Hillary Clinton. Foto: Toms Norde / Valsts kanceleja
Demokraternas presidentkandidat har en lång meritlista, från Haiti till Syrien, som tyder på att hon redan från första dagen ser fram mot att bli en krigspresident. Följande artikel av Micah Zenko går igenom hur Hillary Clinton har ställt sig politiskt till amerikanska krigsaktioner under sin tid som USA:s första dam (1993-2001), senator (2001-2009) samt utrikesminister (2009-2013).
Oavsett vem som vinner det amerikanska presidentvalet den 8 november, så kommer det att vara en krigspresident redan från dag ett, med makt och autonomi att genomföra destabiliserande styrkedemonstrationer, drönarangrepp, specialoperationer och alltmer djupgående militära interventioner. Idag utplaceras stridande trupper rutinmässigt av den verkställande maktens talespersoner, när ”allierade” som Saudiarabien beslutar att inleda icke tidsbestämda flygangrepp på ställen som Jemen så tillkännages det via pressuttalanden, och kongressförhören handlar till stor del om att lagstiftarna vädjar till befälhavarna om mer trupper och lösligare regler för att ingripa.
Och en hel del av detta passar troligen Hillary Clinton alldeles utmärkt.
Till skillnad från Donald Trump, som har ytterst ombytliga ståndpunkter och påstått ”hemliga” planer för att besegra Islamiska staten, har Clinton en omfattande meritlista utifrån vilken man kan bedöma hennes troliga ståndpunkter. Med alla rimliga mått mätt kvalificerar Clinton sig som hök, om än en nyanserad sådan. Även om hon har gått mot att använda våld när hon ansett det vara en dålig idé, så har hon konsekvent gett sitt stöd till att inleda nya krig och utvidga andra.
Fundera över dessa sju viktiga situationer där hon var tvungen att ta ställning till användandet av amerikanska militära stridskrafter:
Haiti: 1994 var Clinton mot att ingripa på Haiti för att återinsätta Jean-Bertrand Aristides regering. Som historikern Taylor Branch berättade i sin dagbok med intervjuer med Bill Clinton: ”Jag frågade honom vad Hillary tyckte. Han sa att hon tyckte att den planlösa brådskan att invadera var tokig. Hon reagerade på påtryckningarna, bristen på alternativ och hans känsla av att vara fångad i en fälla, och sa att han fick dålig hjälp av sin utrikespolitiska stab.” Det var en skarpsinnig bedömning av USA:s dåvarande första dam, eftersom de alternativ som utarbetades av USA:s Södra kommando och högsta befäl var illa uttänkta och ofta omöjliga att genomföra. Lyckligtvis undvek man en invasion med 25 000 amerikanska soldater, sedan Jimmy Carter i sista minuten hade förhandlat fram ett avtal med Raoul Cédras som säkerställde att denne skulle lämna makten.
Irak: Som senator för New York röstade Clinton för att använda militära trupper i Irak. I sitt åtföljande uttalande hävdade hon att det skulle garantera att president George W Bush skulle ”befinna sig i starkast möjliga ställning för att leda vårt land i FN eller i krig” och visa Saddam Hussein att landet var enat. Efter att till en början ha försvarat sin röst, ändrade hon sig senare, och förkunnade omväxlande att hon ”trodde att det var en röst för att skicka in inspektörerna igen”, att den ”grundade sig på de fakta och garantier jag hade vid den tidpunkten”, och slutligen att ”det var ett misstag att lita på Bush”. Clinton rättfärdigade också rösten 2002 som helt enkelt en röst för oavvisligt samtycke, och förkunnade i en presidentdebatt i januari 2008 att ”jag tror på tvångsdiplomati”. Oavsett vilka skäl eller ursäkter som låg bakom hennes röst, så var Irakkriget en utrikespolitisk och geopolitisk katastrof.
Pakistan: 2007 och 2008 var Clinton helt oense med dåvarande senatorn Barack Obama angående att slå mot al Qaida-mål i Pakistan. Obama kallade sådana angrepp för ”helt enkelt sunt förnuft” om det fanns ”användbara underrättelseuppgifter”. Clinton refererade till missilangreppen i Afghanistan 1998 som inte lyckades döda Usama bin Ladin, och varnade för att ”vi måste vara mycket medvetna om alla konsekvenser”, i synnerhet allt som skulle komma att destabilisera Pakistans kärnvapenarsenal. Obama skulle komma att godkänna 407 drönarangrepp i Pakistan som dödade 3089 människor. Nästan 300 av dessa ägde rum medan Clinton var utrikesminister, och under denna period gick amerikanska diplomater mot bara en eller två av dessa angrepp. Oavsett vilka tvivel Clinton en gång hade om att angripa soldater i Pakistan, så försvann dessa när hon skulle godkänna dem som utrikesminister.
Afghanistan: 2009 stödde Clinton tre fjärdedelar av satsningen i Afghanistan. När befälhavaren för de amerikanska trupperna i Afghanistan, general Stanley McChrystal, på sommaren 2009 begärde ytterligare fyra brigader, godkände Clinton tre av dem (motsvarande ungefär 30 000 soldater). Enligt uppgift ”var Clinton vanligtvis för att skicka fler [trupper] än vad [försvarsminister Robert] Gates var.” Till slut skickade Obama 33 000 extra trupper. Det är svårt att se någon varaktig politisk eller säkerhetsmässig vinst i Afghanistan av satsningen. Mer än tre fjärdedelar av de amerikanska truppförlusterna (dödade eller sårade) i landet efter 11:e september kom dessutom sedan satsningen inletts.
Libyen: 2011 var Clinton en stark förespråkare för en regimförändring i Libyen (precis som Trump). Idag har man glömt bort att hon främst rättfärdigade USA:s militära roll i Libyen som en återbetalning till de allierade för Afghanistan. Som hon sa i slutet av mars 2011: ”För 10 år sedan bad vi våra allierade, våra NATO-allierade, att gå in i Afghanistan tillsammans med oss. De har varit där och många av dem har varit där trots att de inte hade angripits … När det handlar om Libyen började vi höra av Storbritannien, Frankrike, Italien och andra av våra NATO-allierade. Det var i deras avgörande nationella intresse.” Akademisk forskning visar att stormakter har handlingsfrihet att undvika att dras in i krig som berör deras allierade, men interventionen för att förändra regimen i Libyen var tyvärr en intervention som Obama-administrationen valde att stöda helt och fullt, trots att de vid den tidpunkten vilseledde det amerikanska folket att det inte var målet. Obama kallade helt riktigt avsaknaden av planer för scenariot efter kriget för sitt ”värsta misstag”, och beskrev helt rätt Libyen som en ”röra”.
Usama bin Ladin: 2011 godkände hon amerikanska flottans specialförband Navy SEALs räd in i Abbottabad i Pakistan som dödade Usama bin Ladin, trots att hon insåg att det sannolikt skulle fördärva de diplomatiska relationerna till Pakistan under en kortare period.
Enligt vicepresident Joe Biden – som var mot räden – var alla andra befattningshavare (inklusive Clinton) ”51-49” för att stöda den. Innan nyheten kom ut ringde Obama till Bill Clinton (som när han var president hade skrivit under tre hemliga domar som godkände att bin Ladin skulle dödas) för att han skulle få reda på att al Qaida-ledaren äntligen var död. ”Jag antar att Hillary redan har berättat det för dig”, sa Obama till en ovetande Clinton. Som Hillary Clinton senare skrev i sina memoarer: ”De sa till mig att jag inte skulle berätta för någon, så jag berättade inte för någon. Bill skämtade senare med mig: ’Ingen kommer någonsin att betvivla att du kan hålla en hemlighet!’”
Syrien: 2012 uppges det att hon – tillsammans med CIA:s chef David Petraeus – väckte förslag till Vita huset om ett hemligt program (tydligen mer omfattande än det som senare antogs) för att ge vapen till godkända syriska rebellgrupper som kämpade mot Bashar al-Assads regering. Obama gick mot förslaget med motivet att det inte fanns några garantier om var vapnen till slut skulle hamna, och att CIA:s analytiker bestämde att de inte skulle påskynda Assads avlägsnande från makten ”materiellt”. Det är svårt att bedöma hur effektivt det CIA-ledda utbildningsprogrammet har varit jämfört med mer omfattande ansträngningar ledda av försvarsdepartementet, men det finns ingen samlad gruppering av USA-stödda rebeller som har hotat Assad-regeringens existens, en regering som nu stöds av urskillningslösa ryska flygangrepp.
Utöver specifika interventioner stödde Clinton som utrikesminister också styrkedemonstrationer. New York Times’ reporter Mark Landler beskriver en debatt i Vita huset i juli 2010 om att omdirigera hangarfartyget George Washington från dess normala rutt till Gula havet. Chefen för USA:s Stilla havs-kommando, amiral Robert Willard, ordföranden i de fyra stabschefernas råd (Joint Chiefs), amiral Mike Mullen, och försvarsminister Gates var samtliga överens om denna aggressiva manöver. ”Clinton instämde starkt. ’Vi måste bryta igenom i mitten!’ hade hon sagt till sina medhjälpare några dagar tidigare”, skriver Landler. Men Obama vägrade, och förklarade, ”jag ger inga nya order i sista minuten med hangarfartyg.” Det tål att påpeka att beslutet om hur aggressivt USA ska navigera i de vatten som Kina gör anspråk på kommer att bli betydelsefullt för nästa president.
Slutligen har Clinton mött militären ovanligt mycket på flera civila poster, något som kan göra henne mycket bättre förberedd att fungera som överbefälhavare än vad hennes make var 1993, då han fick en välkänt besvärlig start att leda militären. Som första dam stötte Clinton ofta på debatter om militära interventioner bland högre ämbetsmän, inklusive om Haiti, Bosnien och Afghanistan, och satt senare under sex år i senatens försvarsutskott och arbetade fyra år som utrikesminister. Hon utvecklade också nära relationer till pensionerade officerare som general Jack Keane, som sällan har hittat ett land som inte kan förbättras av amerikanska marktrupper och flygattacker.
Som Bob Woodward skrev om ett möte 2009 mellan de två för att diskutera utvidgningen i Afghanistan: ”Clinton hälsade på Keane med en björnkram, och förvånade [USA:s sändebud till Afghanistan och Pakistan Richard] Holbrooke, eftersom Hillary – och det bör han veta – sällan ger någon björnkramar.”
Jag har talat om Clinton med en handfull officerare som har varit stationerade i Islamabad och Kabul, och rutinmässigt haft videokonferenser med henne som utrikesminister. Samtliga beskrev henne som den överlägset bäst förberedda deltagaren med högre befattning under mötena, och hon hade läst alla PM eller all information som hade skickats som förberedelsematerial. De sa att Clinton har ingående kunskaper om militära doktriner, Pentagon-förkortningar och militära planeringsprinciper, och att hon inte var rädd för att pressa högre befälhavare att klargöra ”handlingsplanerna” och det tänkta ”slutresultatet” för varje militär intervention.
Om Hillary Clinton vinner presidentvalet så kommer USA, som redan har befunnit sig i krig under 15 år, att ledas av en president som är djupt medveten om och känner sig väl till mods med militären. Det är givetvis omöjligt att veta vilka nationella säkerhetskriser hon kommer att ställas inför. Men de som röstar på henne bör känna till att hon kommer att möta sådana kriser med en lång meritlista av att i allmänhet stöda ett inledande av amerikanska militära interventioner och att utvidga dem.
Micah Zenko
Ursprungligen publicerad
i Foreign Policy, 27 juli 2016.
Översättning från engelska:
Göran Källqvist