KOMMENTAR: Kurdiska och yazidiska styrkor tog förra fredagen kontroll över de centrala delarna av den strategiskt viktiga staden Sinjar i norra Irak. Sinjar är en knutpunkt på Väg 47 som sammanbinder IS kalifat i Irak-Syrien. Väg 47 har länge använts för att förflytta styrkor mellan kalifatets huvudfästen, Raqqa i Syrien och det oljerika Mosul i Irak. Den försörjningslinan har nu klippts av, vilket gör det betydligt svårare för IS att skyffla resurser dit de bäst behövs. I värsta fall skulle det för IS kunna vara början på en process där dess kalifat spricker upp i två delar. Flera analytiker tonar dock ner betydelsen av Sinjars fall, som Per Jönsson på Utrikespolitiska Institutet:
– Sinjar är viktig i den meningen att området ligger mellan Mosul och Raqqa, men ingen enskild förlust för IS betyder särskilt mycket eftersom de opererar på många ställen samtidigt (Svt-Nyheter 13/11).
Till förlusten av Sinjar bör dock också läggas att de ryska bombningarna nu börjar att få betydelse, främst har regeringsstyrkor med stöd av detta bombardemang lyckats att återta flygbasen Kuweire, öster om Aleppo. Det har också rapporterats att USA utökat flygattackerna mot IS kontrollerade oljefält i Syrien och dessutom sägs det att USA den senaste tiden bombat och förstört över 100 av IS oljetransportfordon. Oljan är IS stora mjölkkossa. Det uppskattas att den renderat organisationen över 200 miljoner dollar i intäkter. Därtill har IS huvudsäte i Raqqa – av franska stridsflygplan – för första gången utsatts för en bombkanonad.
Självklart kan inte heller situationen i Irak-Syrien ses isolerat från IS fruktansvärda terrordåd i Paris. IS tog på sig dåden och lät till omvärlden meddela att: – Den här attacken är bara början på en storm och en varning till alla de som vill dra lärdomar. Frankrike och de som följer i landets fotspår måste veta att de förblir de främsta måltavlorna för Islamiska Staten.
IS har även tidigare utfört en rad terrorattacker, och då främst i Arabvärlden. Men ingen annan aktion har, om man ser till samordning och koordination, varit av den magnituden som attacken i Paris. Frågan är om Parisattacken ”bara är början på en storm”, om IS har kapaciteten att följa upp den med en serie av liknande attacker? Frågan är även om fortsatta militära bakslag på slagfältet kan göra att IS blir mer desperat och än mer beredvilligt att utföra terroraktioner – lite grann enligt ordspråket ”en varg tappar sina hår men sina tänder har den kvar”?
USA-alliansen har nu bombat IS områden i Irak och Syrien ända sedan sensommaren 2014 och Ryssland har utfört sina bombningar sedan i oktober i år. Den tendens vi kan se över tiden är också en ökad grad av imperialistisk samsyn i kampen mot IS. Från G-20 mötet i Turkiet uttryckte Vladimir Putin det som så att USA och Ryssland nu ”kommit överens om strategiska mål”, men inte ”exakt hur man ska gå till väga”. På toppmötet om Syrien i Wien – med USA:s utrikesminister Kerry och Rysslands utrikesminister Lavrov som huvudpersoner – verkar det också ha kommit till stånd något av en islossning. Man säger sig nu vara överens om att fredsförhandlingar ska inledas från och med årsskiftet, att en övergångsregering ska installeras inom sex månader och att val ska hållas inom 18 månader (Reuter). Däremot har man tydligen inte lyckats att lösa den stora knäckfrågan om vad som ska hända med Assad och hans närmaste medföljare. Att knäsätta en vapenvila i den myriad av stridigheter som är verklighetens Syrien, även om IS självklart inte kommer att inkluderas, är också något av det svåraste man kan tänka sig i dagens värld.
Sammantaget är det svårt att tro att IS kan överleva om världens stormakter gör gemensam sak mot organisationen, men vägen mot IS undergång kan både bli lång och mycket blodig.
Anders Karlsson
