Även Internationalen publicerade Palmekarikatyrer en gång i tiden.
Här ett inte jättekul exempel från nr 14, 1979.
Under nästan hela förra seklet var Socialdemokraterna den dominerande politiska kraften i Sverige. Det tvingade andra politiska krafter att definiera sig själva i motsättning till partiet. Bilden av motståndaren blev en negation av självbilden. Genom att beskriva Socialdemokraterna, deras politik och det samhälle de byggt upp, gav högern och vänstern samtidigt en bild av sig själva, sin politik och det samhälle de ville se.
Högern skapade under Palmes tid en berättelse om Socialdemokraterna som innehöll två viktiga teman. Dels att Socialdemokraterna förlorat kontakten med sina folkrörelserötter och blivit ett maktfullkomligt parti. Dels att ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav var en fara för Sverige. Om Palme fick hållas skulle medborgarna vakna upp en morgon och finna att han infört en socialism av öststatsmodell.
Vänstern varnade istället för att Palme var allt för intresserad av att samarbeta med borgare och direktörer. Arbetare som tog kamp för högre löner och bättre villkor kunde enligt vänstern inte vänta sig något stöd från Socialdemokraterna. Både högern och vänstern beskrev Socialdemokraternas maktposition som ett hot, men där högern menade att den svenska traditionen av folkstyre var hotad, så pekade vänstern på att socialdemokratin bröt mot socialismens idétradition.
Det fanns tydliga likheter mellan högerns och vänsterns bild av Socialdemokraterna. Både vänstern och högern beskrev Socialdemokraterna som pampar, byråkrater och förrädare. Både högern och vänstern kritiserade socialdemokratin för att ha skapat ett samhälle med organisationer som var toppstyrda. De beskrev socialdemokratins roll på samma sätt som Marx beskriver kapitalismens: Tidigare spelade den en progressiv roll, men den tiden är nu passerad och socialdemokratin har blivit degenererad och parasitär.
Berättelsen om förvandling från levande folkrörelse till stelnad byråkratisk elit är alltså något högern och vänstern delar. Den passar lika bra ihop med vänsterns berättelse om förräderiet mot arbetarklassen som med högerns berättelse om hur Socialdemokraterna är på väg att förråda nationen.
Vänstern upprättar i sin berättelse en dikotomi där de själva är unga och engagerade medan motståndaren är trött och distanserad. Även högern definierar sig själva med hjälp av en dikotomi där de framhåller hur de motsätter sig maktmissbruk medan Socialdemokraterna är maktgalna. Högern är svensk och Socialdemokraterna osvenska. Men att det finns likheter i bilden av socialdemokratin betyder inte att högern och vänstern hade samma självbild; högern framställde sig som frihetens försvarare medan vänstern såg sig som arbetarklassens sanna företrädare.
I vänsterns karikatyrer av Socialdemokraterna står partiet i motsättning till människors kollektiva initiativ. SAP skildras ofta som en del av en överhöghet där även borgerliga partier, storföretagare, LO och SAF ingår. Vänsterns sätt att klumpa ihop Socialdemokraterna med de borgerliga partierna påminner om hur SD idag beskriver samtliga andra partier i Riksdagen som ”sjuklövern”.
Både högern och vänstern betraktade Palme som en klassförrädare. Men högerns och vänsterns
berättelser om Palmes förräderi är varandras raka motsatser. Medan högern menade att Palme, som växte upp i överklassen, förrått sin egen klass menade vänstern att han förrått arbetarklassen.
Olof Palme var utsatt för en ryktesspridning som gick ut på att han var galen, drogberoende och paranoid. När man jämför högerns och vänsterns karikatyrer av Palme upptäcker man stora likheter. Där finns de tjocka svarta ögonbrynen ovanför de djupt sittande ögonen med sin stirrande blick och det stripiga håret. Palme framställs också genomgående som osvensk. Den stora krokiga näsan är ett stående inslag. Karikatyrerna överdriver på så sätt de anletsdrag som skvallrar om att släkten Palme har sina rötter utanför Sverige. Indirekt beskriver karikatyrerna av Palme det parti han företrädde som osvenskt. Socialdemokraterna blir ”den andre” medan högern respektive vänstern bildar ett ”vi” tillsammans med det svenska folket.
Framhävandet av Palmes judiska drag är också ett sätt att aktivera berättelsen om förräderi. Det fungerar eftersom Judas är den arketypiske ”judiske” förrädaren. Precis som i skildringar av judaskyssen, den berättelse som utpekar juden som den typiske förrädaren, ingår karikatyrerna av Palme i en bildtradition som framhäver förrädarens icke-europeiska drag. På så sätt skapas ett tydligt ”vi” och ”dem”. Ett annat vanligt tema är Palmes spattiga rörelser i talarstolen. Det okontrollerade rörelsemönstret är ytterligare ett sätt att framställa Palme som osvensk. I vänsterns karikatyrer framställs Palme ofta som gammal och sliten för att på så vis kontrastera socialdemokratin mot den unga kraftfulla vänstern.
I de senaste valrörelserna har partiledarnas ethos, deras karaktärsdrag, blivit allt viktigare.
Palmekarikatyr från internationalen nr 29, 1976
Reinfeldt vann mot Persson genom att utmåla honom som trött och nöjd. Och han vann igen mot Sahlin genom att beskriva henne som slarvig och oansvarig. Samtidigt skapade han en bild av sig själv som motsatsen till allt detta; energisk, hungrig, noggrann och ansvarstagande. Att det inte blev någon tredje seger för Reinfeldt 2014 berodde till stor del på att Socialdemokraterna bytte till en partiledare som var svårare att angripa.
Borgerliga hatkampanjer fällde Olof Palme, Göran Persson och Mona Sahlin. Men de lyckades aldrig koppla något grepp på Ingvar Carlsson. Inte heller dagens kampanj mot Stefan Löfven har de lyckats ta till samma höjder som mot Palme, Persson och Sahlin. Jan Erik Ander, som gjorde några av de värsta karikatyrerna av Palme, är fortfarande verksam. Men karikatyrerna han gör av Löfven idag har inte alls samma udd.
Socialdemokraternas nya ordförande har samma jordnära ödmjukhet som gjorde det så svårt för borgerligheten att demonisera Tage Erlander och Ingvar Carlsson. Därför får borgerligheten nöja sig med att försöka vända Löfvens kvaliteter till något negativt. Jordnära blir oerfaren av storpolitik. Ödmjuk blir obeslutsam.
Under en lång tid var som sagt Socialdemokraterna den politiska kraft som alla andra rörelser tvingades förhålla sig till. Under några år lyckades Socialdemokraternas gamla ärkefiende Moderaterna erövra samma position, men sedan en tid har vi nu en situation där det är svårt att skilja mellan Socialdemokraternas och Moderaternas politik. Istället är det Sverigedemokraterna som skiljer ut sig. De har inte bara lyckats klumpa ihop alla andra partier under betäckningen sjuklövern. De har även erövrat positionen som det parti de andra förhåller sig till.
Skall Socialdemokraterna kunna återerövra positionen som den sol alla andra partier graviterar kring måste de byta politik. Endast om de skaffat sig en politik som är tillräckligt radikal för att tydligt skilja ut dem från de borgerliga partierna kan de börja drömma om att återvinna sin forna position som svensk politiks naturliga centrum. Då kanske de till och med åter kan ha råd med en lika färgstark ledare som Olof Palme.
Karl Lindberg
