En hyllning till Ture Nerman i Norrköping

Oscar-Fredriks-bro över Motala ström i Norrköping. Här avbildad på ett kolorerat vykort från 1960-talet.

Oscar Fredriks-bro över Motala ström i Norrköping.

Motala ström: ”Det är den som har givit Norrköping liv i alla tider och på alla sätt. Den är gemensam för åtminstone 150 generationer. Den är pulsådern, det allra heligaste i den här kära gamla stan. … Den har böljat genom minnet hos de första som hittade hit, kanske redan i stenåldern. Den brusar genom alla Norrköpingbors huven så länge vi lever och den kommer att göra så hos våra efterkommande här år 2000, år 3000 osv.”
Detta är Ture Nermans ord, från en föreläsning 1962. Han var då en gammal man, nästan 80 år.

Medelklasspojken Ture Nerman – som växte upp till att bli en av grundarna av Sveriges Kommunistiska Parti; som lärde känna Lenin innan resten av världen hört hans namn; och som var en av de tappraste kämparna mot stalinism och fascism på 1930-talet – föddes 1886 i Norrköping.
Då var Norrköping Sveriges tredje största stad. Motala ström, som delade staden där den forsade fram mot sitt utlopp i Östersjön, hade varit livsviktig för Norrköpings blomstring som industri- och hamnstad. Textilindustrin var huvudnäringen och stadsbilden präglades av de många stenkolsrykande fabriksskorstenarna som reste sig högt mot himlen i norr och väst. Kapitalismen var fortfarande ung och banbrytande med sin snabba industrialisering, men arbetarklassen saknade alla sociala och demokratiska rättigheter. Vår klass levde enbart för att arbeta åt överklassen. Vi hade inget mänsklig värde, men blev lovade av prästerna att om bara vi lydde och uppförde oss i jordelivet, slet och led för att tjäna kung, kapital och fosterland, så skulle vi bli belönade i ett utomjordiskt paradis efter döden. Men om vi trotsade överheten skulle vi brinna i helvetet.

Ture Nerman avlade studentexamen vid Norrköpings Högre Allmänna Läroverk i maj 1903. Traditionsenligt marscherade studenterna sedan glatt sjungande längs Drottninggatan genom staden ner till Oscar Fredriks bro. Där skulle man, enligt traditionen, kasta sina gamla mössor över broräcket ner i Motala ström, för att sedan ta på sig sina nya fina vita studentmössor. Men Nerman kastade inte bara sin gamla mössa i strömmen. Ur innefickan på sin kostym plockade han opp sin religiösa skolbok om kyrkohistoria och slängde iväg den efter mössan, ”så att dess lossande blad följde efter i det våta.”
Nermans första politiska uppvaknande hade varit att som tonåring börja ifrågasätta den konservativa kristna läran som han dagligen påtvingades i skolan och fann överallt i samhället i övrigt. Många år senare skulle Hjalmar Branting fråga honom hur han hade kommit till arbetarrörelsen. ”Genom frigörelse från religionen”, svarade Nerman. ”Branting nickade förståelse och förklarade, att så hade också hans väg varit”, minns Nerman i sina memoarer.
En Midsommarafton för tio år sedan – jag tror det var 2006 – var jag i Norrköping med mina föräldrar, min mormor och två morbröder, för att hälsa på släktingar och fira Midsommar med dem. Vi bodde på ett hotell vid Karl Johans park invid Motala ström, precis på platsen där Nerman dumpat sin religiösa skolbok i vattnet. Jag höll på att skriva min magisteruppsats om honom, och passade på att leta upp olika adresser i staden: husen på Repslagaregatan där Nerman hade bott, gymnasieskolan, och lokalen på Drottninggatan där pappa Janne Nerman hade haft sin boklåda.
Det blev en lugn midsommarafton med familjen, och vi stannade en natt på hotellet för att åka hem senare under midsommardagen. Jag hade eget rum. På sängbordet fanns en bibel. Genast visste jag vad skulle göra med den. Jag kunde inte motstå frestelsen. Det skulle bli min egen lilla hyllning till Ture.

På midsommardagens morgon, när de flesta norrköpingsbor fortfarande sov ruset av sig, tog jag på mig min mörkblåa kavaj och gick ut med hotellbibeln i handen. Det var en vacker solig morgon. Jag gick genom Karl Johans park där den stora svarta kungastatyn stod omgiven av palmer och kaktusar.
Ett stenkast bort låg Folkets hus och Olof Palmes torg. Det svenska folkhemmets omöjliga ekvation: det gamla och det nya tillsammans – kungar och sossar – kapitalism och socialdemokrati – ”den gyllene tredje vägen” – en väg som inte kunde leda ända fram. Jag tillhörde den sista generation som hade fått växa upp i socialdemokratins mer eller mindre välmående välfärdsstat. En välfärdsstat som Ture Nermans generation hade kämpat för.  Den tiden var nu på väg mot sitt slut.

Motala ström forsade under mina fötter. Den gamla eleganta Oskar Fredriks bro var sedan länge utbytt mot en modernare större och fulare betongbro, men det var samma plats: här hade Nerman stått 1903 och slängt ner sin kyrkohistoria i strömmen. Jag höll hotellbibeln i handen. Den var inbunden med gröna omslag, ganska tung, en påkostad utgåva.
Inte en människa syntes till. Inte en enda gul spårvagn. Strömmen forsade – dånade i kontrast med den övriga tystnaden. Jag sa någonting för mig själv: ”det här är för dig Ture”, eller något sånt, jag minns inte exakt. Så slängde jag den heliga boken försiktigt över broräcket; lät den falla ner i det mörka vattnet.

Jag trodde bibeln skulle sjunka och lägga sig tillrätta på botten bredvid resterna av Nermans gamla kyrkohistoria. Nu såg jag istället hur bibeln flöt som en båt och fångades upp av strömmarna och for iväg i en väldig fart. Strömmen rinner rak den sträckan och länge kunde jag se en grön prick segla bort i riktning mot hamnen. Kanske flöt den enda ut i Östersjön. Kanske ända bort till Ryssland.
Jag undrar vart Ture Nermans bok tog vägen.

Per Leander

Dela