslagna filmen jag sett. Den är varken fantastisk eller en feel good-film. Men om du inte vill ha storslaget utan längtar efter en stund av oförutsägbarhet och Almodóvarcharm i höstmörkret är Julieta filmen för dig.
Valentina Barrios
Julieta
Regi: Pedro Almodóvar.
Svensk biopremiär 21 oktober.